Barnen hade ändå klantat till det (2017)

godzillaVad vill du att de ska göra?

Det finns en vanligt förekommande missuppfattning om att barn skulle ha klarat av att göra hela världen sällskaplig och gosig till skillnad från oss “elaka vuxna”.

Det här bygger på en uppfattning om att alla människor är snälla som barn men sen korrumperas vi av vuxenlivet. De tråkiga nyheterna för den som bär på denna typ av uppfattning är att även barn skulle ha misslyckats med att hålla världen fri från ondska. Barnen kanske till och med skulle göra värre ifrån sig än vuxna. Att såväl barn som vuxna skulle misslyckas beror på att även omtänksamma människor kan bete sig på olämpliga sätt.

Det är inte av pessimism som jag säger så här. Det här är inte en dyster text. Dess syfte är att argumentera för att en hel del av världens problem bottnar i frågor som är större än individerna som bearbetar de. Många av världens problem är helt enkelt så pass krångliga att de saknar smidiga lösningar. I bristen på smidiga lösningar så gör människor andra och sig själva illa medan de försöker att tackla problemen. Det positiva å andra sidan är att många av problemen som människo-släktet står inför är lättare att lösa idag än vad de någonsin har varit förr. I teorin är det idag inom räckhåll att göra världen behaglig för väldigt många människor. Att det sedan går trögt är för att vi trots allt är en del av historieböckernas fortlöpande bildspel. Fördelen vi har mot föregående generationer har att göra med att vi bygger vidare på den sträcka som de redan har gjort innan de lämnade över stafettpinnen. 

I och med teknologins, byråkratins och ekonomins utveckling har det blivit lättare att hålla ihop ett samhälle. “Kakan” som alla ska äta av har blivit större med tiden vilket gör att den kan delas på fler tillfredsställande sätt än någonsin. Statens existentiella behov av att ha en disciplinerande roll gentemot sina medborgare och en rivaliserande roll gentemot andra samhällen har minskat i dess absoluta omfattning. Dessa trender är historiskt sett ett kontinuum av förbättringar med periodvisa avbrott.

Vart ska vi börja om vi måste börja någonstans

Människans relation till planeten har till dags dato ofta handlat om optimering. Vi gör planeten beboelig för oss själva genom att sträva efter att formera den efter våra behov. I den mån som det är möjligt(och ibland nödvändigt) har vi även anpassat oss efter vår miljö. Vi är inte alltid långsiktiga när vi försöker att få vardagen att gå runt – ofta prioriterar vi nutiden över framtiden. Samtidigt behöver vi bära konsekvensen av våra beslut eftersom besluten binder upp resurser som hade kunnat användas på alternativa sätt. Vi offrar möjligheter för varandra varje gång vi gör en satsning. Lägger vi till exempel flera miljarder på infrastruktur så är det miljarder som hade kunnat användas för sociala försäkringar. Att vi gärna prioriterar nutid över framtid beror på att framtiden är mindre känd ju fler lager av spekulationer som ligger mellan oss och den. Många genomtänkta val visar sig så småningom vara värdelösa då teknologisk utveckling tenderar att kasta oss i nya oförutsedda riktningar. Att planera ekonomisk utveckling mer än i bästa fall korta perioder i taget har visat sig notoriskt svårt.

Problemet är alltså att världen är komplex även när vi gör ett bra jobb med att hantera den. Det finns osäkerhet och oberäknelighet kring varje beslut men alla beslut är trots det bindande. Över tid har vi blivit mer kompetenta på att förutsäga utfall genom att ha metodiskt ackumulerat information om vår omvärld. Men det förblir så att världens komplexitet ställer människor mot varandra. Grupper av människor kan vilja olika men ställas inför en verklighet där inte alla viljor kan ta plats samtidigt.

När människor ställs mot varandra så oroar sig varje grupp för att bli drabbad av den andras illvilja eller att mista möjligheter till egen utveckling vid den andras framgång. Vi tolkar varandras ageranden med referens till våra egna önskemål om utfall. Vi ser det som mer okej att det går bra för oss på någon annans bekostnad än att det går bra för en annan på vår bekostnad.

Redan av att besitta idéer om olika tillhörighet kan möten mellan människor bli förvrängda. Vi är sociala varelser och vår känsla av moralisk skyldighet är större gentemot de vi tycker oss tillhöra. Det stora problemet är när vi proaktivt visar vårt ogillande mot andra som vi upplever hotfulla för vår krets. Det säger sig självt att en person som beter sig rasistiskt inte kommer att se den bästa sidan hos de som den skadar. Orsaken är inte att de levde upp till dennes fördomar utan snarast att den provocerade fram en naturlig reaktion hos de. Det hindrar tyvärr inte att rasisten tillåter sig att tolka deras reaktion utifrån sin egna agenda. Rasisten kan sedan återanvända intrycket som en anledning att vara desto mer rasistisk vilket ytterligare komplicerar konflikten.

När två parter har skilda åsikter i en fråga utan att fullt kunna förstå varandra så kan de dras isär ännu mer av att agera ut sina övertygelser. När en frustrerad part(A) agerar så kan den andra parten(B) se agerandet som oprovocerat ont. Det beror på att den sistnämnda känner sig drabbad men aldrig har tvekat på sin egen ställnings rättmätighet. Eskalering blir en naturlig konsekvens genom att varje part känner sig kränkt av motpartens obefogade respons och därmed urskuldar sin nästa egna reaktion. Drivkraften till att investera i konflikten är positiva känslor mot den egna gruppen – ett försvar av gruppens status, men det är likaså negativa känslor mot främlingarna – en hård smäll som låter de veta sin plats. Människor är beredda att begå hemska saker av kärlek, omtanke, respekt, lojalitet – på samma sätt som de är beredda att göra hemska saker av ilska, avsky, nöd osv. Att barn skulle besitta mer av de positiva känslorna är ingen garanti för att de skulle göra bättre ifrån sig. Det går att älska ens egna så mycket att man är beredd att skada alla som tycks göra de det minsta illa. Mot denna biologiska läggning kan det räcka långt med en friktionsyta mellan olika intressen för att en utvidgad konflikt ska få sin tändande gnista. Självklart finns det människor som är skrupulösa och inte har något emot andras misär… men de flesta människorna som är med och skapar problemen är helt enkelt “vem som helst”. 

smokeDet är vi eller aldrig

Vuxna tänker mer utifrån sina erfarenheter medan barn tänker mer från grunden. Den fördel som barn har över vuxna handlar om att barn till mindre del har tydliga idéer om vilka ting i livet som har ett definitivt värde. Barn behöver lära sig språk, landsgränser, ideologier, kulturer etc. De har inte hunnit göra sig bekväma i sina relationer till egendom, makt, status etc. Medan vuxna rollspelar gentemot varandra utifrån ägodelar och samhällspositioner så börjar barnen sina rollspel från ett mer jämställt startläge.

En 85 miljoner kronors villa betyder betydligt mycket mer för en vuxen än ett barn. För barnet hade en koja inte varit så mycket sämre. För den vuxna kan den dyra villan dessutom vara den enda standard som den är beredd att acceptera när den diskuterar världsfredens villkor. Med andra ord kan personen ta sin bostad för givet och förkasta lösningar som går ut på att den ska behöva offra mer än någon annan trots att den har det oproportionerligt bra. I alla andra situationer skulle den kunna se sig som missgynnad då den hade med sig villan som utgångsposition “från början”. Det här “lilla problemet” är kärnan i teorier om klasskonflikt.

Med allt detta sagt kvarstår grundproblemet som denna text ska belysa – även om barn skulle ha ett större diplomatiskt spelutrymme så kommer de inte runt en del essentiella problem som är inbyggda i sociala relationer. En av dessa problem handlar om att samhället måste balansera intressen mot varandra. I samma samhälle kan det finnas ett barn som gärna lagar mat och ett annat barn som vill få äta utan att ha varit med och lagat. Båda vill äta men tar olika vägar mot det ändamålet. I den bästa av världar möts barnen genom att turas om att tjäna varandra… men situationen har en fulare lösning som går ut på att ett barn tvingar det andra barnet att tjäna den.

Samhällen behöver hantera friktionen som uppstår mellan människor. Detta görs överlag genom att tämja individerna med sociala koder och regler. Samtidigt kompenseras individerna som samspelar genom att ges tillgång till saker som endast är möjliga att få av att tillhöra gemenskapen.

Samhället kan skapa ett mervärde genom att samordna individuella handlingar. Samtidigt bestraffar det individuella avvikelser olika hårt för att skydda sig självt. Ju mer hotfulla avvikelserna desto kraftigare åtgärder som tas till då mer upplevs stå på spel. Samhällets kontrollbehov är dock inte definitivt utan snarare dynamiskt över tid och påverkas av fler faktorer än de som kan diskuteras här. Men just av att samhället har ett intresse av att bevara sig självt så kommer samhället att behöva någon form av juridiskt system. Barnen kommer inte undan behovet av att tillrättavisa de som går emot kollektiva överenskommelser(“spel-förstörarna”).

Ett annat problem som bemöter såväl vuxna som barn är att när världen redan innehåller en viss mängd problem så kan problemen fortplanta sig på egen hand. Det beror på att oredan som uppstår kan medföra ytterligare oönskade situationer. I den kontexten är det enkelt att det framkallas antisociala beteenden. Ett exempel vore att två personer föds på varsin sida om en inflammerad landgräns. Redan tidigt i livet så kommer de att ha åsikter om varandra. Tiden de spenderar på varsin sida om gränsen kan ge de tillfälle att utveckla ett partisk förhållningssätt till konflikten. Dessa partiska uppfattningar kan sedan försvåra betydligt att de inblandade finner skäl för ömsesidig respekt och försoning. Oavsett hur bra vuxna anstränger sig så kommer det i alla fall att vara enormt utmanande att få något vettigt gjort så länge det finns trängande skäl till att vara oeniga. På samma sätt kan även gulliga barn agera dumt om de känner sig tvungna att hantera oväntade problem på okonventionella sätt.

Även om nu barn skulle börja från noll eller bara en mer jämlik nivå så skulle de kunna ha konflikter på egna grunder. De skulle precis som vuxna kunna hitta skiljelinjer som omöjliggör enighet i helgrupp och istället fragmenterar samlingen till mindre enheter. Vissa av dessa skiljelinjer skulle bli så angelägna att de polariserar subgrupperna och får de att prioritera sina intressen långt över andras intressen. Önskemål som är brådskande kan få motivera intensiva åtgärder. Om subgrupperna inte enas i en fråga samtidigt som det är omöjligt för allas viljor att samexistera så kommer konflikter att uppstå. De olika parterna skulle kunna se sitt förhållningssätt som det verkligt värdefulla och övriga parters idéer som skadliga i varierande omfattning. Därefter kan de tänkta skadorna oskadliggöras med korrigerande åtgärder vars enda villkor är att de ska framstå som mindre skadliga än det som föranledde de. Med de premisserna går det att förhandla fram ganska chockerande åtgärder. Det finns en analogi i hur nazisterna valde att kalla sin utplåning av judarna i Europa för den “slutgiltiga lösningen”. Lösningens intensitet matchade det upplevda problemet. Å andra sidan kunde problemets djup ombesörjas av ytterligare problematisering. Även om inget annat tillfördes så hade det räckt med lite ältande, jämrande, selektiva betraktelser och katastrof-tänkande för att minska ens hämningar i bemötandet av en situation – uppdiktad som den må vara.

Så varför inte?

guernicaDet optimistiska budskapet här är att vuxna kan rädda världen och är rätt personer för uppdraget. Men världen behöver inte räddas just idag även om det vore medmänskligast att göra det snart. Utmaningen för alla drömvärldar är att människor är olika och att många behov kommer i vägen för varandra. Svårigheten med att rädda världen är att vi bara ytligt är överens om vad som brister och vad som är att betrakta som förbättringar. Kulturer emellan finns det inte en universellt accepterad prioriteringsordning för olika behov. Vi är heller inte helt överens om vilken fördelningsprincip som ska avgöra vem som har rätt till vad. Därefter är det svårt att veta vilka som bör räddas först och varför det skulle vara just de. Många av oss har drömvärldar som inte är bättre än en snar omfördelning av den befintliga mängden lidande på ett sätt som främjar de som faller innanför våra intresse-sfärer.

I en värld där fler av människans basala behov kan tillgodoses så finns det rent teoretiskt färre anledningar till konflikt. Vi har idag nästintill tagit oss förbi en tid där olika människors fysiologiska behov inte kunde mättas samtidigt. Förr förekom det ofta lägen där någon behövde vara hungrig för att någon annan skulle vara mätt. Så är inte fallet idag. Det finns än idag folk som går hungriga men det är nästan aldrig frågan om att summan av de tillgängliga resurserna inte skulle ha räckt till att mätta även de. Vi lever idag i en tid då flertalet bråk människor emellan handlar om saker långt mindre instinktiva än mat. Poängen är att om det inte finns hunger så kan folk bråka om andra saker än mat om de orkar bry sig. Att de inte skulle bry sig om mat har å andra sidan aldrig varit en möjlighet. Sammantaget har förekomsten av ömsesidigt uteslutande relationer minskat över historiegången och istället har synergier mellan grupper av människor ökat.

Det vore dock naivt att tro att immateriella behov inte kan vara en drivkraft för konflikt. Människan är inte en primitiv varelse som endast agerar efter reflexmässiga instinkter. Vi är tänkande varelser som söker efter en meningsfullhet som sammansvetsar livets alla aspekter. Bortom materiell välföddhet återstår det en existentiell mättnad som är desto svårare att tillfredsställa på gruppnivå. I grund och botten kan konflikt mynna ur samma föreställningsförmåga som gör oss till framgångsrika varelser. Vi har en mental kapacitet genom vilken vi kan tycka oss veta vårt bästa och se oss som berättigade att eftersträva det. Det är så vi har byggt civilisationen. Samma mentala kapacitet kan göra oss benägna att bråka om vem som har företräde till att visa vägen framåt. Konflikter kan utöver nöd vara en konsekvens av vår förmåga att tänka hänsynsfullt men med egna förslag på hur olika hänseenden förhåller sig till varandra. Det gäller såväl vuxen som barn och snäll som elak.

Det hade nästan krävts att varje människa levde isolerad på en egen ö för att konflikt inte skulle vara alltför vanligt förekommande. Men vi lever i en annan verklighet där vi istället behöver välja vad vi gör av konflikterna. Vi bör försöka att leva närmare svaren på frågorna om vad det är i våra handlingar som gör de försvarbara. 

Advertisements