Ondska VII: Så här gick det till

Människor använder av naturen inte en oberoende standard för att bedöma giltighet i intryck från världen runt oss – vi använder huvudsakligen oss själva som den lins genom vilken autenticitet prövas. Strålarna av bevis kan trots sina ”inneboende egenskaper” ibland fokuseras, ibland spridas och ibland deflekteras när en viss idé om världen ska studeras. Det finns därmed alltid känslor och attityder inbakade i våra uppfattningar om saker och ting. I tider av konflikt så påverkar våra sympatier hur vi förhåller oss till omgivningen, det i sin tur färgar av sig till vår bild av varför konflikten pågår, hur långt den är kommen, vart den är på väg och hur den bör sluta.

Det som diskuteras här och med Syrienkonflikten som kontext är hur perspektiv, tvetydigheter samt missförstånd kring känsliga händelser kan användas för att skapa och förstärka egna agendan. Det här kan ske medvetet eller av bara farten – och ibland är det frågan om att personer använder vad de egentligen vet är bristfällig information men samtidigt inte känner något behov av att göra något åt saken. Redan att kunskap behöver kännas vara av subjektivt värde för oss för att fånga vår uppmärksamhet – inte konstigare än att många människor väljer att inte studera svarta hål och matematisk topologi – ger goda skäl att bortse ifrån det som inte känns intressant.

Allt som är nämnt i tidigare avsnitt handlingar på sätt och vis om de inställningar som människor har när strålar av bevismaterial runt oss ska brytas inombords för att sedan vägleda våra beteenden. Bland de sakerna finns skillnader i uppfattning, insyn, erkännande och medkännande för problem som berör oss jämfört med problem som berör andra. Likaså finns skillnader i idéer om sanning och nödvändigt ont, skillnader i grupptillhörighet och variationer i lojalitet gentemot olika identiteter. Vi har också tidigare pratat om skillnader grupper emellan i hur de exponeras för- samt pratar om aktuella händelser.

Man kan fråga sig trots allt det ovanstående om inte det finnas typer av bevis som är av så pass stark kvalitet att de i alla fall skiner igenom etablerade övertygelser? Det korta svaret är egentligen ja – och att hade inte det varit fallet så hade vi förblivit förhistoriska jägar och samlar-samhällen som inte klarade av att tänka nytt. Men samtidigt så har historiegångens framåtriktning inte varit en smidig rörelse i en enda riktning utan har ofta varit ryckig med kollisioner mellan olika sätt att se på världen. I de här kollisionerna har människor – idéernas budbärare – kommit i kläm. Innan vi nu går till den ytterst röriga konflikten som är Syrienkonflikten så vill jag ge med två berättelser ge ett förslag på hur man ska förhålla sig till en så rörig konflikt.

Ändå kan det gå väldigt fel…

Två familjer driver varsin restaurang i en medelstor stad. Det ekonomiska läget i båda restauranger är tufft. Det är inget fel på maten – den är snarast utmärkt. Däremot sysslar båda företag med ungefär samma utbud av mat och utan deras vetskap har kundernas preferenser ändrats mot nya typer av mat. För att skjuta upp sina problem har båda restauranger fuskat på olika sätt genom att redovisa skatt felaktigt, använda råvaror med sämre kvalitet eller utgånget datum, anställa papperslösa osv.

Det finns en spänning mellan restaurang-ägarna då de misstänker varandras verksamheter som främsta skäl till att affärerna inte går runt. Båda ägarna känner till varandras fusk. De känner till om varandra att mycket av de saker de har råkat ut för – främst skadegörelse och ryktesspridning – har varit beställningsjobb. Den enda anledningen till att det inte har brutit ut ett fullskaligt krig mellan de är att båda har släkten runt sig och mycket goda relationer till sina anhöriga – de förstår att ett krig skulle bli väldigt blodigt då ingen på förhand har ett tydligt övertag.

I restaurangerna arbetar barn och anhöriga till ägarna. Vid det här laget är många konfrontationer mellan familjerna en direkt fortsättning på den ekonomiska frustration som har sått frön till ett agg mellan de. Mellan familjerna har det blivit slagsmål, polisärenden, vandalisering – allt utom mord. Döden är fortfarande en röd linje då de inblandade är kloka nog att veta att efter det första dödsfallet finns det ingen återvändo. De har hittills klarat av att vara behärskade nog att förbli kloka.

Det här upplösningstillståndet måste få ett slut tänker en person från den ena familjen. Den går i samma universitet som en person från den andra familjen och har – vid sidan om de intryck den har genom familjernas historik – hört gott om den personen. När den sätter sig ner intill personen i en fylld matsal så blir folkmassan runt de en garant om att ifall det blev våld så skulle omgivningen kunna intervenera. Mötet visar sig vara fredligt – de är båda med på att familjerna är på krigsstigen och de inser båda att det bara är en fråga om tid innan många människors framtid skadas allvarligt. De är införstådda i att deras hävkraft i sina familjer kan hjälpa de att driva igenom ett fredsavtal. De når en punkt i samtalet och inser att de inte kan prata mer bland människor som skulle kunna blanda in myndigheterna. Men samtidigt har de hört det värsta om varandra – de är ärliga med sin rädsla om att ett privat möte lika gärna kunde vara en fälla.

När de klara i matsalen har de kommit överens om att de i varsitt dokument ska skriva ner att deras möte kommer att ske. De kommer i sina dokument att redogöra för detaljerna och dokumenten ska sedan förvaras i varsitt bankfack. Banken ska ges ett direktiv där det framgår att om något händer den som skrev under så ska familjen ges omedelbar tillgång till bankfacket. Inför varje möte ska ett nytt dokument skrivas där det framgår vart och när mötet ska ske, så att om något händer någon av personerna så ska familjen direkt kunna hämnas.

Mötet sker runt lunchtid i utkanten av staden, ett litet kafé som drivs av ett äldre par som inte lär ställa många frågor. Med säkerhetsföreskrifterna på plats innan mötet så kommer båda dit med ett muntert humör. De är ambassadörer för sina familjer och har ett uppdrag som är deras viktigaste någonsin. De blir uppfyllda av hopp efter en första lättsam situation där de kivas om vem som ska bjuda på maten. Prao-eleven som serverar har inte så bråttom och tar sig tid att roas medan de håller på. De enas till slut om att den ena köper maten och så bjuder den andra på efterrätt och kaffe. Med den biten avklarad ställer de om till en seriös professionalism, inte för att stämningen är annorlunda utan endast för att de vill bli klara efter så få möten som möjligt. De sjunker ner i samtal och har hunnit glömma vart de är någonstans när maten väl kommer. Maten luktar fantastiskt och för att fortsätta med den goda andan så tar de en paus.

En första tugga. Världens undergång ges ett ansikte när den ena plötsligt bleknar, grimaserar okontrollerat, tar sig för halsen och får ur sig ett väsande ”hjälp”. Prao-eleven hade visst inte koll på att rätten innehöll jordnötssmör. Det som pågår inför allas ögon är en mycket allvarlig allergisk reaktion. En person är döende, det finns inga adrenalin-sprutor i närheten, och resan till sjukhuset kommer att ta en lång stund. Panikslagen så bestämmer sig den friska av de för att gå därifrån när kaféts personal börjar att ringa efter en ambulans. Den tänker att den är oskyldig men inte vill befinna sig ensam här om den sjukas familj skulle komma hit – vad skulle den säga… eller tänk om polisen blir inblandad – är det inte bättre att personalen i kafét tar hand om det hela när den ändå inte kan göra något?

Ambulansen hann tyvärr inte ut i tid. Det är ett ovanligt dödsfall, men varje år dör ett antal människor av anafylaktiska reaktioner. För den levande av lunchkamraterna uppstår ett märkligt läge när den får höra om kamratens död senare samma dag. Den vet att den dödas familj kommer att kontaktas av banken som öppnar efter helgen. När de ser dokumentet i bankfacket kommer de kanske att misstänka ett mord. Det enda – men tyvärr farliga – sättet att undvika det scenariot är att göra sig sårbar och visa goda intentioner genom att ensam söka upp familjen och förklara vad som har hänt. Den tänker att den har bäst odds om den söker upp den dödas familj på en offentlig plats där det finns många människor – många vittnen. Den tar sig iväg till rivalernas restaurang.

Redan vid kassan får den ännu levande av lunchkamraterna ett knivhugg i ryggen. Plötsligt ligger den på marken och ett antal personer håller fast den medan den får ta emot knivhugg efter knivhugg. Vad den inte vet medan den ligger döende är att den drabbade familjen på egen hand har förhört kaféts personal och fått indikationer på att deras anhöriga satt med en person som hade lämnat platsen precis innan de dök upp. Kaféts personal som hade uppfattat situationen som mycket hotfull hade valt att utelämna faktum att maten innehöll jordnötter för att inte råka ut för de anhörigas vrede. Den nu döda personen på golvet hade kläder samt karaktärsdrag som var identiska med den beskrivningen som angriparna hade pressat ur kaféts personal. Med dessa två ungdomar döda brakade ett fullskaligt krig ut mellan familjerna. De här två dödsfall blev de första av många.

Människor lever i grupper som hjälps åt att nå mål som många kan ha gädje av. Grupptillhörighet skapar en känsla av identitet och genom sina identiteter kan grupper förhålla sig till varandra. Vi investerar mycket känslor i våra identiteter och det är oftast utifrån våra identiteter som vi tänker att en sak är rätt eller fel. När medlemmarna i en grupp upplever världen på snarlika sätt och sätter gemensamma mål så tenderar gruppen att bli mer sammansvetsad.

Grupper av människor använder sin kapacitet för att bättra sina liva. När människor tänker om framtiden så föreställer vi oss hur saker kan vara annorlunda från nuet. Tankegångar om framtidens beskaffenhet kan sysselsätta oss i nuet genom en tro om att våra handlingar kan påverka vart världen är på väg. Så funkar det när en läkare ordinerar en behandling som patienten kommer att behöva lära sig att följa, när en förälder lär sitt barn disciplin, eller när en person väljer att utbilda sig trots utmaningarna det innebär.

Ibland är det inte frågan om att framtiden bara är viktig – ibland kan framtiden kännas så mycket mer lockande än vårt nuvarande tillstånd att vi blir så rastlösa att vi inte längre kan finna ro i vardagen. När detta händer så blir vi beredda att anstränga oss utomordentligt mycket för att få ha det bättre. Vi ser över de saker som håller oss tillbaka och ju viktigare det känns att komma framåt desto mer envisa kan vi bli. När vi är som mest beslutsamma kan vi köra över allt som hindrar oss – här ingår människor som tycks stå i vägen mellan oss och våra mål. Särskilt när målen är livsavgörande eller om de väger känslomässigt tungt så kan det kännas som att vi inte har råd att förlora – i de fallen kan vi ge oss rätt att göra saker som vi i andra fall inte hade gjort – saker som i sig är elaka men som känns nödvändiga. Ibland kan det som började som nödvändigt övergå till att bli sin egen belöning – en stolthet över att inte ha hållit igen i den identitetsroll som man spelade.

Konflikt kan uppstå när intressen kommer i vägen för varandra eller åtminstone upplevs eller tros göra det. Varje sida kämpar för den värld som den vill leva i. I konflikter är receptet för ohämmad envishet en definitiv övertygelse tillsammans med en komplett vägran att kompromissa kring den. Idén om att det är oetiskt att kompromissa med sanningen kan göra att alla medel – inklusive extremt våld – är eller kan komma att bli tillåtna när sanningen ska försvaras. Det viktiga att notera är att övertygelse inte behöver vara något storslaget – det kan vara en diktators egenkära övertygelse om att den är en fantastisk ledare och har rätt till sin tron. Konflikter i modern tid beror sällan på att de krigande parterna helt saknar förståelse för varandra. Ibland är det därför viktigare att prata om varför konflikten fortgår och inte varför konflikten började.

Oskyldigt dömd men domen var likväl befogad

Årsskiftet 2015-2016 var jag i Grekland för att hjälpa till med flyktingmottagandet. Under den perioden var Grekland en passage – flyktingarna stannade kvar tills de fick tillåtelse av grekiska myndigheter att resa vidare. Under tiden som de var kvar hade de olika behov som lägren försökte att hjälpa med. Jag höll till i ett litet läger som var gjort för särskilt sårbara personer – äldre, sjuka, gravida, rörelsehindrade, ensamma yngre barn samt traumatiserade personer(däribland sådana vars anhöriga hade drunknat), småbarnsmammor mm. Varje dag kom det nya volontärer till lägret för att hjälpa till och varje dag var det några som var klara och skulle resa vidare. Samlingspunkten i lägret var en matsal där över 100 personer fick plats. De som åt där var huvudsakligen personer som arbetade kring flyktingmottagandet men även några flyktingar som ville socialisera eller hjälpa till medan de ännu var i Grekland.

Uppgifterna som jag hade varierade från dag till dag. Egentligen var jag där för att jag har en bakgrund inom ledarskap och skulle hjälpa lägret att hitta ett mer professionellt arbetssätt. Eftersom situationen på den här grekiska ön var kaotisk och att jag är utbildad till läkare så blev det mycket mer att göra än att bara studera organisationen. Vid tillfällen blev vi ivägskickade på uppdrag som var rätt omtumlande och att ”komma hem till lägret” och till ”sitt folk” var ofta det enda sättet att landa mitt i den här röran av trasiga upplevelser.

En dag när jag var klar med ett uppdrag så gick jag in i matsalen för att återförenas med ”mitt gäng”. De satt trångt där vi brukade sitta och med de satt det ett par volontärer som var nya i lägret. Jag var såklart glad över att vara tillbaka här, inte för maten – den var lika ointressant varje dag, men med mitt sällskap hann jag inte tänka på smaken så länge den fyllde sin funktion som bränsle. Jag stod med min tallrik intill vårt bord medan de skulle göra plats och hälsade lite uppspelt på personerna närmast mig. Jag hann inte tänka på att det var ovanligt lugnt vid bordet även om jag undermedvetet säkert registrerade att det inte var lika högljutt och skrattfyllt som det brukar vara.

Plötsligt ställer sig upp en för mig främmande tjej som sitter vid vårt bord. Hon kommer fram till mig så att det enda mellan oss är min papperstallrik med soppa som jag håller i med båda händer. Hon sätter igång med vad som slutar som den mest imponerande utskällning jag någonsin har fått. Hon hann under sin monolog deklarera att jag är dum i huvudet, ett mans-svin, en värdelös översittare, och en i allmänhet förhatlig person. Jag var lite chockad och hade svårt att ta in allting men jag svarade inte emot. I vanliga fall brukar jag kunna höra på kritik som får ifall den träffar någorlunda rätt och påpekar saker som jag verkligen är svag på – men det här var saker som jag inte har hört något likt av innan så jag anade att det fanns åtminstone en nypa missförstånd i den här kritiken. Någonstans bland alla skällsord fanns det en röd tråd om att jag hade alldeles nyss gjort någonting förfärligt mot de som satt vid bordet.

När hon blev klar så var hela matsalen rätt tyst. Det här var ju inte någon större matsal… tyvärr så hade alla bevittnat den här sorgliga händelsen. Jag tog inte så illa upp helt enkelt för att jag inte tog åt mig – så jag bad om ursäkt och frågade sedan ifall hon kunde förklara varför hon skällde ut mig. Hon var betydligt lugnare efter att ha fått bli färdig. Vi satte oss ner och jag fick veta att de höll på och introducerade sig för varandra – en av personerna vid bordet hade i sin introduktion berättat en mycket tragisk historia om hur den hade den prioriterat flyktingmottagandet och rest trots att den hade lämnat bakom sig en sjuk anhörig. Tjejen som hade skällt ut mig förklarade att när jag kom och ställde till en massa ståhej så hade jag avbrutit berättelsen och skojat runt med folk som lyssnade – det hon hade sett av mig var en lustigkurre som tog mycket plats och ville oförskämt ha alla strålkastare mot sig – utskällningen var för att jag ”medvetet hade stulit samtalet”. Jag berättade att jag inte hade en aning om vad de pratade om – men hon var inte helt nöjd och sa att var rätt lugnt kring bordet och att jag borde ha fattat vad som pågick i och med att hade stått still vad bordet en stund innan jag satte mig ner. Hon hade egentligen rätt – det fanns utrymme för mig att höra vad som pågick. Det hon dock inte om mig är att jag spenderar 90% av min vakna tid med att dagdrömma.

Vi satt och pratade rätt länge den dagen. Några dagar senare verkade det som att hon hade begravt stridsyxan och snarast ville prata mer. Det större problemet som jag fick hantera i och med utskällningen var att mitt anseende som person kunde ha skadats av att alla i matsalen fick ta del av den brutala sågningen. Det blev inte värre än att jag behövde socialisera med många fler än vad jag gjorde under en genomsnittlig dag. Det kunde däremot ha slutat med en allvarlig förtroendekris som hade skadat mig och de människor som jag var där för att hjälpa.

”Vad man ser av en situation påverkas mycket av när man började att titta”

Berättelserna om den allergiska reaktionen och utskällningen i Grekland handlar om hur händelsers utveckling i en dynamisk situation kan skapa sekundära problem så att det så småningom inte spelar någon större roll vad det primära problemet var. Det blir som att varje nytt problem är ett problem för sig och kan i sin tur skapa nya problem och tillför ytterligare komplexitet. I fallet med den allergiska reaktionen så krävs bara att en person dödas medvetet som hämnd efter att den första dog av misstag så brakar helvetet loss.

Att det blir ett missförstånd har att göra med att folk inte kommer nollställda till en situation utan kommer till en situation och tänker “i vilken del av min berättelse” passar den här händelsen in. Det som har hänt ges en kontext och sätts in i en sekvens av händelser beroende på hur det tros förhålla sig till andra saker som också har hänt. Alla inblandade har väldigt svårt att överblicka för att det händer många saker samtidigt och de sakerna händer fort. När vi inte ser helheten så fyller vi ut den bild vi har genom att titta omkring de för oss mest tongivande händelserna och försöka att förenkla resten.

Det ögonblick då vi börjar att värdera händelser spelar väldigt stor roll för vilken bild vi får av det som pågår. Varje ny person som drabbas kommer till situationen med en begränsad förkunskap och är mer benägen att räkna den första relevanta händelsen som det tillfälle då den blev drabbad och inte det tillfälle då kärnproblemet faktiskt uppstod. Så småningom är ingen längre säker på hur alltihop började men alla tycks veta sin lilla del – de vet vem som har gjort de illa och vad de borde göra åt saken. Så i praktiken kan det bli så att när en person får ett telefonsamtal där den informeras om att ”våra fiender har dödat din pappa” kan det ha hunnit gått så många vändor innan dess och konflikten kan ha blivit så pass rörig att den inte känner att den behöver veta mer än så.

I båda berättelser uppstår konfrontationer på grund av att varje sida sitter på olika information om en situation som de upplever tillsammans. Scenarion som den allergiska reaktionen och utskällningen i Grekland hade varit ”icke händelser” om några små saker hade varit annorlunda. I fallet med den allergiska reaktionen så hade det räckt att det räckt med att den drabbade överlevde händelsen så hade den haft med sig ”fiendens ambassadör” som första besökare i sjukhuset. En så pass känsloladdad situation hade kunnat bota konflikten mellan båda familjer genom att tvinga de inblandade att omvärdera. Istället blev det ett blodbad.

I Grekland blev det aldrig speciellt dramatiskt men jag var den enda läkaren i lägret och mitt förtroende påverkades. Hade jag dykt upp till samma bord 15 minuter senare än vad jag faktiskt gjorde så hade det troligen bara varit en mycket trevlig tillställning. Som tur är så var lägret inte så stort och många kände till mig genom att tidigare ha haft med mig att göra. Tack vare att jag inte behövde prata med alla så var takten med vilken jag kunde reparera effekten av utskällningen högre än takten med vilken folk viskade vidare om händelsen och fyllde ut bitar de inte förstod med egna hypoteser, antaganden eller påhitt. Jag kunde med andra ord kontrollera informationsflödet kring den händelsen.

Världen kan ibland vara så komplex att om man kunde spela upp samma scenario flera gånger om och göra små variationer så skulle utfallen för de olika ”tagningarna” vara avsevärt olika. Med den komplexiteten är det inte möjligt att berätta en enda berättelse om vad som pågår just för att många saker pågår samtidigt och influerar varandra. Med det här upplägget så ”allting väntar på att få hända” – varje händelse blir en kedjereaktion. Nya problem kan vara värre än de ursprungliga problemen… Och när alltihop ska förstås med egna problem som ingångsvinkel så blir ”vad som egentligen pågår” avhängigt av ”ens position som betraktare”.

Sociala situationer som är komplexa och dynamiska i sin natur gör så att ”bevisning” inte blir speciellt effektivt då detaljerna blir förhållandevis mindre viktiga än helheten. När saker är röriga på det sättet så försöker folk att förstå vad pågår genom att ordna händelserna i ”större berättelser” som kretsar kring sig själva. Vi flyttar fokus från allt som pågår till de saker som verkar relevanta – vi applicerar egna mått för hur stora eller små saker känns. Vi försöker att sia den del av framtiden som är viktigast – hur det blir för oss. Det blir därigenom viktigare att försöka styra över ”vad hände sen” än att ha ett definitivt svar för ”vad pågår just nu”.

Tjejen i Grekland berättelsen hade säkert kunnat låta mig vara ifred – men då hade hon behövt leva med risken att jag faktiskt var en idiot och att hennes väninna skulle bli seriöst sårad av att avbrytas. Dittills var jag en helt ointressant främling på vars bekostnad en väninnas lidande kunde besparas. Det bästa hade varit om det gick att ”frysa situationen” så att hela världen står still medan hon går fram till mig och oss emellan reder ut situationen på ett lugnt sätt. Men världen står inte still i väntan på att folk har pratat klart om olika sätt att se på en sak. I och med att livet består av rörliga situationer så måste vi hela tiden fatta svåra och hastiga beslut under pressade omständigheter – om vi klantar oss eller väljer fel så har motparten likväl goda skäl att tro att vi i egentligen var medvetet ute efter att skada den. Så fort den besvarar vårt agerande kan det uppstå en spiral av vedergällning och en eskalering av fientligheterna. Den här typen av konflikter kan bli mycket långvariga och pågå tills de stridande nött ut varandra, bromsats ner av en extern kraft, eller att konflikten blivit alltmer meningslös så att den inte längre tilltalar nya generationer av fotsoldater. Med dessa två scenarion som bakgrund ska vi titta på Syrienkonflikten och hur olika parters anhängare tänker kring den.

Syrienkonflikten

Syrienkonflikten som nu har pågått mellan 2011-2017 och ännu pågår är en av vår tids mest komplexa konflikter. Konflikten engagerar i varierande omfattning nästan alla länder i världen. Många länder är direkt involverade militärt och dessa länder har olika uppfattningar om hur konflikten i Syrien ska sluta. Konfliktens utfall ses en del av en större regional-politik som handlar om Mellanösterns framtid. Vi kommer här att titta på hur vanliga människor ser konflikten och lämna diskussionen om internationella relationer till ett senare tillfälle.

I Syrienkonflikten har det hittills dött över 300,000 människor. Nästan 11 miljoner människor har blivit flyktingar – de har fått lämna sina liv bakom sig och överlämnat sina öden till omvärldens barmhärtighet. Syrienkonflikten har skapat en av de största flyktingkriserna från något enskilt land i historien. Vågen av migranter har gett upphov till nationalistiska reaktioner i mottagande länder och i efterdyningarna kan nya konflikter uppstå.

En kort bakgrund

Strax innan revolutionen hade Syriens president satt igång med små reformer som dels tillät medelklassen att få mer inflytande och dels öppnade upp begränsade politiska kanaler. En del av människorna vars liv förbättrades av ljusningen blev så småningom regimanhängare då de inte ansåg att det behövdes en revolution. Många av de utgick ifrån att förbättringen av deras tillstånd var ett förstadium till mer generella och omfattande reformer. Även en betydande andel människors ur Syriens minoritetsgrupper trivdes med läget före kriget och var rädda för att en revolution med islamistiska inslag skulle kunna leda till att de fick det sämre efter kriget. Parallellt så tyckte större delen av befolkningen att små reformer inte räckte och inspirerade av arabiska vårens optimism begav sig ungdomar ut på gatorna i protest mot regimen. Demonstrationerna bröt mot decennier av rädsla för det våld som statens säkerhetsapparat hade gjort sig ökänd för.

Staten svarade ytterst våldsamt och satte in militären i försök att kväva de hittills begränsade upproren. Statens hårdhänthet följdes av att protester spred sig över hela landet och snart började armén att fragmentera till en pro-revolutionär och en pro-regim del. Därifrån har antalet militanta grupperingar ökat och differentierat främst utifrån olika idéer om hur de ser på Syriens framtid efter revolutionen. Det uppstod tidigt laglöshet i stora delar av landet och grupperingar med ekonomiska syften – banditer, utpressare, legionärer etc – började att utbreda sig. Revolutionen i Syrien fick tidigt sekteriska och islamistiska inslag när utländska fotsoldater började ansluta sig såväl regimen som de mer extrema bland rebellrörelserna. Idag utgör utländsk milis från ffa Irak, Afghanistan, Pakistan, Libanon och Iran den viktigare delen av regimens manskap. Idag har kurdiska separatister en egen region i Norra Syrien som är förhållandevis fredlig men har en osäker framtid. IS som till en början utgav sig för att vara en rebellrörelse har kommit att infiltrera rebellrörelser och försöka upplösa de genom lönnmord men över tid har IS förvisats till egna områden. Idag krigar IS mot resten av världen inkl kurderna, rebellerna och regimen. Sammanfattningsvis började konflikten som ett tydligt uppror mot staten men är idag mycket svårare att överblicka.

Innan Syrienkonflikten började var det alltså en väsentlig minoritet av befolkningen som såg den sittande presidenten som det bästa alternativet. Faktum kvarstår dock att merparten av befolkningen ville ha förändring och bemöttes av armén när de gav sig ut i fredliga protester. Syrien år 2011 hade styrts av samma familj i nästan 60 år och att det väldet har inneburit korruption och noll-tolerans med politisk mångfald. Behovet av stora reformer av nästan revolutionär karaktär existerade och behovet existerar nu långt mer än före kriget med tanke på hur regimen har betett sig under kriget. Det främsta problemet före och under kriget är möjligen sättet som staten såg på sin befolkning. Regimen har inte behandlat folket som likvärdiga medborgare med fulla rättigheter – inte ens som klienter som den tjänar – regimens oligarkiska natur har inneburit att folket har setts som subjekt vars rätt att befinna sig inom dess mark och bedriva dagliga verksamheter har tillåtits ske inom ramen för en elitistisk ordning som inte är förhandlingsbar.

Som Syrienkriget ser ut 2017 så strider flera hundra rebellgrupper mot regimen. Dessa grupper är spridda över ett ideologiskt spektrum där det förekommer allt från sekulära rebeller till hårdföra religiösa fundamentalister. Ju mer städer har blivit till ruiner desto fler människor som har valt att bli flyktingar och bland de kvarstående har beredskapen att framhärda eller bli martyr kommit att bli ett selektionstryck som har ökat polariseringen. En del har polariserats i takt med att sekteriska inslag tillkommit i konflikten. Över tid har många moderata rebeller dött.

Rebellerna har under hela konflikten haft ett underläge gällande militärkapacitet och har ägnat såg åt guerilla-krigföring. Stödet från utländska aktörer till rebellerna har huvudsakligen varit manskap, pengar, handeldvapen, och pansarvärnsrobotar. Rebellerna saknar luftvapen och har nästan obefintliga luftvärns-försvar. Merparten av rebellernas vapen har en räckvidd som inte överstiger 3-4 kilometer vilket kraftigt inskränker deras möjlighet att skada civilbefolkning även om de nu skulle ha velat.

Regimen har under hela konflikten haft ett överläge gällande militärkapacitet. Det utländska stödet till regimen har huvudsakligen kommit från Ryssland, Libanon och Iran. Från Iran och Libanon har stödet kommit förhållandevis tidigt i konflikten och varit pengar, manskap och handeldvapen. Från Ryssland har stödet kommit ”i sista minuten” efter att regimen 2015 var nära bristningsgränsen. Stödet från Ryssland har varit moderna stridsflygplan, stridshelikoptrar, kryssningsmissiler och andra moderna vapensystem, luftvärnsförsvar, underrättelsetjänster, pansarfordon mm. Regimens eldkraft och räckvidd är långt större än rebellernas motsvarighet vilket skapar en möjlighet att bruka våld restriktivt – i praktiken har regimen gjort raka motsatsen.

Blodigt allvar

Man kan tro att när regimen i Syrien har använt sig av riktade angrepp mot civil infrastruktur såsom skolor, sjukhus, ambulanser, bagerier, marknader osv att det blir utom rimligt tvivel att regimen har betett sig på oacceptabla sätt. I områden som regimen militärt inte har kunnat ta över så har den använt sitt luftvapen för att angripa eller hota med angrepp mot hjälpsändningar och biståndsarbetare – regimens taktik för de områdena har varit att tvinga fram en kapitulation genom att skapa svält och hjälplöshet. Om det inte räcker med det nämnda så kan man titta på den typ av vapen som har använts så får man en bild av hur illa det är. Ett viktigt kännetecken för de här vapnen är att det rör sig om konventionella vapen men även massförstörelsevapen samt vapen med enorm sprängradie där civilt lidande inte bara blir svårt att undvika utan dessutom maximeras. Bland de vapen som regimen har använt finns följande;

  • Napalm som är en honungsliknande olja som klibbar fast på material – i detta fall kroppar – och bränner de. Napalm och andra bränslefyllda raketer har använts mot jordbruksområden men också i befolkningstäta områden.
  • Kemiska gaser som är klassade som massförstörelsevapen har använts i civiltäta områden. Dessa gaser innehåller nervgift som ger kraftiga kramper i muskulaturen. När andningsmuskulaturen stelnar i ett kramptillstånd så dör personen till följd av kvävning.
  • Vakuumbomber som är ett vapen designat för att göra skada i ett så stort område som möjligt. Man brukar säga att dessa vapen är näst värst efter kärnvapen. Dessa vapen går ut på att smälla två gånger med en liten fördröjning mellan smällarna. Den första smällen sker där raketen landar och dödar folk i närheten. I samband med den första smällen sprids krut i luften – människor inom sprängradien andas in pulvret med luften – och när pulvret antänds så bränns personen upp inifrån.
  • ”Bunker busters” är en typ av raket som är designad för att borra sig fram genom betong. De här raketerna blev särskilt uppmärksammade i samband med Aleppo-striderna när tiotals sjukhus och kliniker som hade flyttats under jorden förstördes inom loppet av några månader under 2016.
  • Tunnbomber och splitter raketer är fyllda med metallfragment såsom spikar. De här raketerna har huvudsakligen använts i stadsmiljö och inte över öppna fält. Syftet med metallfragmenten är att skada allt i vägen utan att först behöva hitta målet. I praktiken betyder det att alla i närheten av ett träffat område kommer att skadas olika allvarligt. Många av de som överlever splitterskadorna dör av sårinfektioner eller uteblivna kirurgiska ingrepp.

Det finns mycket goda skäl att fördöma regimens ageranden. Statistiken talar för att regimen har dödat över 50 civila för varje civil som har dödats på annat sätt – man skulle tro att det räcker för att det ska råda enighet om att regimen är värst. På samma sätt kan man tro att brutala dödsfall genom att begravas levande under ruiner, kvävas av smärtsamma kramper, brännas levande av flytande ammunition, förblöda av metallflisor utspridda i kroppen osv – man kan tro att när antalet sådana fall kraftigt överskuggar de uppmärksammade fallen där Islamiska staten har skapat reaktioner – att det skulle räcka för att varenda människas bild av Syrien ska vara att Syrien regimen är det allvarligaste felet med Syrien. Visserligen är en del av förklaringen medie-strategi där regimen vill dölja sina spår medan IS som militärt är mycket svagare vill skrämma angripare genom att sprida idéer om vad som väntar om man blir deras fiende – men å andra sidan har regimens medie-strategi inte kunnat maskera faktum att den har varit ytterst brutal. Konstigt nog så finns det inte en utan tiotals om inte hundratals miljoner människor som stödjer regimen i Syrien – den större delen av dessa människor lever utanför Syrien men likväl stödjer ett par miljoner syrier regimen.

Sammantaget finns det idag så mycket bevismaterial så att man kan påstå att regimen många gånger har använt sig av ett medvetet och urskillningslöst övervåld(deliberation, indiscrimation, disproportionality). Det finns likheter mellan de verifierade gångerna som tydliggör att regimen har gjort detta på ett utstuderat, systematiskt och storskaligt sätt – att det med få undantag inte är slumpmässiga händelser. Regimen har alltså inte visat restriktion när civila har varit i ett område – istället har regimen strävat efter att skada civila och valt ut särskilt sårbara områden för att maximera civilt lidande. Bilden som framkommer är att regimen har som krigsstrategi haft en vilja att göra obeboeliga de civila områden som den inte styr över. Det här stämmer överens med en verklighet där regimen har orkestrerat demografiska ändringar där dess kärnområden har tömts på rebellvänliga civila. Dessa flyktingar har i förväg kunna förvänta sig att deras val att inte förlikas med regimen kommer innebära att de hamnar i områden där de angrips tillsammans med stridande rebeller. Parallellt så är livet i regimvänliga delar förhållandevis behagligt bl.a. genom homogenisering av befolkningen och begränsningar i rebellernas militära räckvidd. I praktiken har regimens arsenal av vapen tillsammans med val av strategi använts för att manipulera befolkningens attityd till konflikten allteftersom utnötningskriget pågår.

Om man kan rättfärdiga regimens ageranden så kan man rättfärdiga vad som helst och det i sig vore väldigt upplysande för en diskussion om vad det är hos människor som möjliggör ondska. Det här mysteriet med att folk rättfärdigar regimens horribla beteende är det som resten av texten handlar om. Betoningen blir egentligen inte att analysera krigets förlopp utan snarast att förstå hur det tänks under en pågående konflikt av dessa proportioner. Vi har tack vare sociala medier tillgång till unika historiska dokument – allmänhetens privata reflektioner i takt med konfliktens realtid.

Word of mouth

För att förstå sig på varför Syrienkonflikten har varit så blodig är det alltså viktigt att bilda sig en uppfattning om hur olika parter ser på Syrienkonflikten. Ett sätt att göra detta är att titta på vilka föreställningar om konflikten som delas av anhängarna till respektive sidan. Om vi skulle fråga 4 personer som sympatiserar med de viktigaste parterna i Syrienkonflikten så får vi helt olika bilder av konflikten. Så här skulle det kunna låta…

Regimanhängaren: Den så kallade revolutionen är en utländsk konspiration som har beställts och finansierats av Gulf-staterna understödda av Israel och USA. Den här konspirationen är ett asymmetriskt krig som fientliga stater för genom lokala terrorgrupper. Syfte med detta är att krossa den syriska nationen för att de räds ett starkt Syrien och vet vad Syrien har för kapacitet. Syrien vill och kan styra över sitt öde trots imperialisterna och wahabisterna. Innan kriget var Syrien progressivt och människorna var högutbildade – det fanns aldrig ett behov av en revolution och den så kallade revolutionen speglar inte folkets vilja. Syrien har alltid varit ett pluralistiskt samhälle där människor av alla religiösa tillhörigheter har känt sig hemma.

Rebell-anhängaren:  Syrien har varit i upplösningstillstånd under lång tid. Landet har styrts av samma familj och deras nära vänner i över 60 år – de har levt i överskott på befolkningens bekostnad. Få fattiga har kämpat och lyckats men många har istället blivit alltmer desillusionerade. Det har gått att utbilda sig – men vad hjälper det att vara utbildad när de bättre jobben är reserverade för regimens inre krets? När revolutionen började så var det folkets klagomål på landets politiska korruption. Det var en markering mot en regim som har kvävt politisk opposition med extrema former av brutalitet; lönnmord, fängelsestraff av obestämd längd, tortyr, vandalisering av egendom och ”försvinnanden” – de som har frikänts har förblivit brännmärkta och förföljda av statens säkerhetstjänst. Det här har utövats systematiskt och finns väldokumenterat av människorätts-organisationer. Revolutionen har inte krävt mer än rättvisa – men regimen visade sitt sanna ansikte och likgiltighet inför sin befolkning – protester möttes av pansarvagn och stridshelikoptrar. Syrienkriget är regimens verk.

IS-anhängaren: Den muslimska nationen är i fritt fall. Det har funnits en tid när muslimer kände heder i sin tro. När de var ett ljus som visade vägen i mörkret. Men vad har det blivit av den muslimska umman nu? Människorna är splittrade i falska nationer, de är främlingar i sina egna hemtrakter, och de äts upp av en hungrig flock gamar som angriper de från alla håll. Det här är ett av tidens tecken och domedagen är nära. Men innan domedagen kommer kalifatet att återuppstå, de goda kommer att samla sina krafter, ena nationen, och möta övermäktiga fiender i en avgörande strid. Det här är vårt kall… och det här livet är inte värt mer än ett martyrskap. Vi kommer inte att sitta tysta när vårt folk blir slaktat. Den som har med oss att göra, den kommer att få känna en vrede likt vilken den aldrig hade kunnat ana. Vi är ett folk som älskar döden lika mycket som våra fiender älskar livet.

Pro-kurd: Kurderna är det mest progressiva folket i Mellanöstern men har behandlats värre än djur under väldigt lång tid. Det gamla Kurdistan samlade oss men det landet har blivit uppsprucket i regioner som än idag är anslutna till varandra – egentligen är det bara linjer på kartan som håller oss isär. Nu lever kurderna som strandade minoriteter i sitt eget land och tillåts inte att bevara sin identitet. Våra förtryckare kommer inte att få sista ordet – den kurdiska nationen kommer med eller mot deras vilja att återuppstå. Syrien må vara ett första steg på denna revolution och vi kommer inte att låta oss hållas tillbaka av diktatorer, imperialister eller islamistiska terrorister. Syrien är en misslyckad stat och det gamla Syrien är slut. Om det nya Syrien ska få fred så krävs en uppdelning till hållbara enheter… kurderna kommer att visa vägen.

De här fyra åsikterna ger mycket olika bilder av varför konflikten pågår och hur den borde sluta. För regimanhängaren så var Syrien ett bra land men har alltid varit omgivet av fiender som konspirerar i det fördolda. För IS-anhängaren har Syrienkonflikten ”bara blossat upp” men ingår i ett krig som har pågått över 100 år och som inte kommer att sluta tills domedagen. För pro-kurder som delen den kurdiska mytologin så är konflikten ett par hundra år gammal och slutar först när kurderna har territoriell integritet. För revolutionärerna så slutar konflikten med att Syrien blir ett land som klarar av att tillfredsställa befolkningens behov utan att priset ska vara att allt politiskt nytänkande kvävs och att de fattiga försörjer sig på att samla smulor som blir över från de rika.

Skiljelinjerna som delar parterna i konflikten har att göra med att grundläggande frågor om Syrien besvarats olika. De här frågorna kan vara saker som; Vad vill jag/vi att det blir av det här landet? Vad ingår i vår nations gränser? Vad är det önskvärda sättet att styra ett land? Vilken relation bör det finnas mellan en befolkning och dess ledare och vad garanterar balansen i den relationen? Gjorde den befintliga regeringen ett acceptabelt jobb? Vad finns att vinna om vi byter en regering och ska en regering som inte sköter sig gå bort till varje pris? Är ”bort till varje pris” förhandlingsbart om saker inte går vår väg?

Konfliktens komplexitet kommer dels av att alla vill att den slutar olika och kastar in allt vad de har för att få som de vill – men än värre är att ju längre konflikten pågår desto fulare fienderna framstår i varandras ögon. Konfliktens dynamik gör så att frågorna som ursprungligen skilde de krigande åt så småningom inte längre handlar om samma saker – idealen förvanskas och nödens lag tar vid – det önskvärda sättet att regera läggs åt sidan och fokus blir det akuta sättet att regera, regeringens roll före kriget sammanblandas med vad regeringen håller på med just nu och ses antingen som ett kontinuum av övergrepp eller ett pågående undantag mot en tidigare ordning, vinsten med att byta regering blir osäker med allt kaos, och priset för att avgöra kriget i en viss riktning blir okänt och revideras konstant efter strategiska framgångar eller nederlag.

Det svåra med Syrien-konflikten är att de inblandade parterna har svårt att både värna om sina egna intressen och överblicka konflikten samtidigt. De anser fiendens världsbild vara så långt ifrån deras att den säkraste freden är en fred som börjar efter att fienden är helt ur vägen. Det vi ser i Syrien efter 6 år av krig är att parterna som är aktiva i kriget går sina egna ärenden – deras grundläggande förståelse om vad som räknas som en ”hållbar lösning” skiljer sig markant åt. På så vis blir den enas framgång ett förhinder för den andras möjligheter att bli framgångsrik.

När alla stridande parter går över till att bete sig utifrån ett undantagstillstånd så blir konflikten mycket mer inflammerad. Om det i ett tidigare skede var enklare att förstå ”varför de krigar mot oss” så leder envisa åtgärder från samtliga parter mot varandra till att det mentalt ställs om; ”det finns ingen som helst gräns för hur mycket de hatar oss”. Ju mer rädsla, misstänksamhet och hat kännetecknar relationen till fienden desto mindre marginal som blir över till att leta lösningar som gynnar båda parter. I slutändan är det de olika parternas förståelse av det som anses stå på spel i kriget som avgör hur envist förlåtande de är beredda att vara mot de som vill liknande saker som de själva samt hur envist fördömande de är beredda att vara mot de som vill annat.

Det finns alltså krig där motparter börjar med att vara medvetna om varandras mänsklighet men där krigets förlopp polariserar de stridandes åsikter om varandra. När de sedan försvarar sin rätt att vinna kriget så blir de egna berättelserna om kriget karaktär avgörande för att det egna beteendet ska kunna rättfärdigas. Föreställningarna om konfliktens natur kan skapa ett spelrum för fantasin – ”fienden hade velat göra så mycket värre saker om bara den kunde”. Likaså kan föreställningarna anlägga en ursäkt om att vore det inte för brutaliteten som användes mot fienden så kanske den hade nått sin fientlighets fulla potential. De uns av sanning som främjar ens sak möjliggör att agera patologiskt mot andra människor och ändå kunna rädda ansiktet. I denna typ av förargliga upplägg – fiendens envisa vägran att upphöra, tillsammans med smärtorna den tillför den egna parten genom sin existens – så pratas det om fienden som om den vore ett monster, ett skadedjur, en parasit eller en utspridd cancer.

Var det en reaktion, en provokation eller ett angrepp?

Parterna i konflikten har mycket olika uppfattningar om startskottet för konflikten och därmed har de mycket olika bilder av vad freden innan 2011 var värd. Vart de sätter noll-läget för konfliktens första relevanta händelser påverkar hur de ser alla andra händelser. När ett val görs avseende vad som är relevant att prata om så leder det till att bevismaterial används på ett sätt som är ändamålsenligt. De första och de subjektivt mest gripande händelserna som betraktaren har bevittnat utgör ofta grundstommen i berättelsen om konflikten. Dessa händelser utövar ett starkt inflytande över den horisont av senare händelser som blir relevant att prata om när konflikten ska förklaras.

Det är ungefär som att vara vittne till ett slagsmål som pågår i ett område man passerar i förbifarten. Inför domaren beskriver man att man såg en person få massor med stryk och försöka att komma undan men hela tiden dras ner av en förövare. Hade man varit där från början så hade man sett att det egentligen inte var ett slagsmål utan ett rån-försök där rånaren blev övermannad av sitt offer som därefter försökte att hålla fast rånaren tills polisen tillkallats. Du som vittne ljuger inte men du ger inte en komplett bild – biten du inte fick med är långt mer relevant för helheten än det som du snappade upp.

Syriens komplexitet är som rån-slagsmålet – men storleksordningar krångligare. Det är som att behöva uttala sig om vem som gjorde värre ifrån sig i ett utdraget slagsmål som många människor har bevittnat delar av i förbifarten eller bara har med sig hörsägen om. I många olika berättelser om Syrien finns det sanning – men många av berättelserna förenklar verkligheten till förmån för partens egna intressen i konflikten.

Allting är lika rimligt om man fifflar med bevis

I Syrienkonflikten används grundläggande meningsskiljaktigheter och tvetydigheter i informationsflöden för att ignorera, isolera, åsidosätta, ifrågasätta, eller som en sista utväg rationalisera havet av bevis som vittnar om att överträdelser från regimens sida. Redan av att skingra upp bevismaterialet så slipper man konfronteras med dess entydiga budskap om att regimens överträdelser är i särklass störst. Det notervärda här är att viljan att fortsätta tro en sak – i detta fall den egna sidans rätt till ett önskat utfall i kriget – kan leda till bevismaterial granskas med olika stringenta standard. På så vis kan en person åberopa felkällor i bevismaterial som gynnar meningsmotståndare – men sen bortse ifrån likvärdiga felkällor när det kommer till bevismaterial som gynnar den egna agendan. Exempel på detta ges nedan och är hämtade från samtal som ägde rum i sociala medier i anslutning till några av de mest brutala händelserna under Syrienkriget.

Nästan varje gång det kommer en rapport om civila dödsfall så kan människor som stödjer regimen välja att ignorera och säga att rapporten har en politisk agenda och därmed är ogiltig. Ibland kan källan vara en rebellgrupp eller IS och då kan nyheten automatiskt avfärdas genom att det åberopas att ”terrorister är lögnaktiga”. Ofta ignorerar regimanhängare videoklipp som visar regimöverträdelser och menar att det rör sig om återvunna videos eller att det är gammalt material där det har dykt upp videoklipp med annorlunda synvinkel. Det är också vanligt att de som inte vill kännas vid att regimen gör fel påstår att antalet civila dödsfall är kraftigt överdrivet eller att antalet rebeller som dog kraftigt överstiger antalet civila.

En annan metod är att isolera händelser som man inte kan förklara. Då kan det låta ungefär så här ”Ja, vid det tillfället gjorde någon inom regimen fel men de som var ansvariga för den händelsen kommer att granskas”. I den här kategorin kan man förklara saker genom att påstå att de inte sker av utstuderade skäl utan helt enkelt är sporadiska misstag. Självklart förekommer sporadiska misstag men alla skeenden kan vara sporadiska om man inte letar gemensamma nämnare.

Väldigt ofta åsidosätter regimanhängare användandet av vapen med enorm sprängradie i civiltäta områden genom att påstå att det enda man ser i videoklippen är ett vapen som smäller men att det inte går att avgöra vad som blev av smällen – med andra ord; ”hur vet du att folk är döda”. Ibland påstås istället att ett område är tomt på människor som inte är terrorister för vem skulle vilja bo i ett område som ständigt attackeras om de ges möjligheten att lämna?

Det finns folk som ifrågasätter genom att påstå att videoklipp med civila som lider egentligen är videoklipp med inhyrda skådespelare. Det finns även fall där regimanhängare menar att rebeller angriper egna civila områden för att sedan påstå att det var regimen som gjorde det.

Folk kan välja att rationalisera civila dödsfall genom påståenden som utan närmare bevisföring kan vara rimliga på grund av hur påståendena är konstruerade; ”Eftersom fienderna är terrorister så använder de mänskliga sköldar vilket är en typisk sak för terrorister att göra”. På samma sätt kan det påstås att all infrastruktur som skadas i grund och botten är terroristernas fel – ”terrorister vill att skolor och sjukhus skadas och brukar därför vara där – terrorister görs så”. Hela poängen med att kalla någon för terrorist är att bereda väg för att alla medel är tillåtna och att jobbet kommer att vara smutsigt men att ”det är värt det”. Det går även att rationalisera genom att påstå att regimen gör saker som är så pass viktiga och att den måste använda de metoder som den ”tyvärr” använder. På samma sätt kan begreppet civila urholkas genom att påstå att alla som på ett eller annat sätt stödjer ”terroristers verksamhet” också de är terrorister – på så vis kan sjukvårdare och hjälparbetare som gör rebellfästen mer beboeliga ses som måltavlor. Genom att diskutera vilka som utgör civila har debatten egentligen förflyttat position – medlen oavsett brutalitet ses som acceptabla och frågan blir snarare vilka som ska omfattas av det våldet.

De gemensamma nämnarna mellan alla de här ”knepen” är att de utgår ifrån mindre tvetydigheter för att förkasta saker som vore besvärliga om de vore sanna. Vi använder oss av svaga argument som hjälper oss att fösa undan jobbigt bevismaterial som ställs framför oss. När vi väl lämnat den jobbiga situationen kan vi på obestämd tid skjuta upp eftertanke av rädsla för en vacklande tro. Genom att avlägsna oss ur situationen så släpper stressen av att behöva redogöra för sin moraliska integritet och därefter kommer livet emellan och distraherar oss med nya saker. Att prata mer med sina egna än med främlingar är ett effektivt sätt att inte stöta på besvärliga berättelser om den egna gruppens tillkortakommanden. Vi är sociala varelser och en viktig del av vår förståelse av världen består av social bevisföring. Vi har på egen hand sällan gjort ett tillräckligt förarbete för att försvara de saker vi vill tro på – istället är vår tro ofta förankrad mot trovärdiga personer som har sagt att ”så ligger det till”. Vi är beredda att rationalisera saker som vi inte fullt kan försvara på egen hand. Vår förmåga att ha en övertygelse på lös grund spelar ytterst stor roll i krig.

Att regimanhängare använder sig av dessa ”knep” beror på åtminstone två viktiga saker. För det första så har regimanhängarna en rätt vag idé om att regimen gör rätt – de har mycket sämre koll på vad regimen faktiskt gör. Flertalet har inget närmare intresse i att granska regimen in i minsta detalj då regimen redan har deras mandat att ”göra jobbet som behöver göras”. Många förleder sig själva på ett annat sätt – de har mellan sig hört rationaliseringar av enskilda fall och nöjer sig då med tryggheten av att vid ytlig granskning veta att de argumenten existerar istället för att gå vidare och studera förklaringsvärdet i resonemangen. Det som överhuvudtaget möjliggör att regimanhängare sprider mellan sig bristfälliga uppfattningar är att de uppfattningarna inte är omedelbart orimliga eller felaktiga – det finns en gnutta sanning i de flesta argumenten. Så länge argumenten inte sätts i kontext så stämmer en hel del saker och kan upplevas redogöra för det mesta av de anklagelser som har riktats mot regimen.

Det är helt korrekt att det finns enskilda videoklipp där det som pågår är ett skådespel ex som del av reklamkampanjer. Dessa klipp har ibland varit så välgjorda att de har fått stor spridning i sociala medier när folk medvetet eller genom förväxling har fått för sig att dessa klipp speglar vad som pågår i Syrien.  Självklart finns också desinformations-kampanjer som sprider falskheter för att förvirra allmänheten som en del av en elektronisk krigsföring. På samma sätt finns ett fåtal situationer där rebellernas hemmagjorda raketer genom tekniska fel inte har nått sitt mål utan har landat i rebellområden och skadat civila. Att argument av typen ”bakom varje civil fanns 10 döda terrorister” inte kollapsar omedelbart beror på att rebellerna i syfte att upprätthålla stridsmoral sällan avslöjar antalet egna dödsfall – det öppnar för att regimen hela tiden ger egna förslag som den vill att omvärlden hör. Det går att föra liknande resonemang om samtliga regimvänliga argument – undantag, stereotypifiering, rationalisering osv används för att skymma sikt av en annars tydlig trend; regimen har använt en brutalitet som är vansinnig.

Inget av det ovanstående är unikt för kriget i Syrien. Det finns bevisföringsproblem i alla konflikter i och med konfliktens dynamiska natur – dvs att världen inte står still medan vi tar reda på vad som egentligen har hänt. På så vis kan makt användas för att forma en verklighet och därmed kringgå behovet av att titta på bevis vars bäst före datum har passerat i takt med de nya verkligheterna.

Som jag nämnde tidigare så ”finns idag så mycket bevismaterial så att man kan påstå att regimen MÅNGA GÅNGER har använt sig av medvetet och urskillningslöst övervåld”. Att jag skriver ”många gånger” beror på att det är mycket svårare att bevisa en sak än vad flertalet människor tror. Antalet tunnbomber som har fällts över civila områden kan räknas i tiotusental – de som är filmade med bra kvalitet och adekvat dokumenterade är flera hundra till ett par tusen – de fall som är filmade och där skadan finns väldokumenterad i direkt anslutning till händelsen är ännu färre. Det här bokföringsproblemet beror bland annat för att regimen har använt sig av metoder som innebär att helikoptrar attackerar ett område, flyger iväg som om de är klara, och sedan återvänder för att attackera människorna som har samlats för att hjälpa de som skadades i första attacken (double tap). Samma bokföringsproblem innebär att de få som överlever tortyr i hemliga fängelser får svårt att återberätta tillräckligt mycket detaljer – för att de ofta hölls vakna mycket länge i syfte att störa tidsuppfattningen, slogs mot huvudet för att få hjärnskakningar och minnesluckor, medvetet gjordes förvirrade genom att förflyttas med ögonbindel mellan olika platser i syfte att försvåra en rumsuppfattning osv.

Ju färre incidenter som är bevisade bortom allt rimligt tvivel – desto mer regimen kan påstå att det rör sig om isolerade händelser där det är ”oklart hur det gick som det gick men att det ska utredas”. Regimen åberopar alltså ett sorteringsproblem och menar att vissa händelser kan se ut på ett visst sätt men att det vore fel att anta att de måste vara på det sättet.

Det finns också ett uppföljningsproblem som innebär att många händelser som hade behövt granskas närmare inte alltid kan studeras på effektivt sätt. Det kan vara att områden där det misstänks ha skett krigsbrott är oåtkomliga, att vittnen dör, att trovärdiga källor ifrågasätts, att nya händelser får mer uppmärksamhet, att mediestrategier är olika framgångsrika osv.  Bokföringsproblemet handlar alltså om att man får nöja sig med den information som finns medan uppföljningsproblemet handlar om svårigheterna att medvetet följa upp viktiga spår.

Den situation som uppstår är det den som ska kunna säga att regimen har betett sig illa i Syrienkriget tvingas att använda sig av kumulativa källor. Det innebär att bevis av olika styrkegrad adderas från olika håll i syfte att kunna säga saker som att ”även utan tillgång till kropparna som ligger under ruinerna så förväntar man sig att när ett bostadsområde jämnas med marken så dör civila människor”. Problemet med kumulativ bevisföring är att det öppnar för att varje delmoment blir en strid om sanningen – till exempel räcker det med enskilda rykten om förfalskning för att en sanningsskygg person ska få vittring och kunna ifrågasätta tusentals autentiska videos. Kumulativ bevisföring för med sig ett härledningsproblem.

Problemet är att det inte räcker med att det finns en massa bevis ute i världen – folk kan antingen inte känna till de eller värdera de felaktigt när vi väl stöter på de. Men sen finns systematiska skillnader i vilken typ av information vi är benägna att stöta på till att börja med och som påverkar hur vi värderar senare information. Det finns ett ”exponerings-bias” som uppstår genom att information till förmån för den egna sidan i konflikten tenderar att överskugga annan information. Sociala nätverks sammankoppling och täthet gör så att den egna sidan kommunicerar på ett annat sätt sig emellan jämfört med kommunikationen som sker mot omgivningen. Inom den egna gruppen är information mer förekommande, propagerar längre, penetrerar djupare, disseminerar effektivare, och är mer emotionellt laddad. Information om fienden blir till en andra-klass sortering nästan oberoende av dess eventuella informationsvärde.

Epilog

Det finns i Syrienkonfliktens komplexitet väldigt många potentiella berättelser där berättar-rösten utgår ifrån vad den vill att Syrien är. I Syrienkonflikten så sprider folk mellan sig tolkningar om varför konflikten pågår. Deras utgångspunkt är överlag hur världen såg ut i deras ögon vid det tillfälle då konfliktens första sten blev kastad. Väldigt få kan eller vill ställa om till detektiv och försöka att samla in så många perspektiv som möjligt. I konflikt står världen inte still medan vi studerar den och marginalen av tolerans gentemot en fientlig kraft är mycket låg – generositet riskerar att ge en lömsk fiende övertag. I praktiken betyder denna försiktighetsprincip att när kriget väl pågår så kan det kännas säkrare att döda en fiende än att lyssna på den. Den här intoleransen märks även i hur bevisföring fungerar när en konflikt är rörig och har ett händelseförlopp som är i ständig gungning. Befintliga bevis pusslas inte noggrant ihop i enlighet med vilka berättelser som är mest sannolika – istället tänker parterna på bevis utifrån egna agendan – utifrån om bevismaterial är användbart eller intressant för det man vill åstadkomma i konflikten.

Problemet i Syrienkonflikten är att alla parter till viss del har rätt och fel samtidigt men är inte beredda att erkänna varandra. Syrienkonflikten befinner sig i skärningspunkten av en mängd regionala problem som alla behöver hörsammas. Finns det ett problem med korrupta och makt-fullkomliga regimer i Mellanöstern? Ja. Finns det fördelar med stabilitet över kaos? Ja. Finns det fördelar med kaos över icke önskvärd stabilitet? Ja. Har det tidigare funnits statligt sponsrad terrorism? Ja. Har länder någon gång förr iscensatt revolutioner i andra länder? Ja. Finns det länder idag som är beredda att investera i politiskt kaos i andra länder?  Ja. Finns det ett problem för kurder i Mellanöstern? Ja. Finns det ett problem med att muslimer inte känner sig representerade i världspolitiken? Ja. Är revolutionärerna splittrade och har olika idéer om vad de vill att det blir av Syrien? Ja. När man studerar Syrien-konflikten och ska uttala sig om långsiktiga lösningar kommer man inte undan att bemöta de ”ja” som man själv inte önskar fanns. Problemet är att parterna än idag inte är överens om vad som vore en hållbar lösning på Syrienkonflikten – de är inte ens överens om vad som egentligen pågår. Konfliktens dynamik tillåter att många berättelser om konflikten samlever och gör anspråk på sanningen. Allteftersom saker händer är det lätt att rekonstruera in senare händelser i bilden av vad som ursprungligen pågick(hindsight bias) – vad fienden kanske har gjort av nöd eller misstag ses tillsammans med allt annat fienden har gjort som ett bevis på att kriget mot den var viktigt från början.

Skiljelinjer i hur det ses på kriget i Syrien avgör vilka utfall som anses vara önskvärda eller kanske till och med nödvändiga. I slutändan utgörs dessa skiljelinjer av ersättliga idéer och krig nöter ner de människor och institutioner som försvarar idéerna. När idéernas förespråkare sätts ur spel, byter uppfattning eller blir irrelevanta så ändras konfliktens natur. Den här dynamiken i hur den verkliga världens händelser – krigets utveckling – kastar omkring idéer och deras innehavare gör så att det verkliga kriget är ett krig om att styra över informationsflöden – att styra över hur bilden av konflikten tolkas, minns och efterlevs. Kriget drivs av berättelsen om kriget och den värld som är möjlig genom kriget.

Advertisements