Ondska V: Är all ondska av ondo?

 

Kick your kids ass and they wont get their asses kicked

I alla arméer i världen utsätts soldater för omänskliga påfrestningar. Syftet är att de ska gå från att vara ”veka civilpersoner” till att vara hårdkokta krigare. Träningen går ut på att introducera smärtsam disciplin så att personen hela tiden pressas mot sin bristningsgräns men tillåts återhämta sig. På så vis kan personen sakta men säkert bli härdad. Det finns arméer som har pressat det här olika långt men i en del arméer så ingår tortyr i den utbildning som en soldat ska genomgå.

I modern tid så är många soldater inom armén där av egen vilja. På så vis så kan dessa rekryter hoppa av sin träning eller kastas ut om de inte klarar av den. För de som väljer att pressa sig igenom det absolut värsta så är motivet ofta en vilja att utmana sig själv. De som utsätter rekryterna för den värsta behandlingen vet att det för soldaterna väntar arbete i ytterst krävande miljöer. Att kunna uthärda tortyr kan en dag rädda många liv genom att förminska läckaget av viktig information till fienden om den väl skulle tillfångata några soldater. Innan soldaterna är redo för verkligheten väntar en utdragen och smärtsam disciplinerings-process.

Från att frivilligt kunna ingå i en armé så finns en annan variant som säger att alla unga vuxna måste genomgå värnplikt. Här tvingar alltså staten människor att oberoende sin inställning gå igenom en mycket påfrestande ritual. Staten motiverar detta med att det finns ett kollektivt intresse av säkerhet som är större än det personliga intresset av bekvämlighet. Det som avgör om statens inställning är moralisk är egentligen om staten har rätt i sin analys av hotbilden i omvärlden. Om världen är farligare än den enskilda människan tror – och om den faran kan hållas i schack genom att staten vidtar nödvändiga åtgärder – så kan den enskilda människans tro vara i strid med statens överlägsna världsåskådning. När staten i sådant fall tvingar individen att agera mot sina privata intressen så blir det inte konstigare än att personen behöver lära sig att gilla läget. På så sätt och vis kan man säga att även om individen känner ovilja, tvång, och kontrollförlust – upplevelser som kan få den att känna sig utsatt för ondska – så värnar staten om ett mer primärt behov – kollektiv överlevnad.

Att mot sin vilja genomgå värnplikt i ett fåtal år går överhuvudtaget inte att jämföra med några av de saker som stater historiskt har gjort för att försvara sig själva mot aggression utifrån (och inifrån). I grekiska Sparta fanns en militär-rekrytering som får det vi är vana vid att verka fjuttigt. Där undersöktes samtliga småbarn av äldre män vars uppdrag var att välja ut barn som såg stadiga ut – dessa fick leva vidare till nästa utgallring som skedde vid 7 års ålder. Men vad hände med pojkarna som såg svaga ut? De här småbarnen lämnades ute i vildmarken där de antingen kämpade och överlevde i naturen tills de kunde hittas och adopteras av främlingar – eller som ofta var fallet så dog de kort efter att ha övergivits. När pojkarna som fick leva i första omgången blev sju år gamla så togs de ifrån sina familjer och utsattes för alla tänkbara utmaningar. Syftet var att knäcka barnen men lämna förhållandevis många vid liv. Till skillnad från moderna arméer så var det accepterat att rekryter kunde dö under träningen – det ger en uppfattning om hur långt tränarna gick. Bland annat kunde barnen piskas med läderremmar i flera timmar och de som dog de dog.

Att grekiska Sparta gjorde så här mot männen beror på att staden var mycket utsatt för fiender och det enda sättet att upprätthålla ständig beredskap var göra krig till en normal del av vardagslivet. Att knäcka barnen gång på gång var deras sätt att skapa en extremt lydig och plikttrogen armé. Männen som sedan blev av barnen fick tids nog ta över rollen att fostra fram en ny generation av krigare. Under de åtminstone 300 år som det här sättet att behandla sina invånare pågick så var Sparta den mest kapabla militära enheten i gamla Grekland; ”det fungerade”.

Redan nu kan vi stanna och konstatera att barnsoldaterna som Spartanerna använde sig av till en början lär ha varit helt förskräckta. Tills att barnen så småningom blev vuxna och hade indoktrinerats i det Spartanska sättet så måste de ha genomgått väldigt mycket smärta – ofta utan att begripa varför. Men vilka val fanns det egentligen?

I diskussionen om ondska är det viktigt att belysa att det ofta finns situationer där den som agerar väljer mellan pest och kolera. Spartanerna gjorde hemska saker mot sina barn – men dessa hemska saker var lindrigare för ”nationen” att genomlida än föreställningen om den misär som skulle vänta om Sparta skulle besegras. Det här är inte konstigt bland oss människor – av rädsla för en oviss framtid är vi redo att göra saker som kan vara mycket våldsamma om vi tror om att de skyddar oss mot en oönskad framtid.

I smärtans hetta smids män

Det finns en rätt märklig slutsats som man kan dra från berättelsen om Sparta. Vid första anblick så verkar det helt sjukt att Spartanerna behandlade sina barn som de gjorde. Den där känslan av hur sjukt det verkar kan däremot tonas ner av att ta i beaktning varför de gjorde som de gjorde – och generellt fungerar det så – när vi förstår en sak så har vi mer grund att tycka till om det. Samtidigt så skulle en dåligt insatt person som inte lever i den Spartanska miljön kunna vara beredd att starta ett krig för att befria Spartas barn från vad den betraktar som ett systematiskt förtryck – problemet är att om den startade ett sådant krig så skulle det snarare vara den själv som agerade ondskefullt trots att den hade den goda avsikten att se efter barnens bästa.

Generellt så kan omständigheter ändra hur en situation uppfattas. Det är ungefär som den där kluringen som de flesta har fått besvara; ”Är det ok att stjäla?” – de flesta svarar nej för att då mötas av följdfrågan – ”Men skulle du ha stulit medicin om din mammas liv stod på spel?”. Omständigheter ändrar helt situationers karaktär även om det utifrån inte alltid syns vilka omständigheter som är aktuella. Det här återkopplar lite till det som vi har diskuterat om sanning i tidigare avsnitt – om vi har en förståelse av världen som säger att vi måste vara extremt hårda mot våra barn och att mycket står på spel om vi inte är hårda – då verkar det helt rimligt att vara hård mot sina barn. Sen är det inte säkert att våra känslor godkänner det hela även om vi på det tankemässiga planet har accepterat vad vi behöver göra – å andra sidan kan vi som tidigare nämnts tämja våra känslor. I spartanernas fall, så gjorde deras verklighet så att de fick ersätta känslan av att vara elak mot barnen mot en bestämd attityd om att barnen måste lära sig det hårda livet.

Utifrån omständigheter och hur de påverkar vår förståelse av världen och utifrån hur den förståelsen vägleder våra beteenden, så kan samma agerande i en kontext vara ont, i en annan vara nödvändigt ont och i en tredje vara heroiskt. I fredstider skulle till exempel beredandet av spartanska barnsoldater kunna ses som en typ av institutionell ondska, i ett pågående krig mot en mäktig fiende skulle det kunna ses som nödvändigt ont, och i en omringad stad där varje kapabel människa ses som en soldat så skulle barnens delaktighet anses vara heroiskt – det skulle betraktas som det sista alternativet till förintelse eller förtryck.

Någon måste betala priset

Det här med att staten tvingar folk att gå med i armén hade inte behövt vara så kontroversiellt om folk spontant gick med i armén. Men det finns ett problem med människors perspektiv som gör att staten hade haft svårt att rekrytera om den bara nöjde sig med frivilliga ansökanden. Problemet är att alla förstår att ”någon måste göra det”, men många tänker; ”den här någon är inte jag”. Annorlunda uttryckt så vill många som känner sig trygga inte vill offra sin trygghet genom att gå med i armén – men de är samtidigt inte lika införstådda som staten i att deras känsla av trygghet hänger på att tillräckligt många ställer upp på att försvara den tryggheten. Den här typen av problem kallas ”free-rider problem” – namnet syftar på att många människor kan utnyttja en sak men ändå vägra att betala för den saken – att vi kan vara fripassagerare på samhällståget.

Om krig inte känns lätt att relatera till så finns det en form av tvång som alla människor än idag råkar ut för. Idag är det här tvånget inte lika besvärligt då stater har lärt sig hur de elegant kan få som de vill utan att vi märker av det alltför mycket. Det här tvånget är beskattning. Det fungerar på sådant sätt att staten tar en andel av det du producerar för att kunna bekosta sina uppdrag. Historiskt har statens försök att samla skatt från befolkningen varit ett av de mest blodiga kapitlen i vår civilisation – helt enkelt för att folk ville behålla det de producerade och ofta tvingades att lämna ifrån sig stora delar mot sin vilja. Att stater idag är framgångsrika på att beskatta beror huvudsakligen på att den ekonomiska kakan är större – de flesta går inte hungriga av att bli beskattade – men en annan viktig anledning är att det finns flera olika typer av skatt och att staten på olika sätt tar hänsyn till hur vi psykologiskt uppfattar beskattning.

Det som är lite konstigt med hur människor fungerar är att om vi äger en sak så kan vi bli vana vid saken, börja att gilla den, därefter se den som en naturlig del av våra liv, och slutligen få svårt att lämna den ifrån oss. Om vi däremot inte ägde den saken till att börja med så kan vi klara oss bra utan den och inte känna något trängande behov av att äga den. Så fungerar det till exempel med ett lyxigt hus jämfört med ett bra hus; ett bra hus skulle duga bra så länge du inte vet annat, det är nämligen ett bra hus – men när du har börjat vänja dig vid bekvämligheterna som ett lyxigt hus för med sig så är det svårt att inte se ner på ”ett vanligt bra hus”.

Så verkar det även fungera med pengar – inom rimliga gränser så kan vi klara oss förvånansvärt bra på en liten budget om vi inte har några alternativ – men om vi hade mer pengar till att börja med så har vi väldigt svårt att tro att det är möjligt att klara sig på lite pengar.  Det här betyder att många människor i praktiken inte skulle betala skatt om de inte var tvungna – helt enkelt för att de har svårt att föreställa hur de skulle klara sig med mindre pengar. Å andra sidan hade samma personer troligen klarat sig rätt bra efter att ha tvingats helt enkelt för att de nu börjar tänka på dolda kostnader som matsvinn, slösaktiga vanor och ineffektiv penga-hantering.

Det här med att folk anpassar sig efter vad de äger innebär för statens del att folk blir argare och kan känna sig rånade om de först har pengar i handen och sen betalar skatt – men de är inte lika besvärade om de från början fick en lön där skatten var dragen – trots att båda scenarion innebär att de i slutändan har lika mycket pengar i fickan. Ett sätt att beskatta på detta ”diskreta” sätt är momssystemet. Moms är genialiskt då skatten ingår i varans försäljningspris och därmed slipper staten en konsument som känner sig kränkt av att staten ska ha ännu mer av de pengar som den har arbetat hårt för. Det fiffiga med moms är att tillägget är inräknat i varans pris vilket gör att konsumenten utgår ifrån att prislappen helt enkelt speglar vad varorna är värda.

I slutändan så behövs skatt för att värna om kollektiva intressen som är svåra att sköta på andra sätt. För de ändamålen så tvingar staten sina invånare att göra en sak som många inte hade gjort frivilligt. Oavsett om medborgarna tycker att det är jobbigt att betala skatt så har de sedan nytta av den infrastruktur och de institutioner som drivs med skattemedel. Självklart är det här resonemanget mest relevant i de fall där staten på ett adekvat sätt representerar folket.

När djävulen är bättre än kaos men likväl alldeles fördjävlig

Ibland representerar staten inte folket – då är det lätt att tänka sig att staten per automatik gör ett dåligt jobb. Det är en halvsanning. Många stater som inte representerar folket gör ett dåligt jobb medan en del stater går emot folkets vilja för att producera resultat som i slutändan gynnar folket. Nu är vi inne på rätt grumligt vatten – väldigt många hemska saker har gjorts när makthavarna har gett sig friheten att tolka landets intressen på egen hand och betraktat medborgarna som undersåtar. Den här gråzonen är extremt intressant att diskutera och vi återkommer till den. Men först ett exempel på hur relationen mellan folk och stat kan vara rörigt.

Jag minns ett samtal som jag hade 2011 när den egyptiska revolutionen bröt ut. Jag påstod att ”revolutionen hade hänt för tidigt” – och att ”som det är nu så får vi hoppas att vi har tur och lyckas gå hela vägen”, men att ”oavsett utfall så är det här ett viktigt inlärningstillfälle för den egyptiska befolkningen och särskilt de unga vuxna i Egypten”. Personen jag pratade med var mer optimistisk än mig och menade att landet har väntat på den här stunden länge.

Egentligen hade personen rätt i att revolutionen var önskvärd. Egypten var en dysfunktionell stat där en minimal del av befolkningen kontrollerade statens samtliga resurser och levde i överflöd medan majoriteten av befolkningen levde i svår fattigdom och misär. Korruption i landet var extremt utbrett och mycket synligt. En situation som jag bevittnade personligen var när en polisofficer utpressade en person på pengar genom att utfärda parkeringsböter medan personen satt i sin bil och väntade på trafikljuset – personen fick antingen spela med och betala en muta eller så fick den acceptera böterna trots att den inte begick ett brott. Personen valde att betala mutan och då revs dokumentet. Likt många länder med korruption så var polisstyrkan inte ren. Polismän kunde ingå i kriminella kretsar som de hade kommit i kontakt med genom jobbet. De här sakerna visste jag – men jag var ändå försiktig med att hoppas för mycket på revolutionen.

Min lätta pessimism berodde på att mycket tur var inblandat i förspelet till den Egyptiska revolutionen. Problemet i Egypten var bland annat att medelklassen dels inte var tillräckligt stor och dels inte var tillräckligt enad. Folk på gatorna skanderade ”bröd, frihet, social rättvisa” – men i och med fattigdomen och den bristande utbildningen så blev betoningen främst brödet. Alltför få var medvetna om hur pass viktigt det var med frihet och social rättvisa. Problemet med att lägga betoningen på bröd är att statens våldsamma respons får människor som är ute efter bröd att omvärdera om inte överlevnad går före bröd. De som vet värdet av frihet och social rättvisa – ofta människor som är förbi bröd-stadiet – det är de här människorna som i förväg vet, är beredda inför, och kan ha accepterat att en revolution kan kosta de livet.

Men vad har det här med nödvändigt ont att göra? Svaret är att även om folk är desperata efter en revolution så kan revolutioner ofta göra livet värre för de. Den min vän inte visste när vi diskuterade är att det historiskt finns väldigt få lyckade revolutioner. Istället har den historiska trenden varit att reformer har fått utgöra mini-revolutioner som tillsammans med tidvis förbättrade ekonomiska villkor har tillåtit fler delar av befolkningen att få inflytande och sedan kräva ytterligare reformer.

Det min vän inte visste är att många revolutioner som till en början ser lyckade ut ofta misslyckas på grund av att fattigdomen i landet främjar korruption även bland folkvalda revolutionärer. Det börjar alltid med små tillsynes oskyldiga saker – en politiker vars sjuka anhörig får förtur till operationsbordet(”skulle du ha stulit medicin om din mammas liv stod på spel?”), en annan högt uppsatt person smusslar in sin son i en fin utbildning som sonen inte hade betyg till på grund den omänskligt hårda konkurrensen(endast de allra högst utbildade får jobb), en polischef som inte registrerar brott som begås av sina vänner då fängelsestraffen är extremt hårda i syfte att hålla kriminella borta från samhället, en underbetald skattekontors-anställd som behöver pengar för sin hyra och mot en muta kan fuska med beräkningar till en rik persons fördel… osv. Folk utnyttjar alltså sin position inom staten för att utvidga privilegier till sina vänner och anhöriga. I alla de här fallen kan personerna motivera för sig själva att de gör rätt för att de inte har några bättre val – men summan av många små överträdelser är ett samhälle där människor har mycket lite tillit till varandra.

Det intressanta är att många revolutioner sker när fattiga samhällen börjar att klara sig lite bättre(ofta till följd av mindre reformer). Förbättringen gör att folk börjar att förvänta sig lite mer av livet samt börjar yttra mer åsikter. Det tar inte lång tid innan den rebelliska andan slår över i kritik av ordningen. Men i fattiga länder som får demokrati innan ekonomin går någorlunda bra så tenderar demokratin att vara mycket skör. Det här beror på att nya ledare snart hamnar i situationer där ett korrupt val gör deras liv lättare. Och ju mer korruption desto mer ledarskiktet isolerar sig från befolkningen för att inte drabbas av folkets vrede – till slut kan ledarskiktet bli en oligarki som räds sin egen befolkning och försöker att kontrollera den med en polisstat.

Det finns tyvärr fler vägar som kan växelverka på väg mot undergången. Ofta så har folk efter en revolution kort stubin i och med att de har en tro om att en övergång till demokrati ska göra något åt fattigdomen – när ekonomin förblir dålig eller till och med sämre då statens få fungerande institutioner går på sparlåga så kan folk fortsätta att protestera, strejka, och kräva omedelbara lösningar vilket gör den valda regeringens jobb mycket svårt. Det här kan leda till att folk i missnöje störtar regering efter regering och i kaoset som uppstår så hoppar en militärledning in och tar över landet. Historiskt har revolutioner ofta följts just av militärkupper – om inte på grund av kaos så på grund av att samhällets ledarskikt inom sitt nätverk ofta kontrollerar statens alla viktiga funktioner och kan för att återfå makten finansiera en laglöshet som framställer det gamla etablissemanget som det bästa av många dåliga alternativ.

I det egyptiska fallet så gjordes saken ännu värre av att den demokratiska regeringen isolerades av det internationella samfundet som inte var så förtjusta i folkets val av ledare. Allt det här leder till en paradoxal verklighet – det är mycket lättare att skapa en demokrati om ett land har en någorlunda bra ekonomi först.

Apropå nödvändigt ont så kan alltså folk i fattiga länder vilja ha en demokrati – men om de fick en så skulle de kanske bara störta den eller svikas av den. Istället så har många länder som har klarat av övergången till demokrati börjat med att förbättra ekonomi. Men för att ett land ska få en någorlunda bra ekonomi utan att befolkningen är representerad i makten så krävs det ofta att staten styr med järnhand i väntan på tillväxt som fler kan ta del av. Självklart är det här bara historiska trender och det finns många förklaringsfaktorer som skiljer sig mellan de olika fallen – men det är värt att känna till att revolutioner som ger demokrati i fattiga länder har ett mycket dåligt facit trots att de faller befolkningen i smaken. De revolutioner som historiskt har varit mer lyckade har gett upphov till icke demokratiska stater vars agenda har varit nationalistisk, ideologisk eller religiös – stater som värnar om kollektiva värderingar men med paternalistiska och repressiva medel.

Vart går gränsen?

Som ni anar från tidigare i texten så finns det en mycket kontroversiell fråga som behöver ställas… Hur långt kan man dra resonemanget om nödvändigt ont? Var det till exempel okej att USA använde kärnvapen mot Japan i slutet av andra världskriget trots att kriget i princip redan var vunnet? Amerikanernas andra val hade varit att besegra Japanerna i ett mer konventionellt krig där det totala antalet amerikanska och japanska dödsfall kanske hade varit färre än dödstalen efter kärnvapen-anfallen mot Hiroshima och Nagasaki.

En extremt viktig detalj som måste lyftas upp är att beteckningen ”nödvändigt ont” inte frikänner det som pågår från att eventuellt kunna vara ondskefullt. Nödvändigt ont förutsätter nödvändighet – så om det finns ett ont som är mindre ont än det som för närvarande ses som nödvändigt ont så är det som pågår inte nödvändigt alls utan endast ont. Det är just av denna anledning som det spelar väldigt stor roll vad sanningen om verkligheten är. Frågorna ”varför ser världen ut som den gör just nu” och ”vad kan man göra åt saken” – beroende på hur de besvaras kan få en sak att i en persons ögon vara nödvändigt ont och i en annan persons ögon vara bortom tvivel ondskefullt. Man kan också undra vem som avgör vad som är nödvändigt ont – så fort den frågan ställs så är vi inne på området makt-analys, men det återkommer vi till i en senare text.

Epilog

En del saker som kan upplevas som ondska av den som drabbas kan vara det behagligare alternativet än det alternativ som inte valdes och som personen slapp uppleva. Inte allt som ser ut som ondska är ondska. Betraktarens perspektiv spelar väldigt stor roll för vad den ser i situationen. Ibland har majoriteten ett perspektiv som inte på ett adekvat sätt fångar in verkligheten.

Det finns situationer där ledarna i en grupp kan göra saker som gynnar gruppen men samtidigt går emot vad stora delar av gruppen hade önskat. I näringslivet sker det här hela tiden – företag sparkar anställda som de inte har råd att ha kvar trots att de här personerna kan vara populära. Även om många kollegor blir ledsna så är den här typen av beslut ofta ett sätt att värna om att företaget inte går under så att alla därmed förlorar sina jobb. I grund och botten är det inte konstigare än att en förälder inte köper läsk till sitt barn trots att barnet vill ha det. Men en viktig skillnad är att det inom ramen för staten måste finnas en dialog mellan omdömeskapabla medborgare – staten är i slutändan bara ännu ett gäng människor med felbara åsikter. Ödmjukhet behövs i båda riktningar.

Bara för att vi inte gillar en sak betyder inte att den saken är fel. Alla grupper av människor försöker att uppfylla mer eller mindre samma behov. De försöker att lösa snarlika världsliga problem utifrån sina regionala utmaningar, lokala omständigheter och traditionella preferenser. Det är väldigt lätt att på avstånd döma andra genom att ha ett bättre kunskapsläge om hur de beter sig, och ett sämre kunskapsläge om de avväganden som föregick deras val av beteenden. Vi är i en del av historien där krig inte är alltför nära vardagen för majoriteten av världens befolkning – vi kommer längre i vår diplomatik om vi har tålamod med varandras olikheter. Om vi inte håller igen med att snabbt kategorisera människor utifrån våra skillnader så skapar vi en värld där explosiv friktion konstant riskerar att ske mellan främlingar som vill lite olika saker.

När vi väl vet vilka våra fiender är så tenderar konflikter att eskalera mycket snabbt. Vi tar oss nämligen friheten att tämja våra känslor utifrån vilken uppfattning vi har om världen – inte så olikt hur de hårdhudade militär-tränarna utan att få skuldkänslor kan tvinga sina soldater att genomgå smärtsamma övningar. Det kanske inte är naturligt att inte ta åt sig av andra människors smärta – men det går att lära sig att inte bara stå ut med att se de plågas – utan att till och med kunna känna positiva känslor av att ha den roll man har. När världen runt en är hemsk så kan nödvändigt ont producera människor som torterar andra men ser sitt beteende som en parentes i vardagen, så pass att när den som torterar är klar så går den hem till sin familj och är en stolt far vetandes att den har gjort något som få män vågar göra – och att det utmärker den. Det blir inte konstigare än att en slaktare vänjer sig vid att se döda djur och inte störs av sitt arbete.

För att summera så kan vi säga att väldigt få människor drivs av en vilja att medvetet göra ondskefulla saker. Istället vill majoriteten göra saker som känns motiverade även om det inte nödvändigtvis innebär att vi tar i beaktning intressen utöver de vi erkänner eller de vi känner oss tvungna att respektera. Andra gånger gör vi saker av anledningar som inte är fullständigt genomtänkta – och ibland kommer vi inte längre än att agera så genomtänkt som omständigheterna tillåter.

I diskussionen om ondska är det viktigt att komma ihåg att väldigt mycket av det onda som vi ser i världen men inte kan förstå mycket väl kan bero på andra människors avvägda beslut i situationer där de känner att de inte har många val. Ibland drabbas vi av de besluten. Med det sagt så är ondska tyvärr krångligt och ibland har folk en förståelse av världen som gör att de faktiskt vill skada just oss. Den här öppna fientligheten, hur vi drar grupp-gränser, och hur vi lär oss vilka våra fiender är – det är ämnet för nästa avsnitt.

Advertisements