Ondska IV: Feeling is believing even when we’re wrong

Det vi har sagt hittills är att väldigt många människor som agerar elakt eller skadligt mot andra inte anser sig göra fel. Att det är så har att göra med hur de ser på rätt och fel – vilket i sin tur beror på att det finns väldigt olika sätt att se på rätt och fel. Nu är frågan varför deras tankar eller känslor inte säger ifrån när de gör saker som hade fått de att må dåligt om de själva vore med om något liknande. Jag tror att svaret har att göra med det sätt som tankar och känslor fungerar och hur sättet det visar sig i våra beslut. Vi behöver diskuterar hur människor är gjorda för därifrån kunna  besvara frågan: ”Är människan en moralisk varelse”?

Julia, du kan få din Romeo, men först måste du äta upp ett kilo stark chilipulver

Kärlek känns som ett givet ämne när vi pratar om relationen mellan tankar och känslor. Den mest kända kärlekssagan av alla är berättelsen om Romeo och Julia. Den ursprungliga berättelsen har inspirerat tusentals om inte miljoner liknande berättelser. Berättelsen handlar om två personer som av logiska skäl inte borde bli kära – deras kärlek om den uppstod skulle strida emot många regler som påverkar deras liv. I den ursprungliga berättelsen tillhör Romeo och Julia familjer som har en konflikt med varandra. Romeo och Julias känslor gör så att de inte låter sig hållas tillbaka och väljer att gifta sig trots familjernas fientliga inställning till varandra. Deras förbjudna kärlek leder genom en sekvens av händelser till att flera människor dör – däribland Romeo som Julia.

I verkligheten utspelar sig hela tiden Romeo och Julia berättelser. Människor kan av kärlekens eller passionens attraktionskraft vara beredda att göra saker som är ytterst riskabla och stundtals fullkomligt vansinniga. Det kan vara allt från att någon är otrogen mot den som den delar sitt liv med, bryter kontakten med en välfungerande familj för att leva i en relation som familjen inte vill kännas vid, att personen lämnar sitt land på obestämd tid, eller att någon byter religiös övertygelse för att passa in med sin partner. Det som kännetecknar Romeo och Julia berättelser är att karaktärerna offrar en befintlig trygghet i jakten på lycka. Det här behöver i sig inte vara så dumt – men problemet i ”Romeo och Julia liknande” berättelser är att Romeo och Julia ser sina känslor som sanna – den överväldigande attraktionskraften ger upphov till ett en självsäkerhet som säger att kärleken övervinner allt. Men tyvärr så har de fel. Kärlek övervinner inte chilipeppar…

Kärlekens spännande äventyr kan alltså få människor att gå i en riktning som gör att de lämnar bakom sig saker som de i grund och botten värderar väldigt högt – men som de har blivit rätt vana vid och alltsedan har tagit för givet. Trots det kan kärlek inte tvinga någon som inte gillar chili att börja äta chili regelbundet för att komma närmare sitt livs kärlek och drömpartner. Istället kommer kärleken fort att spricka om partnern insisterar på att chili måste ätas i relationen. Visst är det fascinerande hur en så liten grej som avsmak för chili kan väga mer i ens val av beteenden än offrandet av saker som är långt mer fundamentala för ens framtid? Vi kan minst sagt säga att människor kan vara mycket inkonsekventa. Den här paradoxen – hur vi kan välja beteenden av fler skäl än att de är logiska eller lämpliga – är central i diskussionen om vad det är att vara människa.

Det måste vara bra om känns rätt…?

Problemet som vi har berört är att det som våra känslor säger oss om verkligheten inte behöver stämma överens med verkligheten – att du känner dig självsäker gör inte saken bättre. Historiskt har kungafamiljer av kärlek kunnat utplåna städer – oavsett om det kändes rätt för de eller inte, så var det fel. Och ändå pratar vi bara om det friska spektrat av mänsklig kognition.

Att våra tankar har svårt att trotsa våra känslor beror på att känslor generellt sett är starkare drivkrafter för beteenden än vad tankar är. Det här betyder i praktiken att vi ofta tänker som vi känner – om vi känner oss frusna börjar vi tänka på sätt att bli varma – om vi känner kärlek så är vi benägna att tro på kärleken och motstå eller åsidosätta tankar som säger annat. Det är inte lika vanligt att vi kan få oss själva att känna som vi tänker – om du inte har sovit ordentligt på flera nätter så blir du inte speciellt mycket piggare av att tänka på vad som står på spel om du inte lyckas fokusera. Starka känslor – såsom känslan av sveda för en person som inte gillar chili – är så pass överväldigande att de våldsamt kan skyffla undan alla tankar som inte hjälper till att förminska svedan. På samma sätt så funkar det inte som ett knäpp med fingrarna att be en ledsen person att tänka glada tankar.

Som många av våra tankar fungerar så börjar ofta en tanke med att vi känner på ett visst sätt för att sedan utforska känslan med relevanta tankar. Det kan till ex vara ett barn som vill så gärna äta av tårtan som står framme samtidigt som den vet att den inte fick smaka förrän gästerna kommer – då kan den här spinna vidare tankar utifrån känslor om vad den vill nu men samtidigt känslominnen om föräldrarnas upprördhet och dess självbild som ett duktigt barn. Man kan säga att våra känslor ger tankarna riktning men att tankar sedan kan bubbla vidare. Självklart går det i viss mån att disciplinera sina känsloreaktioner utifrån tankar om hur vi vill vara – i praktiken genom att avtrubba vissa känsloreaktioner och träna upp andra känsloreaktioner – men det är mycket svårare psykiskt jämfört med att bara ge efter för impulserna som känslorna ger oss här och nu.

Människan är alltså mer av en kännande än en tänkande varelse. Men en viktig skillnad är att känslor är mycket orienterade till nuet medan tankar ofta kretsar kring framtiden. Vi kan alltså tänka ut sätt att lirka med våra känslor så att vi i framtiden känner annorlunda. Vi kan välja att studera i flera år trots att det är slitsamt – med en motivation om att vi planerar för vad vi vill känna i framtiden.

När jag arbetade med den här texten var en tanke som i flera omgångar smög sig in i mitt huvud… Den här tanken sa att eftersom jag ändå skrev om ondska så borde jag titta på serier som Breaking Bad eller House of Cards etc i ”research-syfte”… Men jag visste att den tanken var bullshit och bara kom sig av att det var frustrerande att skriva rent och läsa om och om igen – att kolla på serier skulle vara en undanflykt trots att mina känslor försäkrade mig om att det visst var en bra idé. Jag stod emot frestelsen – men i det vardagliga livet är det snarare en regel att vi väljer den lätta vägen.

Ibland kan vi känna en sak och veta att känslan talar om för oss att göra något olämpligt eller dumt – och trots det välja att följa känslan och vifta bort tankarna som säger ifrån. Om en människa gång på gång trampar över tankarna som säger ifrån så domnar de till slut bort – det plågsamma i att göra något om en gång kändes tvivelaktigt blir inte längre ett bekymmer. Så funkar det till exempel när någon väljer att vara otrogen trots den störiga tanken som säger att om otroheten blev känd så skulle familjen spricka och barnens framtid kompromissas. För den senare delen av diskussionen är det viktigt att nämna att olika känslor är olika effektiva på att forma våra beteenden. Bland annat anses spänning, ilska, rädsla, och frustration vara den typ av känslor som är starkt motiverande för beteende-val.

Summan av det här är att alla människor hela tiden fattar beslut som är sämre än det bästa tänkbara – vi löser våra problem på ett trubbigt sätt och om det inte duger försöker vi att göra bättre ifrån oss. Och det är precis det här som jag är ute efter; den här trubbigheten som vi dessutom sällan är medvetna om – den trubbigheten ses inte som oskyldig om konsekvensen av våra handlingar är att någon far illa. Vi återkommer till detta.

Det finns ett inre djur i oss, men det märks först när det hungrar

Det som är sagt hittills handlar om hur klantiga beteenden kan leda till en massa problem. Det vi inte har diskuterat hur det mänskliga samspelets alfabet även innehåller beteenden som medvetet är våldsamma, antisociala, manipulativa, territorie-värnande, status-upprätthållande osv. Det finns någonting väldigt primitivt med att vara människa och jag tror att det är viktigt att vi berör det. Jag tänkte ge två snabba scenarion – det första om droger och det andra om otacksamhet.

Jag har arbetat på en klinik som vårdar människor med missbruk. Jag vet vad ett allvarligt drogmissbruk kan göra med en människa. Många av individerna är i grund botten personer som har haft svårt att anpassa sig i skolan och tidigt i livet har hamnat i mycket bråk. De har blivit mindre rädda för att göra sig illa och har vågat mer att göra saker som är riskfyllda. När de väl har upptäckt droger så har de ofta testat sig fram till ännu kraftigare droger. De har trott att de har kontroll tills de en dag inser att de känner sig sjuka om de inte har droger i kroppen. Den här sjukdomskänslan kan för vissa droger bli så extremt intensiv att det kan liknas vid att genomgå tortyr – och att det enda som får tortyren att upphöra är att antingen ta en ny dos eller att uthärda i dagar eller veckor tills det extrema obehaget och rastlösheten lugnat sig. Känslan av att vara utan droger är så störande att de som inte tar sitt liv medvetet eller av misstag kan vara beredda att stjäla, råna, utpressa andra inkl. sina egna anhöriga, prostituera sig osv – det finns egentligen ingen gräns för vad folk kan få för sig att göra – allt detta  för att kunna ha råd med droger. Och vi som arbetar med missbruk vet att det här i grund och botten är helt vanliga människor som kan vara mycket behagliga så länge drogsuget för stunden inte har de i sitt grepp. De här människorna kan se sig själv förgöras utan att klara av att stå emot impulsen att ta droger för att må någorlunda bra. Det kloka hade varit att acceptera flera år av slit för att vända sitt liv tillrätta men det är lätt att säga för den som inte vet vad de känner. Det viktiga här är inte att skuldbelägga de – poängen är att under inverkan av så starka känslor som missbruket för med sig så är de beredda att bete sig hemskt mot sig själva och omgivningen – om och om igen.

Du hade kunnat be om det – men med en smäll slipper du undra hur de ska svara

Det andra scenariot handlar om hur primitiva beteenden egentligen ingår i sättet som människor kommunicerar. I västvärlden lever människor idag i en era av tillit samt lag och ordning. Vi förväntar oss att inte bli lurade i affärerna och fusk är inte särskilt utbrett i affärerna. Det här tenderar att dölja för oss faktum att människor inte måste vara ärliga mot varandra utan helt enkelt kan välja att vara det. Att många är ärliga beror på att när tillräckligt många i samhället inte fuskar så blir de som fuskar snabbt avslöjade och hårt bestraffade vilket gör det både onödigt och dumt att fuska. Men vi behöver inte leta länge för att hitta delar av världen där maffia liknande banker lånar ut pengar och använder sig av våld för att vara säkra på att lånet kommer att betalas tillbaka. Den primitiva delen av vår kommunikation handlar om hur vi använder oss av makt, hot, stress etc för att göra andras bekvämlighet villkorat mot att de lyder våra önskemål.

Om ni föreställer er ett hemlöst gatubarn i ett fattigt land så kan ni tänka er hur mycket våld det här barnet har utsatts för. Barnet har från tidig ålder lärt sig att stjäla för att inte svälta och har ingen utbildning i vad det är att vara en medborgare. Det främsta den vet om världen är vad den behöver göra för att överleva några dagar eller veckor i taget. Det här barnet har formats i en miljö som gör att den inte förväntar sig att människor konsekvent är goda – i så fall hade den under sin uppväxt inte behövt gråta av hunger varje gång den inte lyckades hjälpa sig själv. I så fall hade inte alla tittat på den som om den vore en gatuhund.

Något generaliserande kan man säga att gatubarn med denna typ av uppväxt har lärt sig att förstå en värld som är mycket hårdare än den värld som mer välborna människor känner till. De här barnen löser inte problem primärt genom att resonera – när har det någonsin hjälpt de att prata till sig en sak när det istället av erfarenhet har fungerat för de att ta det de kan. Det är ännu lättare att ta till sig varför de har vassa knogar om man tänker på hur många gånger de har bett om nåd innan de har blivit brutalt misshandlade av andra som endast är annorlunda genom att kunna övermanna de fysiskt. Det här är inte en jämlik uppväxt som får en att betrakta alla människor som lika mycket värda. Istället kan personen vara så van vid att behandlas dåligt att den kan se snällhet som ett tecken på svaghet. Det här är människor vars självbild har byggts kring förmågan att inte låta andra bestämma över de – helt enkelt för att de inte har haft någon egen utåtriktad makt. Deras värld kan därmed handla långt mycket mer om konkurrens och att värna egna intressen än att samarbeta med andra. Det här är visserligen en påhittad beskrivning – men verkligheten är att det finns sociala miljöer där det bästa sättet att bli framgångsrik är genom att kunna pendla mellan att vara extremt våldsam och rätt mysig(manipulativ).

För att summera så kan man säga att överlevnad inte är en hög prioritet i civiliserade tider vilket kan skymma många av våra primitiva sidor – men det betyder inte att vi ändrar natur. Det som tog fram de sidor vi har nämnt hos missbrukare och människor som lever i misär är det konstanta behovet att hantera jobbiga känslor.

Det som inte dödar dig, det är inte lika noga vad det gör mot andra

Poängen med berättelserna är att visa att människan inte per definition är en moralisk varelse. Vi är en varelse som eftersträvar gott när allting står rätt till runt oss – men vi har väldigt låg tolerans för lidande – och när vi inte mår bra tar vår sämre natur över – det här blir särskilt påtagligt när vi anser det vara någon annans fel att vi inte mår bra. Då är frågan vad som kan gå fel?

Vi kan väl börja med att säga att i en mer rättvis värld så skulle våra tankar och känslor vara så ”på alerten” att varje gång någon far illa på grund av våra beteenden så skulle vi få så pass mycket skuldkänslor att vi inte kunde leva normalt utan att först ha kompenserat de för vad vi gjorde. Men för det första fungerar vi inte så… Våra känslor säger inte automatiskt ifrån om vi går till affären och köper en tröja som har producerats med hjälp av barn-arbete. För att vi överhuvudtaget ska vara i beredskap att reagera så behöver vi ha kännedom om att barn-arbete har använts. Utifrån hur världen fungerar så är vi tyvärr med och förslavar barnen bara av att köpa produkten – hur vi känner ändrar inte på saken. Som om det inte är illa nog så känner vi mindre av händelser som inte ger oss närgången feedback om andras lidande – det inte lika emotionellt betungande att döda en människa genom att styra en drönare som det vore att strypa den sina armar.

Våra känslor säger inte till eller ifrån lika mycket varje gång för att det inte är deras jobb – deras jobb är att se till att vi och de vi bryr oss om har det drägligt. Om det sedan drabbar främlingar hur vi beter oss – det är inte ett lika trängande bekymmer som att de närmare oss om far illa.

Faktum är att alla de känslor som vi upplever, trots att de i grunden är nyttiga, har tydliga baksidor när de slår fel. Att vilja offra för andra kan få samhällen att blomstra men kan också sluta med självskada. Mod innebär ett risktagande som fostrar fram ledare men för den enskilda individen så blir det egna livet en insats. Hämnd kan visserligen sätta motståndare på plats genom att fylla de med rädsla för obarmhärtiga repressalier – men det kan även sätta igång en mycket långdragen spiral av våld när konflikten omfattar envisa parter eller parter med jämförbar styrka. Kärlek är trevligt men det kan få oss att offra framtiden för nuet. Snällhet kan skapa förtroende – men kan ge utrymme för manipulativa eller antisociala individer att skada oss eller vår grupp. Tänker man efter tillräckligt så inser man att alla beteenden samt sätt att vara har för och nackdelar beroende på kontext.

Det jag egentliga vill lyfta fram i det här avsnittet är de gånger där vi medvetet gör andra illa utan att känna skuld. Egentligen kan vem som helst känna så starkt att den nästan blir förblindad av sina känslor. Det finns känslor såsom ilska som kan få människor att agera destruktivt. Ilska går just ut på att ha sönder saker i ens väg och kan till exempel få människor att hämnas oeftertänksamt. Hämnd som reaktionsmönster handlar om att tillfoga extremt mycket skada mot en annan människas kropp, egendom, anseende – ja, allt som är av värde i den sociala eller kulturella kontexten. Ofta så räcker det med misstänksamhet, känslor av förnedring eller bara att en etablerad gräns passeras så är våld nära till hands. Och våld leder ofta till fortsatt våld – så att det så småningom inte spelar någon roll hur liten den utlösande händelsen var – i och med all upprördhet som har spridits efter den första händelsen så cirkulerar det så mycket negativa känslor att det gång på gång blir möjligt att försvara sina destruktiva beteenden. Det viktiga att komma ihåg här är att hämnd inte känns som obefogat våld trots att det i sin natur ofta är oproportionerligt med syfte att ”lära förövaren en läxa”.

Såsom relationen mellan tankar och känslor fungerar så kan vi hitta sätt att resonera som passar ihop med vad vi känner eller vill känna. Som vi nämnde i förra avsnittet så kan vi ofta skramla ihop en rimlig anledning att bete oss på ett visst sätt så länge vi ser den del av bilden som passar oss. Det som inte nämndes sist men som vi nu nämner här är att människor granskar ny information bland annat utifrån hur den får oss att känna.

Som människor har vi bland annat en tendens att överskatta sanningshalten i saker som vi förstår oss på – så politiker som kommer med raka svar uppskattas trots att raka svar ofta förenklar en verklighet som tyvärr ofta är ytterst komplex. På samma sätt så rinner det över intryck från en sak över till en annan – det här kallas ”halo effect” – och märks bland annat i att vi är generösa med att gilla saker hos människor som vi vid första anblick finner attraktiva. Så förutom att våra känslor inte alltid säger sanningen om världen – så kan de känslorna vara baserade på intryck som inte är relevanta överhuvudtaget för det som vi ska bilda oss en uppfattning om.

Med tanke på all information som vi stöter på har potential att virra ihop många saker vi vet om världen, så hade vi aldrig kunnat leva normala liv om vi mentalt förblev ett pågående projekt – vår främsta prioritet i livet är inte att parkera livets alla dimensioner i väntan på total upplysning. För att livet ska gå runt behöver vi kunna ha bristfälliga tankar och känslor som ändock är funktionsdugliga – fördomar skyddar oss mot främmande situationer som skulle kunna innebära att vi far illa. Vi har inte råd att inte ta våra övertygelser på allvar utan hellre följer vi vår intuition först och lär oss sen av konsekvenserna om det blir alltför tokigt.

Det naturliga sättet att bevara en någorlunda sammanhållen världsbild är att avfärda kunskap som inte utmärker sig genom att fånga vårt intresse eller på annat sätt omringa oss – det naturliga är att information som känns överflödig verkar meningslös eller skapar oroskänslor som hintar om att vi kanske bara lyckas få med oss ett oanvändbart missnöje. Det viktiga att notera här är att självrannsakan inte är ett trängande mänskligt behov – det fungerar förvånansvärt ofta att göra sig upptagen med annat så behöver man sällan tänka mer på saken sen förutsatt att bekymret inte ständigt poppar upp(främmande tankar är just främmande för de inte korsar vår väg särskilt ofta). Man kan alltså säga att så länge vi har en någorlunda välfungerande förståelse av världen så kommer obekväma sanningar inte per automatik att lysa igenom vår fasad. Det är inte konstigare än att människor som är kära envist avfärdar information om att deras kärlek kanske inte är bra idé.

Hur vi hanterar information har enormt viktiga konsekvenser när man pratar om ondska. Ofta kan konflikter bli mycket infekterade av hur parterna ser på varandra. De olika parterna kan till exempel bortförklara varandras lidande med att den andra sidan förtjänar att lida för vad de har gjort – om de sedan konfronteras över att det är omänskligt att förhålla oss så, då kan de istället ta till nästa bortförklaring som passar det de vill känna – de kan påstå att det bevismaterial som redogör för de värsta övergreppen antingen är felaktigt, överdrivet, eller fingerat. De här argumenten behöver inte bottna i logik överhuvudtaget – de bottnar i att personen inte känner sig färdig med vad den anser sig behöva göra eller vill se hända.

Epilog

Människor är emotionella varelser som inte vill ha en stökig världsbild då om vi vill kunna slå oss till ro. Vi vill känna positiva känslor men det är viktigare för oss att vi inte känner negativa saker. I den mån som vi har kapacitet så bemöter vi hot med beredskap. Vi värnar om framtida mående och är beredda att hämnas rejält för att säkra eller försvara vår status. Det är viktigt att komma ihåg att känslor inte är boven – snarare kan tankar vara ännu mer destruktiva genom att ge oss en möjlighet att överlägga och planera kring hur vi kan tillfoga mer skada än en den rekommendation som finns i en omedelbar impuls.

Så det viktigaste att komma ihåg är att människans natur inte per automatik syftar till att vi ska uppnå vår främsta moraliska potential. Den är mer inriktad på att vi och våra nära ska ha det någorlunda bra. Att sedan utmärka sig och inkludera främlingars välmående i ens självbild – det kräver mer än att bara ta livet som det kommer.

Mänskliga instinkter och intuitioner kan fela. Hur vi tror att världen mår av vi agerar på sätt som vi är stolta över – det behöver inte spegla hur världen faktiskt mår. Det finns inom vår kapacitet att medvetet eller omedvetet agera destruktivt mot andra utan att sedan känna skuld för deras lidande. Det finns likaså i vår kapacitet en förmåga att bortse ifrån lidande som inte lyckas skaka om oss emotionellt – även i fall där det lidandets omfattning borde vara ett mycket stort bekymmer.

Så länge människor inte vet hur vanligt det är att deras bedömningar felar så är det lätt att folk dömer sig själva utifrån vad de känner och inte utifrån vad deras handlingar faktiskt gjorde mot andra. När vi känner mer för oss själva och mindre för andra så kommer vi att vara benägna att överskatta hur illa andra gör oss och underskatta hur illa vi gör andra. Den här skillnaden i perception innebär i praktiken att vi kommer att se fienden som värst och fienden i sin tur ser oss som värst – för att båda vet bättre vad de har råkat ut för än vad de har gjort. På så vis kommer båda sidor att kunna anse sig värre drabbade och kunna försvara sin vilja att hämnas gång på gång.

Advertisements