Ondska VI: De vi är beredda att dö för

 

I tidigare avsnitt har vi diskuterat varför personlig moral inte räcker till för att skydda alla människor från ens handlingar – vi tar inte hänsyn till alla, vi vet inte alltid vad andra hade mått bra av, vi känner sällan av smärtor som vi inte har bevittnat på nära håll, och ibland agerar vi på felaktiga övertygelser. Med det sagt så bryr vi oss mer om vissa och mindre om andra – vi är beredda att agera för att stödja vissa eller skada andra och några helt enkelt försummar vi eller låter bli att agera för. Den här texten diskuterar varför den här skillnaden finns.

Det korta svaret är att vi bryr oss mest om människor som upplever världen ungefär som vi gör. Det längre och mycket viktigare svaret har ni nedan. I svaret nedan så diskuteras hur gruppering påverkar vad människor känner och tänker – exemplen som ges handlar i turordning om; A. Hur gäng som infiltrerar ett område ändrar sättet folk förhåller sig till varandra, B. Hur sekter kan få människor att transformeras från att vara individer till att bete sig som en flock. Dessa två exempel ska visa hur vår omgivning påverkar vad vi vet och tror om världen genom att förse oss med utvald information. Efter de två första exemplen kommer en kort diskussion om hur hjärnan fyller ut luckor i information – våra hjärnor är byggda för att utgå ifrån att tillgänglig information säger det mesta och att utebliven information inte hade haft så mycket mer att tillägga. Slutligen används det som är sagt för att ge lite ledtrådar om varför Islamiska staten i Syrien glorifierar våld. I senare texter kommer andra dimensioner av Syrien-kriget att nämnas för att belysa konceptet ondska.

Heder bland tjuvar

Allting i ditt liv blir annorlunda så fort du går med i ett gäng. Känner du rätt folk eller tillhör du vissa familjer så är du uppväxt bland grabbarna – deras problem är dina problem och hamnar de i trubbel så tar du deras parti. De tar självklart hand om dig – du är en plutt för de men de gillar dig och du känner det – medan du växer upp under deras vingar får du bekräftat mer och mer att du är en i gänget. Genom grabbarna får du status och när du är bland folk så känner du av respekten och ibland den fruktan som folk har av att veta vilka du hänger med.

Kanske var du inte personen som växte upp bland grabbarna – du kanske hade en längre inkuberingsprocess – du hamnade i slagsmål som liten för att folk var kaxiga och lärarna i skolan inte kunde hjälpa dig… Du fick stryk men visste att du en dag skulle bli stark och ge igen. Du märkte att om du inte gav upp så kunde du skada andra trots att du blev sönderslagen. Du fick skinn på näsan av att ta och ge stryk och med tiden började folk att gå undan för att de inte ville ha trubbel.

En dag slogs du med fel person. Plötsligt så tog det inte slut – den här personen spenderade för mycket tid i samma kretsar som du, han var ute efter allt du redan hade byggt upp för att det kom i vägen för honom – du kom i vägen. Han ville ta din plats i skolan och på gården. Det enda sättet att matcha honom var att sätta han på plats – du bad dina vänner om hjälp och lovade att ställa upp för de. Från och med det ögonblicket så fick ni med fler nävar mer gjort– ni började vänja er vid att ta vad ni vill ha – och den som kan den stoppar er.

Djungelns lag

Det som händer så fort gäng uppstår i ett område är att reglerna för problemlösning ändras. Fram tills att gängen uppstår så är den starkaste grabben inte starkare än några kloka föräldrars förmåga att ingripa och lösa problem mellan individer. Men gäng ändrar spelreglerna. I närheten av de områden där gängen finns eller bland de grupper av människor där gänget rör sig så uppstår en kultur där våld eller hot om våld blir hävkraften i sociala relationer – med andra så hanteras alla problem med hänsyn till att våld förblir en garanti om vad som väntar om någon viktig part inte är nöjd med problemlösningen.

När våldets lag styr så uppstår lokala normer som innebär att de man känner blir ens försäkringssystem så länge man vill bo kvar i området. Något svepande kan man säga att den som inte har en familjemedlem eller barndomsvän i ett gäng behöver bli gillad för att få närhet till makten. Att bli gillad av ett gäng sker på deras villkor och spelar man med så blir man en del av spelet. Självklart krävs många samverkande faktorer för att gäng ska penetrera ett bostadsområde på det beskrivna sättet – men det jag är ute efter är vad som händer efter att gängen väl har fått fäste.

Så fort man befinner sig i en situation där ens vardagliga relationer behöver ta hänsyn till relationer mellan gängen så är man fast i väven. Det går inte att distansera sig och säga att allting sker av en anledning – du har inga val än att slåss ibland och ibland hota med att du känner människor som känner människor – för även om du inte vill så kommer människor att använda de medlen mot dig.

Samhällets idé om att hellre fria än att fälla kan ses som en rätt löjlig princip av invånare i områden där våld ständigt är närvarande. Folk i området rättar sig efter egna sätt att upprätthålla ordning med tanke på vad som står på spel. Folk känner sig inte hjälpta av att veta att polisen och rättsstaten bara garanterar att de direkt inblandade i ett brott prövas juridiskt – alla vet redan att varje viktig person har hundratals fotsoldater runt sig och att inget brott som domstolen missar går ostraffat på gatan. Så i hårda områden gäller några enkla regler. Man ställer upp ovillkorligt och man golar aldrig.

”Those who were seen dancing were thought to be insane by those who could not hear the music”

Scenariot med gäng-våld syftar inte till att vara autentiskt eller utgöra en vetenskaplig skildring av gäng. Det syftar till att prata om hur gäng kan forma omgivningen i det område där medlemmarna hänger. I de omgivningarna så gäller inte det yttre samhällets verklighet utan istället råder en lokal verklighet som genomsyrar allt annat.

Olika levnadsförhållanden fostrar fram människor med olika förståelse och förhållningssätt till omgivningen. Det beror på att vi formas av våra erfarenheter och upplevelser – men att dessa skiljer sig avsevärt beroende på vart vi växer upp. Vissa barn är uppväxta i krigszoner och förväntar sig att världen är en mycket hostil miljö där varje dag är en kamp mot farliga människor som vill en illa – andra barn är uppväxta i fredliga delar av världen och behöver mest oroa sig för om de ska syssla med ridning eller tennis på fritiden.

Det vi är med om får oss att hitta unika sätt att klara oss – det fyller oss med tankar om vilka roller vi vill ta och vilka delar av våra personligheter vi vill framhäva – och ibland så helt enkelt puttas vi omkring av omständigheterna så att vi finner oss i situationer som vi inte har valt men behöver hantera.

Ur ett biologiskt perspektiv så är alla våra erfarenheter buntar av information som våra hjärnor fångar upp och använder för att skapa sig bilder av verkligheten. Lever vi i omgivningsmiljöer där det ständigt pågår bråk så fylls våra huvuden med berättelser om bråk, minnen av bråk, och känslor som uppstår inför och medan vi bråkar osv. Över tid upptäcker våra hjärnor mönster – enskilda händelser integreras i stora sammanhang. I bråkiga miljöer så är ett litet bråk mellan barn på en skolgård inte en separat händelse som lärarna hanterar – det sker mot bakgrund av pågående makt-kamper mellan nätverk av människor och det ingår i en rad av många fler inflammerade händelser som sammantaget skapar en ständig beredskap att eskalera små situationer.

I och med att människor är geografiskt bundna av sina kroppar och ofta lever i grupper med gemensamma syften så upplever grupperna ofta händelser inte som individer utan som grupp. Det här beror på att det som sker i en grupps omgivning angår alla – om än med lite olika omfattning beroende på närheten till händelsen. När gruppens ”i varandra förankrade” individer upplever en situation tillsammans så sprider de emellan sig känslor, seder, råd, rekommendationer, slutsatser – samtliga former av information – som bidrar till att begripliggöra händelseförloppen. Den här bubblan av tankar kring en gemensam verklighet – den bubblan kan vi kalla för en informationszon. Med informationszon menas att den återkoppling man får om hur livet fungerar skiljer sig från andra ställen – de ställena är i sin tur förhållandevis skilda informationszoner. Till exempel kan återkopplingen om vad som blir av ett litet bråk skilja ett ghetto som informationszon från ett lugnare kvarter – den här återkopplingen formar sedan människors förståelse och konceptualisering av interpersonella relationer.

För den enskilda människan kan man säga att dess informationszon ger den tanke- och känslomaterial som sedan bäddas in i personens uppfattningar och attityder. Självklart tvingar en informationszon inte en människa att tänka på ett visst sätt – men poängen är att den översköljer personen med laddad information som gör den mycket benägen att dra vissa slutsatser som andra i samma zon samtidigt är benägna att dra.

Nu kanske det blev lite väl teoretiskt eller gick lite för snabbt. Så vi tar ett till scenario som kanske ännu tydligare skildrar hur en informationszon fungerar och hur den kan få människor att bete sig på sätt som endast kan förstås utifrån vad de på plats såg, kände eller tänkte. Efter det exemplet går vi vidare och diskuterar hur informationszoner uppstår och vad informationszoner spelar för roll i konflikter mellan människor.

Fear not, for I am with you

Innan den 11 september 2001 så var det största antalet amerikaner som dog under ett och samma tillfälle en händelse som skedde den 18 november 1978. De här människorna tillhörde en sekt som leddes av pastor Jim Jones och upptäcktes döda dagen efter att de hade begått kollektivt självmord. Totalt 909 människor dog efter att ha druckit gift ur en bägare – de allra flesta agerade fullt medvetet och helt frivilligt. När berättelsen om Jim Jones kyrka väl blev känd så hade pastorn i 23 år dessförinnan lett sin frikyrko-grupp.

Jim Jones var en karismatisk ledare som tidigt var en antirasist på en tid då afroamerikaner ännu kämpade för basala rättigheter. I och med att gruppen ansåg sig rätt vägledda och ansåg resten av samhället vara vilset så ställde gruppen väldigt stora krav på lojalitet från sina medlemmar. Det presenterades som det enda gångbara sättet med vilken gruppen kunde bestå ”i tider som dessa”. Gruppen använde sig av olika sätt att bestraffa medlemmar som inte var fullkomligt assimilerade – det var saker som att människor inte fick prata med den tillfälligt avstängda personen, att folk fråntogs roller eller privilegier(”ner-gradering”), samt kränkande ritualer för att bli förlåten och återfå gruppens tillit.

För människor som växte upp inom gruppen så hade de så småningom inga vänner utanför gruppen och deras identiteter började att formas i en riktning som helt skilde sig från det yttre samhällets. För en person som var så här mycket investerad i gruppen var det sårbart att inte sköta sig – den som blev utkastad förlorade hela sin sociala krets, sin trygghet och sin identitet på samma gång. Människor förväntades hela tiden att ställa upp på aktiviteter som i sig var meningslösa men vars syfte var att skapa en kultur av underkastelse till de som var högre i rang. När Jim Jones med förevändningen att medierna störde gruppens aktiviteter bad sin församling att lämna USA så följe mer eller mindre hela församlingen till Guyana i Sydamerika.

I Guyana så blev sekten gruppmedlemmarnas enda verklighet. Skillnaden mot USA var att de nu befann i en sydamerikansk djungel. Ledarna samlade in alla pass och resedokument för att markera att det enda giltiga medborgarskapet nu var tillhörigheten i gruppen. Sedan började ledarna att ge stränga arbetspass för att pressa medlemmarna igenom en uppfostringsprocess. Gruppens medlemmar förväntades att skvallra för ledarna ifall det spreds missnöje i gruppen. För att fånga upp skvallret fanns det ständiga utvecklingssamtal där individerna förväntades bekänna vad de hade sett, hört och tänkt. I Guyana åtstramades det sociala trycket som skulle få folk att bli en i mängden – den som inte trivdes fick genomgå andlig terapi vilket samtidigt sände en tydlig signal om att det var fel på de som inte trivdes.

I och med flytten till Guyana så blev Jim Jones anhängare mer än bara troende – med få undantag så blev de fanatiker som saknade privat-liv eller säregen identitet. För varje dag som gick så blev anhängarna mer hängivna. Genom att ledarna kontrollerade faktorer i omgivningsmiljön såsom matförråden, sjukvården, schemat för vardagliga aktiviteter, belöningar av medlemmar osv så kunde ledarna snickra fram ett klimat som skapade önskvärda känslor. Deltagarna lärde sig att känna glädje när gruppen kände glädje och att känna sorg när gruppen kände sorg. De lärde sig att vara stolta över gemensamma ändamål och skämmas över privata tankar. Det här pågick så länge så att deltagarna till slut inte mindes hur det var att inte tillhöra gruppen – det de höll på med i sin bubbla i Guyana blev deras nya och enda vardag. Allt i deras informationszon talade för att deras beteenden var i samklang med den naturliga ordningen.

Vid sidan om gruppens sammansvetsning i Guyana så hade pastor Jim Jones utvecklat ett drogmissbruk och blivit alltmer paranoid kring att den amerikanska regeringen ville förstöra hans kyrka. Berättelsen slutar med att Jim Jones övertygar sin grupp om att deras enda sätt att komma undan med sin tro är att dö innan de blir splittrade av myndigheterna. Så när Jim Jones till slut ber sin församling om att förgifta sig själva så dör den dagen över 900 människor varav runt 300 är barn. Barnen hade givits gift av sina föräldrar innan föräldrarna följde efter in i döden.

Vad vi fostras till och vad vi stöter på sen

Har du någon gång funderat kring varför människor ofta håller fast vid värderingar och attityder som de har vuxit upp med? Jag har funderat en hel del kring det där. Jag har framförallt tänkt kring hur svårt det är för människor att byta åsikter – min erfarenhet är att människor är beredda att göra väldigt mycket för inte behöva byta åsikt. Det är nästan som att folk är rädda att hela deras värld ska rasa om de började att ifrågasätta saker som de alltid har trott – och de har i så fall rätt – ens värld rasar om ens fundamentala sanningar inte klarar av att bära upp ens föreställningar. Våra fundamentala sanningar strukturerar upp vem vi är, vilka vi tillhör, vår plats i samhället, varför saker runt oss händer – våra identiteter genomsyras av våra föreställningar. Om du en dag blev en främling i din egen världsbild så blir alla människor du en gång kände tillhörighet till – de blir inte längre dina nära för att ni inte längre tror på samma saker – och vem är du utan de, och vad ska du göra av dig själv nu när hela ditt liv har kastats omkull? Priset för att inte tro är så högt att vi hellre tror saker som vi inte känner oss helt säkra på.

Det verkar som att det krävs en utomordentlig kraft för att få människor att ändra sina mönster. Ofta när folk möblerar om i sina övertygelser så beror det på att de börjar umgås i nya kretsar där det inte känns lika besvärligt att leka med nya vassa tankar. Folk kan också göra rejäla förändringar om de känner mycket starkt i en ny riktning – det här nämnde vi förut med exemplet på hur Romeo och Julia offrade sina familjer för sin kärlek.

En del av att hålla fast vid idéer verkar handla om att idéer som man har vuxit upp med har fördel över idéer man stöter på senare i livet. Men stannar man här så är det lätt att tro att uppväxt i sig är hela förklaringen. Men det finns en till viktig dimension att prata om. Vi behöver nämna vad som händer innanför enskilda människors huvuden. Vi behöver prata om hur information bearbetas.

För att inte lägga ner alltför mycket krut på en teoretisk diskussion så vill jag bara presentera huvuddrag kring hur våra hjärnor rangordnar relevans i information. För det första så ges äldre tankar företräde; saker som vi lär oss först påverkar hur vi förstår saker som vi lär oss sen. Ett mycket konkret exempel är just uppväxt – till exempel fyller vår uppfostran oss med värderingar som säger till oss hur vi ska bete oss i olika situationer. Ibland kan våra värderingar få oss att tacka nej till saker som i sig vore belönande men som på grund av vad vi redan tror inte känns ok. För en person som inte har våra värderingar så blir det istället mer relevant att saken verkar belönande och då känner den inga förhinder mot att ta för sig. Man kan säga att det vi redan tror guidar oss när vi orienterar oss bland ny information.

Man kan också säga att vi ofta hamnar i situationer där vi känner oss osäkra. I de situationerna så försöker vi att undvika förvirring genom att försöka passa ihop nya intryck med det vi redan tror. Ett sätt att förhålla sig till det främmande är att ta emot råd från människor som vi känner förtroende för istället för att bemöta det främmande utan erfarenhet. I praktiken så innebär det att vi oftare lyssnar på människor som redan delar våra uppfattningar men bara har byggt ut gemensamma föreställningar till att bli mer omfattande. Inte minst är vi mer mottagliga för saker som är lätta att förstå – förenklingar som landar nära våra förutfattade meningar. På samma sätt tar vi inte tar lika mycket hänsyn till kvaliteten i information som vi stöter då vi istället tenderar att fokusera på ifall den säger saker som tilltalar oss.

De här sakerna handlar inte om alla andra människor än du. Du kan fråga dig själv… När jag är aktiv på sociala medier – uppmuntrar jag oftare åsikter som kommer från människor jag gillar eller åsikter som stämmer överens med vad jag redan tror? Granskar jag hårdare åsikter som jag inte gillar? Har jag olika tuffa kriterier för vad som är sant eller inte beroende på budskapets innehåll? Kom ihåg att det ibland kan vara så oskyldigt som att gilla en statusuppdatering där du bara har läst rubriken i den länk som delas men där det som rubriken antyder tilltalar dig även utan att ha läst artikeln.

När sanningar som har etablerat sig i våra huvuden på sätt och vis skapar intagningskrav för senare tankar så blir vår förståelse av världen ungefär som att stapla sanningar på varandra utifrån hur de passar ihop – våra sanningar bär upp varandra. Det här staplandet kan pågå så länge vi inte stöter på kraftigt omskakande information eller råkar ut för störningar i vardagslivet som är så överväldigande att de tvingar oss att ”tänka om”.

För att summera så lägger vi alltså mer märke till, och minns bättre, information som stödjer vad vi tror, och vi tenderar att lägga åt sidan information som säger saker som vi inte är förtjusta i. Faktum är att vi som reaktion på information som ifrågasätter våra övertygelser kan vända oss inåt, omfamna det vi tror, och bli mer envisa med att vi tror rätt ändå. I andra fall kan vi bemöta ny information med attityden, ”jag vet redan vad jag tycker om det här”.

När vi till slut tror en sak så pratar vi med folk runt oss om den saken. Om de också tror samma saker så stärks vår övertygelse genom att det vi tror framstår som en självklarhet. Deras tro blir en återkommande påminnelse om naturligheten i att tro.

Innan vi går vidare till sista scenariot så tänker jag att vi kör en liten sammanfattning. Det vi har sagt hittills är alltså att människor som växer upp i en gemensam omgivning stöter på förhållandevis likvärdig information om hur världen runt de fungerar. När de sedan delar den här informationen mellan sig så cirkulerar det så småningom slutsatser som gruppen använder sig av för att sätta saker i kontext. Den information som för oss görs tillgänglig av människor som vi har förtroende för lämnar starka avtryck i oss och lägger fundamenten för våra egna övertygelser. Med det här i åtanke går vi mot ett sista scenario som ska belysa hur synen på ondska avgörs till mycket stor del utifrån ens informationszon och de saker som är rimliga att tro innanför den zonen.

Alla vill till himmelen men få vill ju dö

Vad vet ett barn om världen när det föds i ett IS kontrollerat område? Som alla småbarn så kan barnet känna när dess föräldrar älskar den och ger den omtanke. Barnet har inga referenser för hur föräldrar kan vara annat än hur den känner – den gillar sina föräldrar för att den mår bäst de stunder som den är med de. Barnet söker trygghet hos de när den är besvärad, känner lättnad av att se de omkring sig, och känner rädsla om det går en längre stund utan att den hör att de är i närheten.

Ett barn kan läsa av goda intentioner i sina föräldrar av att de tar sig tid att leka med den och att sköta om den. Och barn är små tänkare – de ser upp till människor som är snälla mot de och som samtidigt är så starka att de klarar saker som barnet själv hade velat klara.

Barnet växer upp i en speciell del av världen samtidigt som det är barnets enda kända värld. I den här delen av världen är det vanligt att det finns en sorg i familjen över förlorade anhöriga – det undgick inte barnet. När barnet frågar sina föräldrar om varför de är ledsna så berättar föräldrarna att elaka människor har dödat folk som de älskade. Barn, små som de må vara, har en stolthet – de är måna om andras känslor och försvarar andra om de kan. Tyngden på föräldrarnas axlar ger barnets kommande utveckling riktning.

Barnet blir något äldre, hjärnan utvecklas och ser nya dimensioner av världen, barnet börjar förstå tid och rum bättre och börjar att fråga mer om föräldrarnas bakgrund. Föräldrarna förklarar hur de en gång flydde från sina hemländer på grund av hemska tyranner. Föräldrarna berättar att de aldrig fick ro och inte hittade ett nytt hem förrän nu. Flyktvägen hade lett de till moraliskt korrupta länder som Frankrike där de var utstötta, omgivna av sedefördärv, konstant ifrågasatta, förföljda av myndigheter som inskränkte deras livsrum. Föräldrarna berättar att deras liv gick ut på att uthärda lag efter lag som skulle frånta de sin värdighet och hindra de från att utöva en komplett tro. Medan berättandet pågår jämrar sig emellanåt föräldrarna över galenskapen – för barnet obegripliga termer och referenser – de beklagar sig över att ha sett trosbröder i totalt förfall i en miljö fylld av droger, våld, prostitution… Föräldrarna var trötta på att bära ett budskap av förkroppsligat ljus men behandlas som smuts i ghetton där de skämdes över att behöva dölja sin tro.

Föräldrarna har talat om för sitt barn att de har lämnat allt för Guds skull. De hade det världsliga i en hand – de fick allt mot villkoret att lägga ifrån sig sin stolthet – men de släppte istället taget om världen när de insåg dess falska sötma. Det betydde ingenting den oändliga variationen av mat och underhållningsmöjligheter – för att de såg igenom fasaden. De var trötta på ett liv där alla flyr döden tills döden kom oönskat. De visste att döden var oundviklig och att den inte gick att skjuta upp med dansgolv, diplom, eller berusningsmedel – den skulle hämta de när det var deras tur. Det var slut på det bedrägliga livet när de valde att välkomna döden genom att bemöta den med raka ryggar – när de inför döden utkrävde ett ärofyllt liv i kamp eller ett hastigt martyrskap i strid. Den här övertygelsen som hade urskilt IS rekryter från mängden och gjort de till en självutsedd elit, den övertygelsen fann barnet i alla runt den och inte bara sina föräldrar. Och när ingen tvivlar trots obarmhärtiga omständigheter – kan man i det sällskapet vara annat än stolt och envis i sin tro?

Barnet hinner bli lite äldre och har med sig en uppfattning sedan tidigare om att dess föräldrar är goda människor. I skolan hör barnet i historie-lektionerna om hur kalifatet har återuppstått efter åratal av misär och förnedring. Barnet studerar en världskarta som visar ett litet territorium av rättfärdiga människor – det här lilla området är omringat av fiender beväpnade upp till tänderna. Barnet lär sig hur de här fienderna inte skyr några medel och är beredda att göra vad som helst för att erövra barnets hemland och förgöra alla som barnet älskar. Barnet får höra i samhällskunskapen att nationen för en kamp för rättvisa och att de kommer att befria fler människor från förtryck, förnedring och lustarnas slaveri när tiden tillåter – barnen får höra att kalifatet är här för att stanna och utbreda sig men att varje individ måste vara beredd att ha livet som insats. Och barnet påminns konstant av vuxna runt hen att om nu världen är så fientlig som den är så är det för att domedagen är nära – allting är precis som det ska vara.

Tiden går och dagarna är har varit sig lika. Det är ännu en vanlig dag i livet hos ett 10 årigt barn. På gatan spelar barnet fotboll med några andra barn och några vuxna från en vaktpatrull. En walkie talkie börjar att brusa och varningssignaler säger att scouter har sett flygplan till väst. Vakterna ser plötsligt mer bestämda ut, lättsamheten har försvunnit ur deras ansikten. När vakterna sprids åt olika håll på motorcyklar lämnas barnen i ihåliga lag som inte duger längre. Leken tar av onaturliga skäl ett abrupt slut, och i och med det så kryper ett obehag under skinnet på barnen – den här känslan förstår de bättre än politik – de vet att något hemskt är på väg… Uppgivna och oförstående tänker barnen i termer som de har hört yttras från vuxna munnar; ”vad vi gjort för att förtjäna det här annat än att ha velat tillbe Gud i fred?”. En kort stund senare hörs ljudet av stridsflygplan som attackerar delar av staden. Barnen ser rökpelare växa i horisonten och känner av skakningar i marken som vid en jordbävning. De hör ett dånande ljud som vittnar om hur hårt det small och de ser hur glas i byggnader runt de spricker av chockvågorna. Sirener ljuder och ett fåtal skrik hörs från avstånd. Det var nära den här gången.

Dagen efter meddelar läraren i skolan att klassen har förlorat två elever och att bön för martyrerna kommer att ske innan skoldagen fortsätter. Stämningen blir elektrisk när några av eleverna som kände de avlidna börjar snyfta tyst för sig själva. Läraren låter de gråta en stund innan den säger till de att gråt inte väcker de döda. Läraren tar med eleverna till ett torg där bön förrättas. Efter bönen påminns överlevarna om att ära sina martyrer genom att hålla fast vid sid nation och att inte lämna det kall som deras nära och kära före de har offrat allt för.

Några dagar senare så basunerar vaktpatrullerna ut i högtalare om att en förrädare har gripits. Barnet känner vid det laget till rutinen. Det är rätt vanligt att förrädare grips efter luftanfallen då förrädarna ofta har givit fienderna platser att attackera. Barnen vet att det efter några dagars förhör kommer att avrättas en person på torget. De har sett det förr, men fortfarande känns det lite konstigt för de att stå nära och se någon plågas till döds. Å andra sidan så har de fått förklarat varför det behöver vara så här.

Innan varje avrättning förkunnar en predikant brottet och dess allvarlighetsgrad. Predikanten tjusar med sina ord fram ett lämpligt sinnestillstånd och ett ramverk av tankar som krävs för att förhålla sig beslutsamt till vad som sker inför en. Publikens jobb är inte att ofiltrerat sympatisera med brottslingen som om den bara vore vem som helst. Alla påminns om att det är nolltolerans som gäller för förrädare och infiltratörer – ”för hur många barn har gjorts föräldralösa på grund av deras svek? Hur många dör i sjukhusen när ett elnät förstörs? Hur många ska svälta för att ett lagerhus brann upp?” Publiken påminns om att de här människorna inte förtjänar sympati – att om de här människorna fick leva så skulle de inte skämmas för att hålla fienden i handen och leda den fram till varje familjs dörr.

Att de plågas offentligt och folk förväntas närvara är för att det ska förvarna de ännu oupptäckta förrädarna om vad som väntar de. Den här metoden är inte en IS innovation. Bland stridande parter där militär kapacitet är begränsad och sofistikerad inrikes-säkerhet saknas används brutalitet och extrema uppoffringar för att avskräcka mäktiga fiender. Brutaliteten förstås bäst utifrån att IS som organisation befinner sig i ett permanent militärt undantagstillstånd. Det fördjupade samtalet om samhällsorganisation är dock ämne för senare avsnitt.

Så småningom blir barnet en tonåring som känner sig oövervinnlig när kroppen växer sig starkare för varje dag. Tonåringen har överlevt otaliga angrepp från fiender mot dess hemland. Den är övertygad om att den har Gud på sin sida och att den kämpar för rättvisa mot barbarer som redan har pulveriserat så mycket av det den värderar – och för vad undrar den… ”Jag försvarar ju bara rätten att utöva min tro och hedern hos de som jag bryr mig om”. Tonåringen är uppfylld av hat för fienden som den aldrig har sett annat än ondska av. Krig har alltid varit dess vardag men inte förrän nu befinner den sig i ett riktigt träningsläger. Den känner sig mer än redo att bli en man. Den har blivit fostrad till att ”älska döden lika mycket som dess fiender älskar livet” – för den vet att det världsliga livet inte väger någonting i förhållande till paradiset. Ilskan gör den hetlevrad och vore den på ett krigsfält just nu så hade den kunnat slita motståndarnas kroppar i stycken för alla köttslamsor den har fått plocka upp på sin gård. Tränarna sänker den till jorden och säger att den måste lära sig att hantera sin passion. Den varnas att ett övermod vore att kasta sig själv hastigt in i dödsriket – den påminns om att den inte bör dö utan ett strategiskt syfte – inte när den krigar för sina käras existens och har sin kropp som barriär mellan de och världens alla enade nationer.

När den är på väg ut till sin första strid får den höra att uppdraget är att pressa tillbaka miliser som har ockuperat en del av dess nation. För att betrygga sig under den skakiga resan drar den till minnes rader från lokala sånger. Den hummar det den minns; ”martyrers blod är det cement som håller samman våra hem”. Den är allt annat än rädd – den vet att det här är föreskrivet – att strax innan domedagen så kommer en strid att ske mellan ondskans alla krafter och de få goda som står fast vid sanningen. Om den inte överlever det här så fanns det ändå inget att leva för jämfört med vad som väntar. Den följer sina bröder som var före den – in i döden eller bortom.

De rättfärdiga kommer att ärva jorden

Det här sista exemplet visar tydligt hur en människas världsbild kan formas ytterst mycket av dess liv. Om samma barn – samma biologiska råvara – hade placerats i en annan miljö så hade den växt upp och blivit en annan person. Men så här fungerar informationszoner – de fostrar och befäster identiteter. Särskilt i slutna miljöer där idéerna som cirkulerar inte är alltför diversifierade så kan människor bli extremt säkra i sina övertygelser.

När vi befinner oss i en informationszon så stöter vi konstant på intryck som kännetecknar den. Vår mottaglighet påverkas av vår känsla för vad som är rimligt. Men vad är rimligt? Såsom en person i en IS kontrollerad stad ser världen så för IS ett defensivt krig. Troligen utropade IS ett kalifat just för att kunna fastställa gruppens gränser mot omvärlden och på så vis skapa en tydlig informationszon för sina anhängare.

Det lokala perspektivet förkunnar att IS enda brott är att de bygger en nation som världen vill förgöra. Det ligger egentligen en del sanning i det. Om dödstal vore ett mått på hur illa andra länder har gjort IS jämfört med hur illa IS har gjort andra länder så har IS drabbats extremt mycket värre. Så för att veta varför IS motarbetas behöver man vara resten av världen – på insidan framstår det mest som förtryck. Att resten av världen ser det som nödvändigt ont att människor kan dö medan man försöker att bli av med IS – det känns inte vid av IS anhängare. De ser omvärldens angrepp som en fortsättning på decennier av förtryck som har pågått sedan det förra kalifatet splittrades.

Om man försöker att se det hela från ett lokalt perspektiv så inser man att den som lever i ett IS område befinner sig i en informationszon som ger den goda skäl att anse sig vara den goda parten och att den är orättvist förföljd. Och utifrån hur människorna på plats upplever världen så är den uppfattningen rimlig – den är koherent mot IS egna världsåskådning som säger att ett rättvist men motarbetat kalifat kommer att uppstå kort innan domedagen och uppfattningen är samtidigt korrespondent mot en verklighet där nästan samtliga länder i världen är överens om de ska förgöra IS.

Att det är viktigt att prata om informationszoner beror på att oavsett vad som är känt om världen på en global nivå och oavsett vad det senaste inom forskningsvärlden säger – så upplever inte enskilda människor världen utifrån summan av all tillgänglig kunskap. Enskilda människor upplever världen utifrån ett extrakt av detta hav av kunskap. Det här extraktet består av egna iakttagelser, upplevelser, och resonemang – men också av idéer som cirkulerar runt oss. När vi sedan interagerar med andra så kan vi inte sprida vidare allt vi tänker eller har tänkt och därför så vi skickar vi vidare ett axplock. I och med att alla runt oss gör samma sak så kan vi säga att idéer som cirkulerar runt oss filtreras genom människor och omständigheter.

Filtrerandet som föregår vad vi väljer att prata om och hur vi pratar om de sakerna – det filtrerandet premierar snuttar av information som i samtal med andra väver samman många människors intryck i en stor samhällsdialog. Och när många människor delar en och samma miljö så tenderar det att bli rundgång i de idéer som cirkulerar. Det här leder till att den samhällsinformation som är tillgänglig för varje individ kraftigt färgas av allmänt förekommande berättelser, känslor, attityder, uppfattningar, analyser osv. På så vis formas vi av våra informationszoner genom att nås av andras sanningar – samtidigt är vi med och utformar informationszonen genom att vara ännu en länk i kedjan av berättare.

Epilog:

Så fort en person sätter sin fot innanför en informationszon så förses den genom omgivande vänners känslor med ett direktiv om hur den borde förstå sig på det som pågår runt den. I texten användes Syrien som ett sista exempel på detta fenomen, men faktum är att även utan att vara på plats i en konflikt så matas vi åsikter omärkbart av våra vänner. Om vi har fler kurdiska vänner är vi benägna att sympatisera med kurdernas sida i Mellanöstern. Om vi istället har fler turkiska vänner är vi benägna att oroa oss för Turkiets säkerhet. Det här beror på att vi litar på våra vänner och är därmed benägna att lyssna på de – däremot slås vi mindre ofta av tanken om att våra vänners perspektiv skulle kunna vara jäviga.

När våra vänner tar sida så gör de det för att de inte ser alla tänkbara sidor av konflikten och inte heller ser lika på de sidor som de faktiskt ser. Våra vänner är mer än något annat dragna till narrativ som kännetecknar deras informationszon. När de sedan delger oss sina tankar och känslor så överför de samtidigt en del av sin världsbild till oss. Om vi inte på förhand är insatta(därav vikten av allmänbildning) så ser vi inte heller helheten och blir benägna att uppfatta deras version som rimlig just för att den tycks utgöra en komplett berättelse om verkligheten.

Problemet med ondska utifrån det som är sagt är att informationszoner påverkar våra uppfattningar om vad som har skett, varför det har skett, vilka faktorer som ligger bakom det som har skett och vad vi borde göra åt saken. Frånvarande perspektiv tas inte i beaktning i när vi skapar oss uppfattningar om främlingars motivation, handlingar, och intentioner – istället skapar vi egna tolkningar utifrån hur främlingar ticks skilja sig från oss. Om vi är rättfärdiga och de angriper oss så är hemska. Och främlingar som oprovocerat förtrycker, förnedrar eller använder övervåld mot oss eller de vi bryr oss om – de är vi sällan barmhärtiga mot när vi väl reagerar. När allt kommer omkring så kan grupper av människor leva med så extremt olika skildringar av verkligheten att deras sätt att förhålla sig till varandra i en konflikt blir i termer av ”utplåna eller bli utplånad”.

Advertisements