Lyssna kära läkare.

Bland det viktigaste en läkare kan göra är att lyssna. Men att lyssna är en konst som är svår att behärska. Oavsett hur mycket våra lärare i läkarprogrammet försökte att peka ut dygderna med att lyssna så visste vi som oerfarna elever inte riktigt vad som fanns att höra. Många av deras erfarenheter hade utspelat sig i en rymd som för oss ännu var outforskad. Jag minns när våra lärare simulerade patientsamtal att de hade invändningar kring att vi som elever inte tog det hela på allvar – vi fokuserade mer på att skämta om hur dåliga de var som skådespelare än på att försöka läsa av vad skådespelet försökte förmedla. Men lärdomarna skulle komma.

Ibland behöver läkaren själv bli patient för att förstå “grejen med att lyssna”. Hösten 2016 skadade jag min ena hand ganska ordentligt. Den behövde opereras och därefter gipsas i nästan 3 månader. Sedan gipsen försvann har det nu gått 7 månader fyllda med övningar för rehabilitering och jag har fortfarande svagare muskler och ont i den drabbade handen till och från. Det tog nästan ett halvår från operationsdagen till att jag kunde använda en dator, knyta skorna med båda händer, eller ens borsta tänderna på ett vettigt sätt. Förloppet har ändå varit framgångsrikt men före operationen var jag informerad om att det fanns risk att det skulle gå åt skogen. Tänk nu om det hade gått åt skogen – hade jag varit bitter? Jag lovade min läkare att jag inte skulle vara bitter och det har att göra med de 5 minuter vi spenderade direkt efter att narkosen hade släppt.

Min handkirurg hade gjort något som i sjukvårds-Sverige är rätt ovanligt idag; han hade tagit sin tid till att inge mig en trygghet i det post-operativa skedet. Ögonblicken innan jag sövdes tänkte jag på hur hela min medicinska karriär kunde kraftigt inskränkas om jag vore funktionellt en-armad… när jag vaknade var samma tankar åter tillbaka. Från att jag kvicknade till tog det enstaka minuter så hade min läkare sökt upp mig i uppvaknings-salen och tagit sig tid att besvara mina frågor. Han var lugn och kändes inte som att han var på väg någon annanstans. Han kändes närvarande och svarade självsäkert men måttfullt. Framförallt så stannade han kvar tills jag hade ställt den sista frågan. Hela proceduren tog 5 minuter av hans liv. Jag stannade upp och funderade kring upplevelsen så fort han gick därifrån.

I min hjärna skapades en illusion av kompetens som jag hade kunnat leva på ett helt liv om det skulle bli så att min hand inte blev bra. Jag visste egentligen inte hur duktig han var som kirurg… men känslan han ingav vaccinerade mig mot framtida förbittring. Om det en dag blev illa kunde jag alltid referera till mitt minne av hur vi hade gett min hand den bästa chans den hade kunnat få. Med detta sagt så är det självklart att läkare även bör vara duktiga “bakom kulisserna” men med tanke på att kirurgiska ingrepp alltid åtföljs av felmarginaler och ibland med komplikationer så bör även patientens känsloliv orkestreras i det professionella omhändertagandet. Patienter har sällan en medicinsk kunskap och endast någon gång ibland statistiska jämförelser för att validera vårdgivarnas arbete – istället kommer patienten ihåg tröst, beröring, leenden och framförallt att ha blivit hörd.

Ibland är situationen den omvända. De små detaljerna i patientens berättelse kan ibland vara helt avgörande för att de ska få korrekt vård och slippa ett förlängt lidande. Alldeles häromdagen var jag med om en sådan situation. Det var en patient som berättade om sin svåra ångest. Den här ångesten var så lamslående att patienten kommunicerade med förenklade meningar som om den inte orkade hålla fast vid en tanke särskilt länge. Patienten lyckades förmedla att man hade provat olika mediciner utan att det gav bra resultat. Patienten hade passerat vårdgivare som helt enkelt gick med på att det rörde sig om ångest och behandlade utifrån att det var frågan om ångest – patienten hade trots allt spetsat deras bild av verkligheten genom att ständigt använda ordet ångest. Det som det var frågan om var en psykos och inte ångest. Det som pågick i patientens huvud och hade gjort den disträ var röster och inte endast besvärliga känslor eller tankar.

Till vårdgivarnas försvar så ger sjukvårdens organisation begränsade möjligheter till att lyssna och dessutom behövs en viss förkunskap inom ämnesområdet för att manövrera i samtalets konceptuella underrede(“kompetens och erfarenhet spelar roll”). Problemet här är att psykos just kan ge ett rejält ångest-påslag och då ge sken av att allt som finns att beskåda är en ångestsjukdom. Till patientens nackdel hjälper mediciner mot ångest inte särskilt mycket mot den typ av ångest som uppstår till följd av en psykos.

Det är ett orimligt krav att alla vårdgivare ska vara übermänniskor som är kompetenta inom alla ämnesområden, har oändligt med tid, och kan fördjupa sig i varje patientfall till den grad som tillfredsställer varje enskild patient – det som inte är omöjligt är att känna till vikten av att patientmöten blir så bra som möjligt och att planera in i verksamheter en metodik som värdesätter högt samt möjliggör framgångsrika patientmöten.

 

Advertisements