Har vi ett problem med svenska värderingar? (2017)

Under min uppväxt har mina föräldrar ständigt pratat om vikten av att vara givmild och solidarisk. Det vore inte en lögn om jag sa att jag flera tusen gånger har hört påminnelser om vikten av att ta hand om sina grannar. De här påminnelserna handlade inte specifikt om personen som bodde i huset intill utan syftade på vilken människa en var utåt mot människor som berördes av ens beteenden.

När vi kom till Sverige år 2000 kändes det som att Sverige hade en så stark solidarisk tradition och anda att här var den naturliga platsen att bli en del av en gemenskap som skulle förändra världen mot det bättre. Det tragiska är att samtalet om Sverige har ändrats kraftigt under åren som kom efter 2000.

Det jag slås av idag är hur solidariska principer inte bara har gett vika utan till och med har till stora delar ersatts av en individualism som slår över i opportunism. Det tråkiga är att det här även har sökt sig in till sjukvården som jag anser vara en av välfärdssamhällets allra viktigaste hörnpelare. När jag stöter på läkarstudenter och sjuksköterske-studenter idag så har många av de redan innan de har blivit yrkesverksamma blivit fast beslutna att de kommer att arbeta som “konsulter”. Idén om att sjukvårdspersonal tjänar befolkningen och utför en nobel uppgift där vi stödjer människor genom deras mest sårbara stunder finns kvar främst hos den del av sjukvårdspersonalen som idag är 35+. Många som idag söker sig till sjukvården tycks drivas av en kombination av kapitalistiska och narcissistiska värderingar där jobbet görs för att en viss livsstil ska vara möjlig.

Inom sjukvården är det idag en självklarhet men fortfarande något man inte pratar högt om – att vi som personalgrupp inte behöver bära med oss en moralisk dimension eller ens en plikttrogenhet till jobbet. Det viktiga är att jobbet blir gjort och att inga juridiska snedsteg registreras. När det viktiga är “volymen” så är det helt okej att den ena patienten hette böld, nästa fläck och så klämdes värk, fot, nedstämd och hjärta in före lunchen.

Men vad är problemet då? I grund och botten finns det ett behov av bemanningstjänster. Om inte annat så beror det på att Sveriges befolkning är förhållandevis liten men utspridd över en enorm mark-yta vilket innebär att vi antingen måste bedriva decentraliserad sjukvård eller motivera människor att lämna glesbygd och flytta in till städerna. Med tanke på att många unga idag vill bo i städer så “hyrs de in” för att täcka upp för sjukvårdsbehovet i små orter. Det som dock har hänt är att sjukvårdspersonal på sätt och vis och riggat arbetsmarknaden till sin fördel – folk har valt tjäna bra på bemanningsuppdrag och då jobba mindre i sina egna kommuner. Många passar även på och berättar om hur bra de har haft det och hur trevligt det var med den där stora lönen. I praktiken innebär det att efter en viss nivå så leder varje val att ta en bemanningstjänst till att personalstyrkan kroknar på ett annat ställe. När folk till slut inte orkar överanstränga sig för att kompensera för frånvarande kollegor – ja då blir det väldigt lockande att börja som konsult och jobba mindre samt tjäna mer.

Nu har vi alltså en situation där det har blivit så “trendigt” att jobba inom bemanning att det har uppstått heltidstjänster på konsult-basis. Med andra ord är vi inte längre i situationen där en liten by uppe i Norrland lånade in personal för att täcka semestern – idag har vårdcentraler och specialistvård i landets stora städer inhyrd personal som stannar kvar i månader och ibland år. Många av “veteranerna” inom sjukvården identifierar sig ännu med rollen och med de gamla värderingarna av att vara en tjänare – de gör det irrationella som är att jobba kvar med sämre lön och svårare arbetsuppgifter(ofta är den administrativa bördan mindre inom bemanning). Saken är bara det att de nyexaminerade har träffat både typerna och i deras huvuden finns ingen anledning att inte tjäna 2 gånger så mycket och jobba hälften lite. Många av dessa ungdomar lever för övrigt en helt ny livsstil där de under många år av sin karriär sällan skulle välja fast partner över flexibilitet och swajpar hellre fram en ny tillfällig partner när det passar. Att varje beslut att på heltid jobba inom bemanning är en logghändelse i det som så småningom kan bli en rejäl krasch inom sjukvården* inte tas personligt beror troligen på att få bryr sig om annat än att ha gjort sin timmar och kvitterat ut sin lön. Livet börjar ju utanför jobbet…

* Vad är en sjukvårdskris? Det är en situation där gapet mellan de som får bäst vård och de som får sämst vård blir omfattande, att den förväntade medellivslängden planar av och kanske börjar backa en aning och samtidigt ökar sjukvårdskostnaderna. Med andra ord blir sjukvården ojämlik, ineffektiv och dyr.

Den här mentaliteten som sprider sig – att ens egna intressen går först och alla andras är sekundära – är problematisk av en massa anledningar. Dels skapar den ett klass-samhälle där sjukvårdspersonal med några enkla val kan komma upp i månadslöner som överträffar riksdagsledamöter och påminner om finansmän. Det viktigare problemet är att krisen känns i samhället och leder till att folk börjar tänka som om samhället vore ett “noll-summe-spel” dvs att samhället har blivit sämre för att någon har tagit saker den inte är berättigad till. Den här typen av tänkande leder till en känsla av att den egna statusen kan vara hotad och när folk försöker att värna om sina privilegier så vänder de sig mot andra som de kan sätta en tillit i. Bland annat på grund av detta har vi en situation där folk pratar om “förfall” i samhället och pekar mot invandrare som grundproblemet – i deras huvuden var det när “slussarna öppnades” som allt började bli sämre och innan dess var det “bättre förr”. Det ingen frågar sig är hur ett välfärdssamhälle skulle kunna hålla sig vid liv om dess främsta näring – solidariska principer – inte längre är en fundamental del av det svenska sättet.

Jag tror att vi behöver återupptäcka de solidariska värderingarna. Man behöver inte ha den senaste årsmodellen på sin bil, en bostadsrätt i Stockholm samt en sommarstuga i Norrtälje innan man är 30. Jag säger egentligen inte att man inte bör kunna vara hyr-läkare eller hyr-sjuksköterska osv. Det kan nämligen uppstå situationer i livet som gör det nästintill omöjligt att låta bli att tillfälligt ta en bemanningstjänst. Det jag säger är att bristen på personal i sjukvården till stora delar är en konsekvens av hur vi som personal har valt att bete oss. Vi bör försöka att begränsa den andel av vår tid som går åt bemanning och vi bör under inga omständigheter medvetet välja att endast arbeta på konsult-basis i de storstäder där vi ändå har tänkt bo.

Advertisements