Om män som gråter i böneplatser(2017)

I västvärlden är många människor fixerade vid en tanke om att religion kan inskränka möjligheten att till fullo njuta av sitt liv. Många som har en religiös tro skulle ha invändningar mot den uppfattningen och mena att religion berikar livet och ger det kontext. Dragna till sina ytterlägen blir de här två synsätten varsitt paradigm och många av samtalen om religion i västvärlden missar hela den kontaktyta som finns mellan ändlägena.

En sak som är rätt intressant med abrahamitiska religioner är hur de gjorde feminina attribut till en naturlig del av samhället. Religion fick män i brutala samhällen att gråta inför varandra när de gemensamt sökte nåd inför en övermäktig kraft. I och med detta var den absoluta vredens tid ute. Män skulle inte längre ägna sig helt åt att ha fördel över andra män genom att ständigt söka makt som vore det livets enda egenvärde. På sätt och vis har religion ritualiserat sårbarhet genom att introducera idén om att även den mäktigaste av män i grund och botten kan dö i sin sömn varje gång dessa kropp sviker den – oavsett vad dess list och styrka har gjort med andra män tidigare under dagen.

Samhället förändras helt i sin natur när män gråter inför varandra. För att män ska gråta inför varandra behövs en församling. Genom församlingen kan den långa gråta med den korta, den tjocka med den smala, den rika med den fattiga. Den som inte gråter finner det svårt att låta bli när alla andra gör det. Män som gråter inför varandra deklarerar att de gör av respekt vad svärdet inte kunde förmå de att göra. Och när den hårdaste viker sig så går samhället in i en uppbyggnadsfas där krig inte längre är dess naturliga läggning… Den som ger upp inför en övre makt som den underkastar sig, den behöver inte förslava andra män.

Advertisements