Ondska VIII: Vad är de kapabla till

Utgångspunkten för diskussionen om ondska har varit att ondska inte alltid är logiskt utifrån ”folkvett”. Det är egentligen inte ens frågan om att vara smart eller inte – oftast är det frågan om att vår förståelse av världen är byggd på dugliga men otillräckliga analyser och att det inte alltid är uppenbart för oss att våra förklaringsmodeller är bristfälliga eller obalanserade.

En del saker är osynliga för oss då kännedom om de sakerna kräver mer än bara våra kloka huvuden. Det är till exempel inte medfött att kunna känna efter och därefter helt enkelt lista ut att bakterier kan vara gram-negativa, gram-positiva eller atypiska. Hade det varit så enkelt så hade de allra tidigaste människorna upptäckt och klassificerat mikro-organismer genom att gå på känsla. Ibland krävs det att vi går bortom vår egen synskärpa genom att ta till olika objektiv i form av den teoretiska kunskap som finns – summan av många andra människors ackumulerade analyser. Skillnaden mellan att besitta relevant kunskap eller inte är som skillnaden mellan att se och att se igenom som om något inte var där.

Hur och varför bakterier sub-indelas i grupper är en form av kunskap som är otillgänglig för intuitiva tankar. I detta fall handlar klassifikationen om hur bakterierna ser ut i mikroskop utifrån hur de reagerar med ett särskilt färgämne. Det går att dela upp bakterier efter ännu mindre intuitiva taxonomier såsom genetisk släktskap mm. Det finns alltså kunskap som kräver så mycket ”kringarbete” att det närmast är otänkbart att någon på egen hand kommer fram till korrekta slutsatser – det är helt enkelt utanför vår kognitiva räckvidd att simulera alla relevanta faktorer i vårt huvud utan att behöva pröva hypoteser mot verkligheten. En del kunskap behöver alltså upptäckas genom både teoretisk och experimentell inlärning och först när den inlärningen har skett kan personen yttra en bildad åsikt kring en sak. Den centrala idén här är att det ibland kan vara så att ett för oss okänt perspektiv är nyckeln till att förstå en situation. Kruxet är att vi inte alltid lyckas uppskatta hur svårt det är att bilda sig en åsikt.

Det vi inte anar

Det finns situationer där vi snabbt anar att vi inte har så bra koll. Om vi tar börsen som exempel så håller sig många på avstånd för att de vet vad det kostar att tycka fel i börsen – men kanske framförallt för att de inte är ”initierade”; dvs att de inte har en vokabulär för att prata om börsen. När vi språkligt inte kan skramla ihop ett tyckande så drabbas vår självsäkerhet och utifrån den känslan kan vi komma till insikt om att vi inte är rätt person att prata om ämnet. Omvänt gäller att en hög självsäkerhet kan få oss att överskatta hur mycket vi vet om ett ämne. Det är alltid en balansgång att ha åsikter – vi vill med våra åsikter försvara eller stärka vår sociala ställning utan att det slår över i att vi gör bort oss. Det som dock är värt att lägga märke till är att vi oftare tycker halvdana saker än att inte tycka alls – åsikter fyller en social funktion och samtalen i sig hjälper oss att bättra våra förståelser.

Det många människor inte vet är att flertalet politiska och sociala fenomen kan vara långt mer komplexa än börsen och därmed svårare att ha åsikter kring. Den viktiga skillnaden mot börsen är att den sociala världen inte känns varken formell eller artificiell för en genomsnittlig människa. Att det inte krävs en egen uppsättning av termer för att prata högt och lågt om ”livet” gör att folk överlag känner sig trygga eller snarare kapabla att prata om ”livet”. Anmärkningsvärt så underskattar vi gravt svårighetsgraden i att ha starka eller bestämda uppfattningar om politiskt relevanta händelser – vi utgår ifrån att ”några få tunga faktorer som vi har koll på” påverkar det utfall som vi har en åsikt kring. Det här fel-tänket har att göra med att vi försöker att förstå främmande saker utifrån befintliga uppfattningar. Låt mig ge ett klargörande exempel från ett samtal jag hade.

Året minns jag inte exakt(2014?) men jag minns i alla fall att samtalet handlade om ifall Syrien-regim hade misskött sig under den syriska revolutionen/civilkriget. Sett till sin intelligens var personen jag pratade med en av de vettigaste som jag har haft med att göra. Det besvärliga hon stod inför var att försvara en trasslig åsikt – hon menade att Syriens president inte borde störtas trots att det pågick ett uppror i landet. Den väg hon hade tagit för att nå den slutsatsen är väldigt upplysande för hur vi fungerar som människor.

Hon var ärlig med att hennes kunskap om regimen och dess historik var begränsat. Att hon valde att försvara regimen berodde på att hon hade särskilt mycket respekt för en av regimens allierade och genom respekt för denna paramilitära organisation antog hon att regimen måste vara någorlunda respektabel i och med att det ändå fanns ett samarbete. Hon förklarade att i den del av världen där hon hade sitt ursprung så ansåg många människor att denna paramilitära organisation var en nobel och pålitlig organisation som alltid ”höll sitt folk om ryggen”.

Hon resonerade att om denna grupp – gudfruktig som den var – gav sig in i kriget på Syrien regimens sida så är det ett tydligt bevis på att regimen inte kan vara särskilt dålig. På sätt och vis deklarerade hon att organisationen var moraliskt konsekvent och inte hängav sig åt omoraliska saker. Den uppfattningen stärktes genom att hon åberopade faktum att hon kände många syrier som uppskattade Syriens president. Med avstamp mot slutsatsen om att regimen kanske inte var alltför illa återstod att reda ut varför Syriens president hade ett dåligt rykte om han nu inte var särskilt hemsk; kanske var det att mäktiga nationer motarbetade honom tack vare deras imperialistiska aspirationer.

Det min vän gjorde i en situation där hon hade en kunskapslucka var att återanvända vad hon redan visste för att ana vad hon borde tro. Det fanns egentligen inget ovanligt med min väns resonemang. Sättet hon pusslade ihop en ny sanning från tidigare sanningar är något som alla människor gör när vi tänker. När vi ska läsa av stora omvälvande skeenden har vi en fallenhet att stabilisera bilden med hjälp av tunga sanningar som förankringspunkter. Problemet med den här metoden är att vår grad av självsäkerhet i en slutsats inte nödvändigtvis avspeglar dess egentliga sanningshalt. I det här fallet hade min kloka vän fel – helt enkelt för att hon saknade ett ytterst viktigt perspektiv som en av de centrala förankringspunkterna.

Perspektivet min vän saknade är att de mer professionella paramilitära organisationerna som finns i Syrien är där främst av strategiska och inte moraliska skäl. Jag klandrar henne inte – avvägningar av geostrategiska intressen är inget som faller sig naturligt att ta i beaktning. Med sin utbildningsbakgrund så hade min vän inte exponerats för resonemang inom politisk teori om hur stater och paramilitära organisationer ”tänker” utifrån aktuella omgivningsfaktorer… Utan den bakgrunden är det lätt att överföra egna erfarenheter av drivkrafter till händelser som är konstruerade på helt andra sätt. För trygga människor är moral ofta en del av ordningen – vi har inte erfarit krigets normer där mer makt medför en större förmåga att mot andra kunna lägga över sin vilja och de egna sanningarna och låta de finna sig i det eller gå under av trycket. Det är för många människor ytterst avlägset att föreställa sig att det kan finnas relationer som är ”konstruerade på sådant sätt” att fluktuationerna i hur de inblandade aktörerna beter sig nästan helt förstås utifrån strategiska beräkningar och att den roll moral spelar kan reduceras till att vara en kalkyl som varje part gör.

Avsaknaden av ett relevant perspektiv medförde att min vän inte kunde se – och därmed inte heller medge – att regimen kanske trots allt använde ett sjukligt våld mot sin befolkning. I min väns resonemang bottnade ett idealistiskt antagande om att hederliga ting förblir hederliga oavsett situation. Verkligheten är att folk, organisationer, institutioner, stater osv beter sig på variabla sätt utifrån hur det sociala livet är konfigurerat. ”Upplägget i relationer” kan vara helt avgörande att känna till när man ska yttra sig om varför saker är som de är.

I det här fallet var den professionella paramilitära organisationens inblandning troligen inte frågan om att stödja en rättvis ledare – det handlade snarast om något långt svårare att greppa – det handlade om att bana väg för önskvärda framtida utfall. I internationella relationer rättar sig professionella aktörer överlag efter sina intressen och är inte särskilt fixerade vid att vara moraliskt konsekvent då det hade lett till alltför mycket nyckfullhet och en begränsad flexibilitet. Aktörerna försöker att spå framtiden och föreställa sig hur olika val av ageranden kan mynna ut i olika scenarion – de försöker att vara måtta sina handlingar därefter.

Om anarki

Ett viktigt perspektiv att känna till vad gäller relationer mellan nationer finns alltså inbäddat i frågan; ”hur ser nationer på varandra”? Svaren som kretsar kring denna fråga bildar en hel vetenskap – just för att svaret inte är intuitivt och inte helt enkelt utgörs av en förlängning eller fortsättning av de regler som gäller för vardagliga relationer. I flertalet skolor inom vetenskapen kring nationers relationer anses den viktigaste skillnaden mot vardagliga relationer vara att det internationella samhället inte har någon domare (åtminstone inte än). Det finns alltså inget egentligt rättsväsende – inget överordnat organ med fulla befogenheter som stater kan ta sina klagomål till om de anser sig orättvist behandlade. Det finns i många av teorierna inom denna vetenskap en idé om att anarki råder – i praktiken betyder att du ”samlar dina grabbar” om du behöver lösa dina problem. ”Samla dina grabbar” betyder här att du genom diplomatik och förhandling nyttjar hävkraft i form av etablerade samarbeten, gemensamma intressen, möjliga ersättningar men även rå makt för att åstadkomma saker.

Orden pålitlig, nobel och respektabel som min vän använde för att prata om en organisation som hon höll om hjärtat är inte en träffsäker terminologi för att prata om aktörer i en internationell kontext – åtminstone inte när världen är uppdelad i sfärer av inflytande på det sätt som finns idag. När till exempel Ryssland med sina sekulära institutioner tränar upp religiösa fanatiker från Afghanistan, Pakistan, Tjetjenien och Irak för ett krig i Syrien så är det inte frågan om att Ryssland delar moraliska värderingar med fotsoldaterna som den vill se föra kriget i Syrien. Snarast är inhemska ryska värderingar väldigt olika de värderingar som kännetecknar länderna Ryssland samarbetar med i Syrien-konflikten. Den gemensamma nämnaren är strategiska intressen och inte moraliska grundvärden.

Medan jag och min vän pratar om att det är tråkigt att folk dör så handlar den ryska inblandningen inte om att Ryssland oroar sig över religiösa gruppers samlevnad – åtminstone inte i det här fallet. Snarast har de ryska beslutshavarna valt den sida som de tror gynnar egna agendan på sikt. Epiteten på den som dör eller inte dör är egentligen inte en övervägande del av den strategiska balansräkningen vilket märks i hur kriget genomförs – soldaterna ses som ett redskap och dödsfallen som en del av en större process. Alltihop är på sätt och vis ett strategiskt spel för Ryssland.

Som spel fungerar så tar spel fram beteenden som bäst förstås utifrån spelets upplägg. Genom att studera upplägget kan man upptäcka att vissa ”drag” kan vara fördelaktiga trots att de är moraliskt vidriga. Det verkar till exempel som en dålig idé att ta pengar som hade kunnat gå till sjukvård och miljöfrämjande arbete och använda dessa för att tillverka avancerade vapen – å andra sidan hade inga vapen tillverkats överhuvudtaget om ingen hade känt sig hotad.

Genom att prata om spel kan åskådliggöra vilka beslut som är möjliga utifrån ”spelets format” och vad de är värda sett till hur de påverkar ”spelets upplägg”. Om du till exempel spelar schack så vinner du över motståndaren genom att göra många bra drag – men vad som är bra beror dels på hur spelet är byggt men också på vilka drag du och din motståndare gör i förhållande till varandra. Man kan även prata om spelets komplexitet – det beskriver hur många val som är möjliga i spelet. Sten-sax-påse är ett enkelt spel medan poker är ett rätt komplext spel.

I verklighetens spel så är inte spelreglerna lika tydliga som de nämnda spelen. I utrikespolitik kan två eller fler nationer ”spela mot varandra” genom att bl.a. bilda sig en uppfattning om varandras intressen och tillgängliga medel och därifrån använda sig av sina olika makt-pjäser för att skapa påtryckningar och eftergifter. Nationernas ”drag” vilar på antaganden som inte nödvändigtvis är korrekta – likväl påverkar dessa beteenden ”spelbrädets upplägg” så att det så småningom blir svårt att veta varför saker egentligen utvecklades i den riktningen som blev.

Hotbilden och ”osäkerheten” som ligger till grund för relationerna mellan nationer kan göra så att den strategiska komponenten i deras relationer ibland kan fortgå nästan helt oberoende av allmänmänskliga hänseenden. Nationerna kan välja bland många utgångssätt men påverkas av varandras ”spel-stilar” och många nationer utgår ifrån att deras vänner idag kan vara deras fiender imorgon – åtminstone i väntan på det teoretiskt möjliga utfallet som är att intressen och kultur blir så sammantvinnade med tiden att skäl för konflikt eroderas, alternativt att de berörda parterna blir så mäktiga att en konflikt mellan de vore så extremt blodig så att det från början skulle avskräcka de från konfrontation.

Resten av texten kommer att med Syrienkonflikten som kontext titta närmare på hur olika nationer ”för spelets skull” kan göra saker som hjälper de att hålla reda på varandra trots allt lidande det kan medföra för de som drabbas av policyn. För de drabbade är det här en obegriplig form av ondska – en till stora delar matematiskt konstruerad sådan. Innan diskussionen om de viktigaste aktörerna i Syrienkonflikten vill jag kort presentera vad de tar med i sina beräkningar.

The filter of deception

I en tidigare text diskuterades hur folk förhåller sig till Syrienkonflikten och hur de ser på bevismaterial om händelser i Syrien. Problemet med allmänhetens synsätt lyftes upp i början av denna text – folk har en förväntan om att utrikespolitiska händelser går att förstå utifrån en blandning av intuition och enkla modeller om ”vem är vem och vad är det de vill”. Det som pågår i Syrien förstås dock bäst genom att studeras utifrån nationers många strategiska intressen och hur nationerna försöker att hitta en bra balans mellan intressen som är olika svåra att säkra.

Det som pågår i Syrien är egentligen inte särskilt svårt att bevisa nationer emellan. Syriens regim förnekar utåt att de har använt kemiska vapen mot sin befolkning men såväl regimen och dess allierade är fullt medvetna om att det inte bara har skett utan dessutom ingår i en strategisk plan för hur regimen ska vinna tillbaka kontrollen över Syrien. Snarast är det så att bevisföringen inte i någon större omfattning påverkar aktörernas vilja att fortsätta med sin policy – de agerar som de gör för att de redan har satt förhållandevis bestämda strategiska mål och inte kommer att omvärdera sin rättmätighet så länge planen fungerar någorlunda väl utifrån omständigheterna och trots invändningarna. De olika parterna sysslar med en form av ”våldsam beslutsamhet” som går ut på att pressa fram sin vilja och försöka att undvika bakslag. Resten av deras förhållningsätt handlar om att positionera sig, manövrera listigt och försöka påverka övriga spelare på sätt som gynnar en. Självklart finns det ett flöde i allihop – spelets upplägg är i ständig förändring genom olika förflyttningar – fördelaktigheten av ett visst beslut är i ständig gungning och varje gång verkligheten differentierar åt ett håll så behöver alla rätta sig efter de nya villkoren. Det är av bland annat denna anledning som moralen blir sekundär – att fatta beslut av strategiska skäl innebär i praktiken att beslut hela tiden fattas på nya grunder.

En annan viktig anledning till att moralen hamnar vid sidan om konflikten är att aktörerna har olika uppfattningar om ”vart moralen finns” – för några finns en sammantaget mer moralisk värld bortom konflikten och för andra kan status quo vara närmast idealet – med andra ord används moraliska finger-pekanden som en bricka i spelet om konfliktens utfall(moralisk relativism). Medan allmänheten bråkar om moralen i konflikten så bråkar alltså nationer främst om strategiska utfall. När – eller om – man lyckas bevisa hur en viss part har agerat så kommer man egentligen fram till hur den förhåller sig strategiskt till en situation. I praktiken betyder det här att ett eget system av värderingar utöver de som styr vardagslivet spelar roll i relationerna mellan nationer.

Man kan alltså säga att nationer ”tänker” kring konflikt på ett sätt som är mycket speciellt jämfört med hur de ”tänker” kring nationella frågor. Det finns en massa förslag inom akademin om exakt vad som kännetecknar det sättet att tänka. Ett av de mer förekommande förslagen är en idé som säger att alla nationer vill maximera sitt inflytande – de vill kunna få igenom sina ambitioner utan att hållas tillbaka. Nationerna vill alltså göra det som maximerar deras utfall över alla tänkbara världar. Det är här värt att nämna att vad som räknas som ”maximala utfall” och likaså vad som betraktas som ”tänkbara världar” starkt påverkas av hur staten är sammansatt; dvs genom de interna maktrelationerna bland statens olika beståndsdelar samt det som värderas i varje krets (”hur kom den analys till som representerar statens vilja utåt”).

I den mån som moraliska reservationer tillåts påverka ”mode of operation” så är det valet i sig ofta strategiskt. Valet handlar om att göra en avvägning kring hur framtida utfall ska nås; vilket anseende är bra att ha bland de som kan påverka ens framgång och vad får det anseendet kosta att upprätthålla? När USA till exempel valde att ”bomba smart” och använda få ”boots on the ground” mot IS i Syrien så var det en policy som kom till när lärdomar från krigen i Afghanistan och Irak sammanställdes. Den amerikanska administrationen hade insett hur svårt det är att bomba sönder ett land och sen förvänta sig att det ska blomstra. Lärdomen brukar sammanfattas med en slogan – ”hearts and minds” – dvs att syftet med kriget ska vara att besegra fienden och samtidigt försöka att få det folk som fienden styrde över att se fram emot en ny ordning. Lärdomar inom utrikespolitik är å andra sidan inte nödvändigtvis bestående eller ens inspirerande på sikt då ”arbetsmiljön” är i ständig förändring.

Genom att moral tidigt åsidosätts i konflikt så tenderar moraliska frågor att bli brickor i ett spel. På samma sätt blir allt av värde brickor i spelet – flyktingar, natur-resurser, teknologi, handelsavtal mm. Konflikten ger nationerna hållhakar mot varandra och möjligheter att genom strategiska drag justera sina inbördes makt-relationer. I och med att många intressen sträcker sig långt i tiden över en nations livscykler så uppstår med varje vända i utrikespolitiken möjligheter att agera opportunistiskt – gamla allianser kan ge vika för nya intressen. Med andra ord kännetecknas utrikespolitik av oförutsägbarhet eftersom nationer hela tiden frågar sig vart de har varandra.

I utrikespolitikens spel försöker nationer hela tiden att minska sin nivå av otrygghet genom att skapa förutsägbarhet i omgivningen. Nationer vill veta andra nationers militära och teknologiska kapacitet – de vill till och med veta förbättringar eller försämringar i kapacitet och till och med känna till faktorer som kan förväntas påverka kapacitet i framtiden. Men allting har ett pris och det gäller att kunna ha en balans mellan defensiv och offensiv utrikespolitik. Det går således att ägna stora delar av statskassan åt militära och strategiska institutioner men om civila institutioner underfinansieras riskerar landet att implodera – särskilt om nationer i omgivningen investerar i politisk turbulens som en del av sin offensiva utrikespolitik.

Det utrikespolitiska arbetsklimatet gör så att det krävs en egen nomenklatur för att beskriva varför något händer. Man kan prata om staters inre stabilitet, smärtgränser, förutsägbarhet mm. Man kan även prata om nationers geografiska barriärer, strategiska reserver, allianser osv*. Det viktiga att komma ihåg är att alla beslut har ett strategiskt pris. Beslut binder upp resurser och tar av ens reservkapacitet vilket innebär att ineffektiva beslut lämnar en sårbar genom att man får svårare att hantera misslyckanden eller oväntade händelser framöver. Samtidigt ger ens ageranden signaler om vilka ”intentioner” man kan tänkas ha vilket kan få andra aktörer att försöka gå händelserna i förväg och motarbeta en. Beslut kan också leda till ”spår-bundenhet” vilket innebär att ett beslut idag påverkar vad man kan göra i framtiden och kan innebära begränsningar eller möjligheter. Framförallt så sker alla beslut i en komplex miljö vilket innebär att deras konsekvenser ofta är fler än man önskar – det finns stor risk att man blir intrasslad i ytterligare konflikt-spår av att överhuvudtaget ha med saker att göra.

*Att jag skiljer på land, nation och stat; en nation är en politisk enhet byggd på ett land. Staten är det politiska organet som upprätthåller en nation. En liknelse till organismer vore att säga att landet är skelettet som alltihop är byggt kring, staten är de inre organen som ger direktiv och nationen är den kompletta kroppen som kan tjäna sina beståndsdelar – med tillägget att nationen genom att vara ”mer än sina beståndsdelar” förvärvar en viss frihet att ”leva sitt eget liv” och därmed diktera en del av organismen villkor genom vad den har haft för sig. Sett till hur de är sammanhållna så finns det fler politiska organismer än bara nationer men nationer är de hittills mest framgångsrika organismerna.

Nationer som är inblandade i en konflikt eller tror att de befinner sig i ett konfliktens förstadium spelar ett strategiskt spel där lögn, bluff, bedrägeri, tvetydighet, signalpolitik, bristande följsamhet, förhalning, vilseledande mm ingår som verktyg. Att spela bra i den typen av spel går ut på att utmanövrera sina motståndare – i praktiken innebär det att ha ett övertag av information och/eller tempo. För varje spelare gäller det att räkna med att många av de saker som pågår kan ha ett vilseledande syfte. Tillit är i denna typen av upplägg långt ifrån en självklarhet – det är något parterna hela tiden köpslår om. Det är hela tiden frågan om att eftersträva förutsägbarhet för att kunna parera existentiella hot – andra sidan av samma mynt är att nationer i fredligare tider ställer om till att bygga förtroende. I utrikespolitik gäller generellt att det inte finns permanenta vänner men däremot långtgående intressen – i praktiken betyder det att en diplomat kan sitta i ett rum fullt med hycklare samtliga glatt skålandes åt gemenskapen vetande att ingen hade varit i rummet om inte alla vore överens om spelets regler.

Först till kvarn

Utifrån det som hittills är sagt kan man försöka att förstå Syrienkonflikten och då använda sig av de olika nationernas ageranden som indikation på vad de försökte att åstadkomma med sin inblandning i konflikten. Idén är att granska vad nationerna faktiskt gjorde och ha i bakhuvudet hur mycket mer de hade kunnat göra om de hade önskat och inte hade känt några strategiska reservationer. Poängen är inte att komma fram till ett definitivt svar om ”exakt vad som har hänt i Syrien” utan snarare är målet att illustrera hur nationer kan förhålla sig till konflikten.

Det som hände i Syrien var i grund och botten att regimen misslyckades med sin uppgift som regering. I många länder leder regeringars misslyckanden till att regeringen byts ut för att avståndet mellan befolkningens vilja och regeringens sysslor inte ska bli alltför stort pga risken för att staten destabiliseras eller når ett våldsamt upplösande. I Syrien före revolutionen var många former av politisk förändring närmast otänkbara på grund av att allmänheten hade förhållandevis lite inflytande över landets utveckling. Regeringen bestod av det finare folket – människor som mellan sig kontrollerade statens nyckelfunktioner och institutioner genom personliga relationer och delägarskap – den politiska förändring som hade fått regeringens gillande är reformer i den takt som samhälls-eliten kunde acceptera. Ett regeringsbyte var inte på horisonten helt enkelt för att regeringen inte såg hela sin befolkning som medborgare med fulla rättigheter samtidigt som statens säkerhetsapparat tillägnades mycket resurser för att hålla ett lock på puttranden i befolkningens vilja.

Problemet i Syrien var översittar-relationen mellan regeringen och dess folk. Likväl har regeringen under den revolution som blev till ett civilkrig lyckats övertyga stora delar av sina anhängare om att den krigar mot ett omoraliskt uppror som vill göra landet sämre. I den berättelsen så är regimens motståndare förrädare som sponsras av utländska aktörer och som inte representerar någon autentisk revolutionär anda. Är det sant?

Det som är korrekt är att rebellerna är fragmenterade och än idag inte är enade om vad det egentligen ska bli av Syrien – å andra sidan har regimen och dess allierade genom sina handlingar varit med och besannat profetian om rebellernas politiska inkompetens. Det som också är korrekt i regimens berättelse är att Gulf-länderna, Turkiet och i viss mån USA har gett stöd till rebellerna i Syrien – det som inte är korrekt är omfattningen och motiven bakom stödet. På samma sätt som att regimen spelar ett strategi-spel så gör de utpekade nationerna samma sak – de försöker att balansera olika intressen mot varandra. Regimens utländska motspelare må ha ett regim-byte som intresse – men de är inte beredda att betala vilket pris som helst – de är inte beredda att kompromissa med andra viktiga intressen. Hur märks det då?

Först och främst är det viktigt att komma ihåg olämpligheten i att göra stora ”snitt” som skiljer på goda och onda block – det gäller att komma ihåg att Gulf-länderna är ett flertal olika suveräna nationer med ställvis skilda åsikter om utrikespolitik. Qatar först och sen Kuwait var under de tidigare åren av Syrienkonflikten beredda att främst stödja rörelser som förespråkade en ”moderat” blandning av religion och politik. Det finns bevis för att Qatar och Kuwait av geostrategiska intressen var beredda att även sträcka sig till att stödja religiöst konservativa(salafi) projekt vars vision för Syrien var en stat där religionen på ett mer framträdande sätt ses som den främsta organisatoriska principen för livets alla aspekter. Jordanien har å andra sidan tyckts vara helt emot idén om att icke sekulära rörelser får inflytande i Syrien och det har märkts i hur Jordanien har ”kylt ner revolutionen” i områden nära dess gräns mot Syrien. Det som är säkert är att förståelsen av de olika nationernas utrikespolitik bäst kommer av att sätta deras olika policyn i kontext – ”vad mer har de gjort i utrikes- och inrikespolitiska sammanhang”.

Saudi Arabien har likt Jordanien varit strikt emot konservativa krafter i Syrien och har bland annat uppvisat det när de under Egyptiska revolutionen försvårade omställningen till en stat där Muslimska Brödraskapet kunde få fäste(rent strategiskt kan dock samma rörelse ges stöd i ett land och motarbetas i ett annat land beroende på ytterligare omständigheter). Den här reservationen från Gulf-länderna har bland annat att göra med att Gulf-länderna har en oro om att religiösa rörelser som är ”väletablerade men statslösa” kan bli en teologisk vilde(maverick) som blir mycket besvärlig att hantera.

För Gulf-länderna gick ekvationen ut på att försöka hitta en balans mellan att ersätta en regim som motarbetade deras geostrategiska inflytande samtidigt som ersättaren inte fick bli ett större problem än regimen. På så vis var de utländska aktörernas stöd till rebellerna på många sätt motvilligt. Hur såg då stödet ut i praktiken?

Stödet från Gulf-länderna gick till utvalda grupperingar i syfte att få maktbalansen mellan syriska rebeller att tippa över till fördel för de grupper som Gulf-länderna kunde tänka sig arbeta med i framtiden. Till och med det stödet gavs försiktigt av rädsla för att vapen kunde hamna i fel händer. Det rebellerna fick var huvudsakligen pengar till löner, handelds-vapen, pansarvärns-robotar i omgångar samt ett politiskt erkännande. Rebellerna hade huvudsakligen behövt vapen för att skydda sig mot luftangrepp – regimens främsta fördel rent militärt – men rebellerna försågs inte med dessa vapen. Det fanns en rädsla om att axelburna luftvägs-robotar kunde hitta till fel händer och användas för framtida terror-angrepp eller helt enkelt utgöra ett primitivt luftvärn som ger terror-rörelser mer rum att manövrera.

När man ska förstå utrikespolitiken gentemot Syrienkonflikten måste man också notera att stödet före 2013 var rätt obetydligt – möjligen handlar det om att utländska aktörer tills dess hade en förhoppning om att regimen skulle implodera likt det som tycktes ha skett i Tunisien och Egypten. Lärdomarna om vad som faktiskt hände under arabiska våren reviderades kraftigt allteftersom utfallen klarnade men den policy som bedrevs kring 2013 utgick ifrån vad som var möjligt att veta eller föreställa sig kring den perioden. Stödets omfattning tycks sammantaget spegla att Gulf-länderna ville nöta ner regimens militära kapacitet snarare att ge rebellerna en definitiv seger som senare blir svår att behärska.

Regimen menar för övrigt att USA är med i en konspiration mot Syrien – verkligheten är att USA snarast har bromsat ner flödet av vapen mellan sina allierade och rebellerna då USA främst hade velat se ett Syrien som såväl är sekulärt som västvänligt. Från vad USA faktiskt gjorde och utifrån de idé-strömmar som parallellt var populära bland analytiker och så går det att på ett trovärdigt sätt argumentera för att Obama-administrationen ansåg en varsam utrikespolitik vara den bästa vägen. Det framstår som att USAs prioritet var att undvika onödigt dyra krigsfakturor och att förbättra sin image som ledande nation – att investera mer i ”mjuk makt”. Ett av de mycket konkreta utfallen av Obamas år som president var just att omvärldens syn på USA förbättrades avsevärt – inklusive i Mellanöstern.

Obama-administrationen var mycket alert på hur medier porträtterade bilden av presidenten men även nationen. Till och med metoderna för krigsföring under Obama-åren tycks ha valts i syfte att inte undvika att förse substans till samtalen om USA som en krigande nation – USA styrde om sin krigsföring till att huvudsakligen rikta sig mot särskilt strategiska mål. Aktionerna bestod bl.a. av kapacitetsbyggande inom underrättelse-arbete, militär och strategisk rådgivning till allierade, samt avrättningar av strukturellt viktiga nyckelpersoner inom för USA fientliga organisationer… Och visst bleknade bilden av USA som krigande nation när Obamas 8 år passerade utan att den nya generationen av unga vuxna behövde få bevittna ett nytt Irak eller Afghanistan. Att USA sedan inte kan låta bli att intressera sig måttligt för Syrien handlar om att USA likväl har idéer om hur Syriens framtid påverkar schackbrädet framöver.

Sammanfattningsvis kan man säga att ingen av parterna som är aktiv i kriget av Syrien väljer sina ageranden primärt utifrån hur pass moraliska valen är. Nationerna använder dock ofta ett moraliskt språk sinsemellan för att utöva påtryckningar mot varandra. Samtliga inblandade nationer drivs huvudsakligen av strategiska ställningstaganden. När Syrien-regimen till exempel väljer att angripa civila nära Jordaniens gräns så ”spiller” dessa människor över till Jordanien som flyktingar vilket skulle kunna få Jordanien att utöva påtryckningar mot rebeller som kontrollerar land-stycken nära Jordaniens gräns. Regimens främsta moraliska referensram är här sin egen status och existens – inte befolkningens lidande – det är utifrån detta perspektiv som ”ondskan” av att vara drabbad behöver förstås. I och med att det inte finns en universell moralisk referensram som samtliga parter i Syrien-konflikten delar så ”spelar” alla utifrån vad som ger de fördelar.

Självklart finns det mycket mer att säga i ämnet men för den här diskussionen kan vi summera med två viktiga slutsatser. Det första är att nationer försöker att få ett så stort manövreringsutrymme som möjligt genom att huvudsakligen bygga upp egen kapacitet samt skapa förutsägbarhet i sin omgivning. Det andra är att när ”arbetsmiljön” kännetecknas av bedräglighet och dubbelspel så gör den ständiga misstänksamheten att förtroende tar lång tid att bygga och kort tid att rasera. De här två slutsatserna ger en rätt märklig uppenbarelse om hur ”sjuka saker” nationer kan göra för att värna om sina intressen.

Nationer kan alltså i förebyggande syfte vara redo att motarbeta andra nationer om de räds en utveckling hos de sistnämnda som skulle kunna skapa större oförutsägbarhet i relationerna. Ett historiskt exempel finns i de väldigt många krig som pågick mellan Europas monarkier; det uppstod ofta allianser som skulle förhindra enskilda nationer från att vinna stort i regionala krig och därmed ha möjlighet att bli alltför starka i framtiden. Exemplet har visserligen sina brister i och med att politisk struktur självklart påverkar hur beslut uppstår och vilka ting som vägs in – notera dock att de här nationerna var så pass stora att de hade förhållandevis självständiga byråer med tunga tjänstemanna-poster. Ett modernt och fortsatt aktuellt exempel på de sjuka saker som görs av strategiska skäl är de många instanser där demokratiska nationer har valt att ge stöd till diktaturer som faller de i smaken.

I samtalet om ondska har vi alltså här ett nytt kapitel. En form av ondska som inte ens är nödvändig utan som på många sätt är godtycklig – den förvärvar ett värde utifrån hur den ”där och då påverkade spelet”. Med detta sagt kan det vara en bra idé att fråga sig om det överhuvudtaget är befogat med föreställningen om att det pågår ett spel som kräver detta cyniska förhållningssätt. Låt oss gå tillbaka dit texten började och fråga oss själva om vad det är hos människor som ens predisponerar oss för att vara cyniska privat eller i en myndighetsroll.

Hellre rädd än dum

Vi underskattar ofta hur svårt det faktiskt är att bilda sig en åsikt kring en sak – snarare överskattar vi vår förmåga att fatta adekvata beslut eller komma med grundade resonemang. En del av problemet är ”inbyggt” och har att göra med naturliga begränsningar i vårt tänkande. Livets alldaglighet gör oss hyfsat självsäkra i våra svar om varför saker händer i vår omgivning – vi parar ihop saker som tycks höra ihop i förhållandevis enkla konstellationer. Vi förväntar oss ofta att saker följer tydliga mönster och att händelser behåller den takt med vilken vi har sett de fortgå – en korrekt inställning vore att förvänta sig att saker följer förlopp som avgörs av fluktuationer i de underliggande drivkrafterna och inte vad vi har hunnit bevittna av dessa. Vi har bland annat svårigheter med att föreställa oss episodisk aktivitet, slumpens inflytande, sporadiska avvikelser, asymmetriska utfall, multipla jämviktslägen mm.

I vanliga fall är vårt tänkande extremt effektivt – det mesta som händer i våra liv kräver att vi fattar förhållandevis enkla beslut vars effekter varken är spridda särskilt långt i tid eller rum vilket därmed gör det förhållandevis enkelt att utvärdera och ”tänka om tänka rätt”. När det gäller utfall som inte är förutsägbara så löser vi det problemet genom att helt enkelt lära oss att något beter sig avvikande och kompensera med att titta till det hela oftare och noggrannare för att inte förlora kontrollen. Kruxet är att det här med att fatta beslut som inte är perfekta och sen korrigera allteftersom kan bli ett problem när vi ska fatta beslut vars konsekvenser är mycket omfattande men märks först långt senare. Lägg till att ju mer intryck går att förväxla desto mer dramatiskt pålitligheten sjunker i de slutsatser som är möjliga – utfallet måste vi likväl finna oss i. Samtidigt är utrymmet för tvivel ofta litet i situationen där misstag kan få existentiella konsekvenser. Det här ”hålet” i vårt tänkande fylls igen av att vi tar det säkra före det osäkra – vi är hellre lite rädda i onödan än att låta oss drabbas av en fara som hade gått att undvika. I praktiken kan vår känsla av rädsla för ett oönskat utfall få oss att tro att vi besitter en mer adekvat förståelse än den vi egentligen har. Vår rädsla kan modifiera vårt intryck av hur sannolik en händelse är – det intrycket kan sedan vägleda våra beslut – vilket är särskilt opassande när vi lever i en värld som är den mest informations-komplexa som någonsin har existerat(i en ännu mer avlägsen framtid kanske vi har person-anpassade beslutsstöd som är intelligenta eller färre saker som vi måste göra avvägningar emellan).

Man kan säga att mycket av hur olika aktörer väljer att göra i omstridda situationer handlar om deras idéer om hur andra kommer att vara benägna att agera. En del av våra föreställningar är befogade – om vi vet att en stat anser att en del av vår mark egentligen ingår i deras domän så kan vi vara förhållandevis säkra på att den konflikten kommer att vara aktuell så länge marken fortsätter att ha ett värde för oss båda. Å andra sidan bottnar en del av våra föreställningar i våra egna svagheter, rädslor, och vår oro för utsatthet. Låt mig ge ett exempel på hur rädslor påverkar våra beslut innan vi går tillbaka till hur stater påverkas av sina rädslor.

Vart vore vi utan paniken

Året 2009 fanns det en enorm rädsla för en epidemi av fågel-influensan, H1N1. Få människor hade koll på risken att personligen drabbas men ytterst många var livrädda på grund av hur ”samtalet” om infektionen hade varit. I vanliga fall så är influensa-virus väldigt besvärliga men förhållandevis få av de drabbade dör och varav dessa är den uteslutande majoriteten sköra sedan innan. Det som var annorlunda med svin-influensan är att det fanns en rädsla inom akademin och sjukvården att viruset kunde bli lika allvarligt som spanska sjukan som också var ett H1N1 influensa-virus. Jämförelsen med spanska sjukan handlade om att belysa det viruset hade ihjäl uppemot 100 miljoner människor mellan 1918-1920.

När det gäller influensa-virus som anses vara exceptionellt farliga så är vaccination något som är rätt lönsamt för varje vaccinerad individ. Men så är inte fallet för några av de vanligare vaccinerna. Istället ges de vaccinerna för att ett fåtal av de smittade riskerar mycket allvarliga komplikationer medan de allra flesta smittade har ett ytterst lindrigt förlopp – med andra ord vaccineras du i mångt och mycket för någon annans skull. Med röda hund är det frågan om att foster till gravida kvinnor som drabbas utvecklar missbildningar. Med påssjuka är det istället frågan om att några få av de drabbade kan få allvarliga hjärnhinne-inflammationer samt att ett fåtal av de drabbade killarna kan bli sterila till följd av testikelinflammation.

Värdet av att vaccinera mot påssjuka och röda hund är egentligen ett sätt att värna om folkhälsan. Det handlar om att många människor behöver vara vaccinerade samtidigt för att ett vaccin ska ha en bra skyddseffekt; ju fler som är vaccinerade desto färre personer som är tillgängliga som mellanlandningar när viruset när den ska hoppa mellan folk. Grejen är bara det att varje enskild person som är ovaccinerad mot röda hund och påssjuka lever med en försumbar risk att råka illa ut. På sätt och vis är rädslan för att vara ovaccinerad befogad om vi ser det hela ur hur samhället gynnas av det – men sett till risken för att drabbas personligen så är den rädslan irrationell. Vaccin mot påssjuka och röda hund är vettigt på grund av hur illa de få drabbade far – det handlar om att undvika utfall som är rätt osannolika men ytterst tunga för de drabbade; ”low probability, high impact händelser”.

Inom utrikespolitik kan man också prata om ”low probability, high impact”. De olika parterna kan i händelse av spänningar varandra emellan ständigt komma på scenarion där de fientliga krafterna kan skapa sig fördelar som tillför deras maligna potential en ”turbo-effekt”. Inom utrikespolitik kommer större delen av ”låg sannolikhet” scenariona aldrig att bli aktuella men av att de är tänkbara så påverkar de likväl beslutshavarna. Mångfalden av tänkbara scenarion medför en spretighet i de möjliga riktningarna som framtiden kan ta och det i sin tur garanter att vissa av utfallen utesluter att några andra blir av. Trots att en del utfall är motsatser så tas ändå hänsyn till båda riktningar just för att vi inte vet vilket som blir. Konsekvensen av att framtiden både är oviss och kan gå åt många tänkbara håll gör att de olika aktörerna vill skapa sig stora marginaler för att kunna manövrera effektivt oberoende av vad som i slutändan sker. Samtidigt så blir andra aktörer nervösa av varje enskild aktörs försök att skapa sig stora marginaler. Kruxet är att det som faktiskt sker i slutändan påverkas kraftigt av hur alla valde att agera på sina analyser. Trots att alla agerar rationellt i jakt efter sin egen trygghet kan summan av allas handlingar ändå bli en värld som är farligare. Det är här värt att notera att samarbeten som skapar förutsägbarhet eller stärker den egna kapaciteten ibland kan gå före misstänksamheten – det finns alltså ingen enskild regel för uppförande även om misstänksamhet kännetecknar arbetsmiljön. Än värre är att rädsla är naturligt förekommande i en miljö som kännetecknas av misstänksamhet.

Våra rädslor för att förlora kontrollen över bekymrande eventualiteter underlättar för oss att gå till angrepp eller inskränka andras levnads- och utvecklingsmöjligheter på lösa grunder och därmed riskera att skapa verkliga fiender av föreställda sådana. Ett som är säkert är att destruktiv kraft som används för att uppnå en för oss fördelaktig arbetsmiljö inte övertygar de drabbade om att de borde ha överseende med våra preferenser.

Rädsla kan påverka hur vi ser världen på sådant sätt att vi kan se mönster i tillfälligheter eller slumpmässiga händelser som till ytan verkar suspekta. Framförallt gör det oss rädda att det inte finns någon övre gräns för vad andra kan göra mot oss om inte hade haft förmågan att skydda oss. Rädsla kan modifiera vårt intryck av ”låg sannolikhet” i riktningen ”förhållandevis troligt” och likaså intrycket av ”high impact” i riktningen ”ytterst förödande”. Ibland är det till och med så att hotbilden underblåses medvetet av exv extremistiska rörelser i syfte att nå politiska landvinningar. Med glidningar i känslan av allvar ökar risken att vi agerar på ett sätt som leder till en kedjereaktion av fientligheter vars slutgiltiga konsekvenser är långt värre än det vi från början oroade oss för.

Epilog

Genom våra rädslor kan vi rättfärdiga destruktiva handlingar mot andra med en föreställning om hur de kan tillfoga oss framtida lidande. Med andra ord är vi av rädsla för att kanske skadas är vi beredda att fullborda en skadlig handling. Att vi kanske har det långt bättre än de vi känner oss hotade av och att en liten degradering av vår livskvalitet inte vore hela världen väger inte lika tungt i vårt sinne som vår rädsla om att en liten försämring av våra villkor kanske förebådar om en långt värre sådan. ”Vad är de kapabla till” är egentligen till mångt och mycket en reflektion om ”vad kan vi tänkas bli drabbade av” – det handlar om att överföra sina egna rädslor till en aktör som kan tänkas förkroppsliga de.

I konflikt ”vet” vi om oss själva att vi är rättvisa och ser därför gärna oss själva på den vinnande sidan – men vi vet inte vilken behandling vi kan förvänta oss av fiender annat än ytterligare fientlighet. Vi vågar inte räkna med att våra fiender kanske mognar i nya riktningar medan deras kapacitet växer – trots att det är ett fullt rimligt utfall. Mot denna balansräkning ser vi gärna att fienden är under ständig uppsikt och har en verifierat begränsad kapacitet att luras. Det lidande som det får kosta att bedriva den policyn kan vi komma att se som det mindre problemet.

Det svåra återstår dock att fråga sig hur nationer förstår sig på varandra till att börja med? Hur vet en nation egentligen att en annan nation är fientlig? Varför ska man oroa sig över att vissa bygger upp sin militära kapacitet men inte oroa sig lika mycket när andra gör det? Hur ska man egentligen lista ut andras långsiktiga ambitioner? Svaret som gäller i praktiken är makt och kultur – mäktiga nationer har förtur vad gäller att använda våld eller utöva påtryckningar och de som blir utsatta är ofta nationer som på grund av sina kulturella egenheter känns suspekta ur den mäktigas referensram. Mäktiga nationer ser ofta sin kultur som en universell framgångsfaktor – att den ingår i de som saker som ligger till grund för utveckling och fredlighet. Den andra sidan av det myntet är en oro för att den som inte delar samma kulturella värderingar kan bli ett bekymmer om den blir alltför mäktig. Det finns alltså inom akademin idéer om att olika kulturer har med sig historiska ambitioner som de vill återgå till – att världen på sikt går mot ett civilisationernas krig som kan undvikas genom att hålla destruktiva kulturella idéflöden i schack.

En sak som är korrekt med idén om att kulturer är laddade med historiska ambitioner är att kulturella värderingar tenderar att leva längre än människor. På sätt och vis skolas nya kullar av tjänstemän in i seglivade drömmar som finns bevarade i ”institutionernas väggar”. Det är alltså inte helt orimligt att prata om att kulturen lever lite av ett eget liv – däremot är det en inkorrekt idé att kultur är beständig eller att en del kulturer är dömda att inte kunna röra sig annat än i riktningar som på förhand är bestämda. Misstaget om att underskatta möjligheten att en sak händer beror ofta på att vi inte kan föreställa oss HUR den saken skulle kunna hända.

Vi förglömmer att kultur hela tiden är i förändring och att alla historiska paradigmskiften talar för det. Även emellan paradigmskiften är kultur inte fast i formen utan olika spröd på olika ställen med hårda knutor och mjuka partier och en ständig reproduktion av ytterligare stoff. I utbyte med krafterna i dess omgivning faller kulturen inpå sig själv och letar sig fram mellan en mångfald av nya former – kultur är med andra ord i ständig transformation.

Advertisements