Hatarna

Vi behöver prata om den etniskt svenska hederskulturen.

Hedersvåld är ett destruktivt beteende där bestraffning och hämnd används för att tillrättavisa eller statuera exempel när personer ur den egna gruppen väljer att bryta mot det accepterade levnadssättet. Syftet med det destruktiva beteendet är att försvara den berörda gruppens renlighet. Av någon anledning har vi i Sverige valt att förknippa hedersvåld med fysiska övergrepp som sker i ”andra” kulturer.

Det finns dock en närodlad hederskultur som vi sällan pratar om. Förövarna i denna hederskultur är gömda i massorna av personer som klumpigt förs samman under begreppet näthatare. Det här ordvalet skymmer de utmärkande egenskaperna som en hel del “näthatare” har gemensamt. Ordvalet antyder att näthatare helt enkelt sysslar med en oschysst aktivitet som är något obekant – som om näthatare vore en salig blandning av medelsvenssons som bara någon gång ibland saknade hyfs eller inte lyckades stå emot en impuls att vara dryga. Det här synsättet är ett rosigt och oskuldsfullt sätt att betrakta något som är långt mer illavarslande.

Många av hatarna är inte arga individer med dåligt omdöme som bara någon gång ibland skvätter lite ilska omkring sig. Låt oss påminna oss om att hatet inte bara slinker ur dessa personer och följs av ursäkter – dessa personer är snarast återfallsförbrytare som allierar sig med andra hatare i en upprörd folkrörelse som har gjort det rebelliska hatandet till ett signum. Dessa tillsynes ”hobby-hatande” personer är sådana skriver av sig fantasier om våld med implicita och explicita uppmaningar om våldtäkt, tortyr, arkebusering, hängningar och gaskammare. Sinsemellan rapporterar näthatarna de individer som bör hållas under uppsikt och vid behov tillfogas skada offentligt. Oförskämdhet är bara förnamnet.

Men vänta… är näthatarna verkligen fyllda av riktade avsikter och inte bara klantarslen? De flesta som har hängt på nätet har vid det här laget förstått att näthatare inte uttrycker en lika vigorös förargelse oberoende av företeelse. De här personerna har nästan aldrig problem med att du ogillar rätt chips-smak. Istället finns det tydliga teman i hatet. De så kallade hatarna har väldigt stora problem med hur moderna svenska kvinnor beter sig. De blir ursinniga när en svensk kvinna bekantar sig med en utländsk(lägre stående) man. De hatar alla ifrågasättanden av alkoholnormen. De tror fortfarande på social darwinism. De går inte med på att surströmmingen ifrågasätts. De accepterar inte bruna barn som Lucia(fel färg vid fel plats och fel tillfälle). De vill inte se en tjej från Mellanöstern som julvärd… Och vad har då allt det här med hederskultur att göra? Säg mig du… Hur många gånger har näthatarna ”reclaimat” sambosa? Hur ledsna blir de om en kurdisk tjej och en peruviansk kille lever som ogifta sambos – när hörde du senast en skitstorm till följd av någon av dessa saker? Det finns saker som inte angår hatarna vilket är en naturlig konsekvens av att hatarna vet när de ska hata. Hatarna är väldigt kräsna med vad de slåss för.

Vi har olyckligtvis gjort till en vana att associera hedersvåld med en örfil, knytnävsslag, eller ett och annat mord. Men vår syn på våldsbegreppet förglömmer att hedersvåld i grund och botten handlar om att ge sig befogenheter att inskränka en annans liv till förmån för att en kollektiv identitet efterlevs. I detta sammanhang är fysiskt våld endast en av många tänkbara övergrepp. Den inhemska hederskulturens utbud av sanktioner följer den inhemska våldsutövarens preferenser – i Sverige är förövarna mer förtjusta i att åsamka psykologiska trauman; flertalet offer vill de hellre bryta ner än döda. Syftet är dock likväl att intervenera när det upptäcks osedliga influenser som kan tänkas besudla det renliga beteende som önskas. Näthatet är ett medvetet beteende som går ut på att plåga och förnedra den som vågat gå emot “det rätta sättet”. Till det ändamålet skapar förövarna i den inhemska hederskulturen terror i syfte att generera mardrömmar, panikångest, ätstörningar, självskadebeteende, en rädsla att vistas utomhus osv – samtliga dessa saker bottnade i en vilja få ordning och reda på avvikelser inom den egna gruppen.

Förövarna i vår inhemska svenska hederskultur är inte bara högerextrema – det är korrektare att säga att det rör sig om extrema anhängare av en viss identitet som är beredda att offra moral och reson i syfte att hedra sin sak. När man tänker efter så har denna falang av näthatare praktiskt taget alla kännetecken som vi i andra sammanhang betraktar som hederskultur. Näthatarna har en dogmatisk tro på vissa sanningar om tingens natur – den gyllene ordning som borde råda. De högerextrema råkar bara vara värst då de anser att det finns definitiva och permanenta kvalitetsskillnader människor emellan beroende på tillhörighet.

Den högerextrema hederskulturen finns att skönja kring det språkbruk som används för de tänkta uppdelningarna av folkslag utefter grad av renlighet. De sämsta folken kallas parasiter, skadedjur, svulstar och smuts – mot dessa ska de egna skyddas. De oföljsamma av de egna kallas slödder – dessa går inte att förbättra utan ska disciplineras. De otympliga kvinnorna kallas slid-djur – dessa är nyckfulla och ska sättas på plats. Det är i detta språkbruk som hederskulturen propageras och domar förkunnas.

Tyvärr är problemet numera större än högextremism då de högerextrema har lyckats skapa en hederskultur kring svenskheten som sådan – de har kultiverat en populär myt om svenskheten som ett essentiellt överlägset tillstånd. I den mildare men betydligt mer allmängiltiga hederskulturen förtalas de som anses ha gjort avkall på den nationella ståtligheten genom att sänka sig till något lägre, fulare och smutsigare.

Nu är ju inte alla näthatare anhängare av en hederskultur – däremot är de anhängare av en hederskultur de bland näthatarna som hatar till förmån för en överlägsen identitet eller social ordning… Och många är de. Sett över hela spektret av hedersvåld så är hatarna beredda att förnedra, trakassera, hota till livet eller tillfoga fysisk skada över de personer som de känner samhörighet med men anser sig svikna av. I den svenska hederskulturen finns det en ständig beredskap att använda sanktioner för att tämja de som betraktas som egna men som inte anses bete sig respektabelt – och hatarna för register över dessa ”desertörer och landsförrädare”. När ”hataren” väl hatar utan att det bottnar i en sadistisk omtanke så hatar den främst de personer som den betraktar som lägre stående. I de fallen rycker insatsstyrkan av näthatare ut till kontexter där utländska män och kvinnor”breder ut sig” och tar för sig mer än vad de borde av de nationella ägodelarna(“prövar värdens tålamod och gästfrihet”).

Till råga på allt så ser sig hataren som en martyr för sin sak – den gör hatet och hoten till ett verktyg som syftar till att dominera över flocken av vilsekomna egna. Den hatar av kärlek och sympati och sover gott om nätterna – den sysslar med en form av skräckinjagande förmyndarskap. Syftet med allt detta är att tjäna det högre syfte som myten om nationell stolthet utlovar. Verkligheten är att hatarna sysslar med en myndighetsutövning när de tystar ner oliktänkarna. De har professionaliserat hatet till den nivå att det rör sig om en protofascistisk institution som existerar i nätets virtuella rymd i väntan på ett utökat våldskapital. Hotet från denna inhemska hederskultur är långt allvarligare än enskilda gärningsmän med separata motiv. Vi behöver inse att “hatarna” redan har förlikats med tanken på att många människor behöver tystas, avlägsnas och raderas om den sociala hierarkin ska försvaras.

Jag tror att rätt väg framåt är självrannsakan. Att Sverige är världens bästa land är ett löpande projekt – det är inte en inneboende egenskap. Vi kan börja med att förstå att hederskultur inte är ett utländskt fenomen utan snarare ett psykologiskt fenomen där det i grunden rör sig om en antisocial gruppdynamik. När förutsättningarna för att en hederskultur ska uppstå är på plats – då får man en hederskultur, alldeles precis som den vi idag slarvigt kallar för näthat.

Advertisements