Ondska III: ”Vad är sant egentligen?”

Sist pratade vi om hur det inte går att förstå sig på ondska med hjälp av common sense. Den här gången ska vi prata om sanning – vad sanningen är för något, samt hur människor påverkas av att ha en viss övertygelse om hur världen är. Fokus i texten är hur sanning påverkar konflikt mellan människor.

Med tanke på att ”sanningen” är ett så abstrakt ämne så är det tyvärr lite svårt att prata om ämnet. Av den anledningen blev texten aningen lång – utförliga exempel tar en hel del utrymme – och jag hoppas att ni har tålamodet att följa med hela vägen. Textens upplägg är en kort introduktion följt av scenarion som presenteras och sedan diskuteras, därefter kommer ett förslag på hur man avgör vad som är sant och vad som inte är, och slutligen blir det tydligt varför så många tror att de har sanningen på sin sida trots att de flesta egentligen har fel utan att vara medvetna om det.

Sanningen

De flesta gånger som människor hamnar i konflikt så är det för att vi har lite olika idéer om hur saker och ting är, eller fungerar, eller bör vara. Ofta när vi anser oss ha rätt så är vi så självsäkra i vår uppfattning att det inte är så noga om andra har fel eller inte – vi kommer att lyssna halvhjärtat om vi inte måste. Vi är beredda att vara envisa om vi tror oss ha rätt – ibland våldsamt envisa om vi känner oss motarbetade.

Men hur vet vi egentligen att vi har rätt? Jag tror att vi sällan tar oss tiden att reflektera kring hur vi vet att något är sant. Det är viktigt att prata om hur vi bildar oss uppfattningar om sanningen då olika uppfattningar inte alltid slutar med att vi går varsin väg. När konflikter handlar om akuta problem som behöver lösas snarast så kan det bli på blodigt allvar – här kan oliktänkandet motsvara en fientlig handling som blockerar motparten från att uppnå något som den värderar mycket högt.

Scenario I: Jorden var platt så länge det var rimligt… Det var rimligt så länge det funkade.

Förr i tiden hade folk en idé om att jorden skulle vara platt. För de så var det inget annat än en självklarhet. De hade inga satelliter eller rymdfarare – de promenerade helt enkelt på marken och tänkte ”det verkar som att jorden är platt”. Det kändes nog inte konstigare än så. Det är egentligen dessutom en helt rimlig tanke eftersom en mycket lång båge just upplevs som en rak linje så länge man inte har översikt.

De som ifrågasatte detta självklara med jordens platthet – det var inte så att de ifrågasatte och sågs som bärare av en annan idé värd att pröva eller som att de skulle ha en åsikt värd att intressera sig för. Istället sågs de bara som fåniga människor som var vilsna och inte förstod sig på verkligheten.

Grejen här att om nu jorden anses vara platt så får det konsekvenser för resten av ens tänkande. En viktig konsekvens är att när man ska rita kartor så behöver man rita utifrån att allt som är känt av jorden behöver ligga på en platt yta. Problemet som uppstår är att de som reser med de här kartorna kommer att hamna fel, inte jätte-fel eftersom resorna ofta var förhållandevis korta. Att det blir lite fel och inte jätte-fel är acceptabelt för att det ofta finns fler tänkbara förklaringar till att det blev fel; kaptenen gjorde ett dåligt jobb, det fanns stormvindar, någon spillde vatten på kartan så att den blev förstörd – eller vad det nu må vara. Tack vare de här alternativa förklaringsmodellerna som inte ifrågasätter det perspektiv som formade kartan så bevaras ”sanningen” väldigt länge. Vi kommer tillbaka till varför.

Scenario II: Apropå häxkonst

En annan grej, också historisk, är att det har funnits områden i världen där bakterier och virus har spridits och har tagit kål på stora delar av befolkningen. På den tiden kände folk inte till mikroorganismer. Den naturliga förklaringsmodellen var att storskaliga händelser av ovanlig karaktär speglade Guds vrede. Det stödde i sin tur en idé om att vissa människor levde syndigt varav några stack ut och några gjorde det i hemlighet. Bland de som stack ut kunde det finnas sådana som ifrågasatte den sanna ordningen – såsom att sprida bland människor att jorden kanske inte är platt.

Samhällets sätt att bli fri från plågan var att göra sig av med de människorna som levde syndigt. Kännedom om allt lidande som berodde på de här människornas syndiga livsstil gjorde det nödvändigt att ha ihjäl de – det var en hypotes som var värd att pröva. När miljökatastrofer trots det pågick eller när infektionen fortsatte att spridas – ja, då kunde folk förstå det som att inte alla syndare var utplånade – och har man väl dödat några så dödas lätt några till – särskilt när det enda sättet att hålla räkning på om det funkar eller inte är lösa intryck(dessa intryck är i sig inte välsorterade eller metodiskt kategoriserade iakttagelser utan består av enskilda anekdoter med målande beskrivningar av fall där det har fungerat att göra sig av med synden). Det blev en naturlig fortsättning på idén om att utplåna synden att så länge världen var kaotisk så fanns det fler syndare – och att ett ansvarsfullt samhälle var tvunget att göra sig av med de. Det är egentligen en helt rimlig tanke om man sätter sig in i sättet som folk såg på världen där och då.

Men nu är vi här och nu. Då är det lämpligt att fråga sig ”varför tror vi så himla hårt på en idé när vi väl tror att den är sann – varför är sanningen så klibbig?”. Innan vi besvarar den här frågan så vill jag avsluta med att byta spår till ett fenomen från vår samtid.

Scenario III: Nättroll eller civilkurage?

Just nu finns det väldigt många nättroll som beter sig olämpligt över internet – de svär, pekar ut folk, mobbas och är allmänt hotfulla. Det intressanta är att om man går in på de här nättrollens profilsidor eller tittar på hur de interagerar när de inte är hatiska – ja, då inser man att även de här personerna kan vara familjefäder, unga välutbildade människor, ambitiösa topp-presterande individer, och att de har en förmåga att vara väldigt trevliga. Det antyder att de har ett problem med en viss del av befolkningen och inte hela.

Försöker man istället att studera innehållet i vad nättrollen tror på så visar det sig att de ofta har konspiratoriska idéer för sig – de har idéer om att det finns en stor fara som samhället kan drabbas av inom kort men som nästan ingen i befolkningen är medveten om – de tror sig ha upptäckt någonting alarmerande och kunna ana vart samhället är på väg – de upplever det som att det finns ett hot som de är först att vara medvetna om och att det är deras skyldighet att göra vad som helst för att få ut informationen de sitter på till allmänheten.

Det vi ser av deras beteenden är just den där beredskapen att göra vad som helst. Samtidigt så bortförklarar de sina olämpliga beteenden med att ”faran som samhället står inför är en större katastrof än att vi beter oss som vi gör”. Det finns med andra ord något av ett martyrtänkande – att de gör någonting som även för de är obehagligt men att det måste göras för ett större syfte. Sen är det självklart så att nättrollen efter att ha varit verksamma ett tag snarare kan tycka att det är belönande nog att förnedra meningsopponenter på kreativa sätt – men det kan vi lämna åt sidan i denna diskussion. Frågan här är istället varför nättrollen inte har rätt – varför skulle de inte få hålla på så där?

Den frågan kan tyckas vara lite sjuk i sig, men det blir ännu krångligare om vi jämför fenomenet nättroll med fenomenet civilkurage. I fallet civilkurage är det mer acceptabelt och begripligt att det görs någonting som i det långa loppet kan vara av nytta för samhället även om ”det ser inte så bra ut det där”. De flesta vet att de som agerar utifrån civilkurage gör något som är udda och kontroversiellt – något som sticker ut och som flertalet hade låtit bli att göra. Det kan till ex vara att måla graffitti på ett slott från 1800-talet där en diktator bor. Det här är kontroversiellt i och med att monumentet förblir ett kulturarv även när diktatorn så småningom försvinner. Men för de som försvarar handlingen kan symbolen kännas viktig och vandaliseringen blir till en revolutionär akt. Det finns två viktiga frågor – först ut; varför skulle civilkurage vara bra men nättroll dåligt? Den här frågan sparar vi på en liten stund till. En annan fråga är varför den del av befolkningen som ogillar diktatorn trots sitt ogillande ändå är kluven angående graffittin?

Angående graffittin kan man säga så här… En viktig skillnad är att många i allmänheten kan anse att diktatorn så småningom kommer att försvinna ”one way or another” utan att tänka mer på hur det ska gå till. I och med att de inte har någon klar handlingsplan har de lättare för att uppröras av tillsynes onödiga manifestationer eller konfrontationer. Den som ritade graffittin kan istället anse att symbolen är en viktig del av den process med vilken diktatorn kastas omkull – den skillnaden i uppfattning om hur förändringen sätts igång är helt avgörande för attityden till ifall det var ok att måla på monumentet. Det är den skillnaden i uppfattning som avgör om agerandet var destruktivt, meningslöst, eller vitalt. Olika förståelse av världen är väldigt ofta skiljelinjen som avgör varför en del människor kan fördöma en sak medan andra berömmer samma sak.

Make it work

Nu har vi konstaterat att uppfattningar om sanningen tillåter folk att kunna försvara ett beteende för sig själva även i de fall där det beteendet drabbar andra. Nu återstår frågan om vad folk upplever vara sant till att börja med. Varför kan folk få för sig att jorden är platt, att häxor finns osv?

För att besvara frågan om vad sanningen är för något kan vi vända oss till filosofin. Där pratas det om två huvudsakliga kriterier som avgör om något är sant eller inte. De här två kriterierna är koherens och korrespondens och diskuteras nedan. Det finns även tilläggskriterier men dessa diskuteras inte här.

Som korrespondens fungerar så bedöms en uppfattning vara sann om ”världen beter sig på ett sätt som tillåter den uppfattningen”. Korrespondens handlar alltså om relationen mellan världen och det man tror om den. Om världen är platt så ska experiment efter experiment tyda på att världen beter sig som en platt värld förväntas göra.

Den andra iden heter koherens och handlar om att saker du tror ska stämma överens med varandra. Om du ex tror att det ingår i ljusets egenskaper att färdas snabbt så förväntar du dig att ljusets hastighet är snabbt idag, imorgon, nästa vecka osv. Koherens hjälper alltså dig att fylla ut luckor i din kunskap genom att tänka att okända saker kan förstås utifrån det som är känt – det kan vara något så alldagligt som att om det knackas på din dörr så kan du tänka att det är en människa trots att du egentligen inte vet. Koherens hjälper oss att skapa kontinuitet i våra tankar genom att generalisera. Det låter oss gå händelserna i förväg i vårat tänkande.

Det finns en mycket intressant berättelse om hur koherens och korrespondens samspelar – det här en berättelse om en amerikansk sekt där ledaren för ovanlighetens skull är en kvinna. Den här kvinnan övertygade sin församling om att domedagen var nära men att alla troende som skulle ställa sig på ett särskilt fält skulle räddas av rymdskepp när den utlovade natten kom. Den här sekten var hemlighetsfull och ägnade sig åt att förbereda inför natten medan resten världen levde som om inget skulle hända. Nu var det så att det här datumet inte var satt flera tusen år framåt utan har vid det här laget passerat sedan flera år tillbaka. Så vad hände? Jo, när alla stod på fältet och inga rymdskepp dök upp så uppstod ett problem med koherensen i den världsbilden. Ledaren förklarade då diskrepansen med att alla böner måste ha hörts – och med denna rockad bytte rörelsen anda från att vara en inåtvänd rörelse till att bli en evangelisk(missionerande) rörelse som skulle ut och berätta för världen om frälsningen som hade skett. Från att rörelsen var på väg att spricka på grund av bristande koherens och korrespondens så återföddes rörelsen genom att rekonstruera sig själv utifrån verkligheten. Redan här kan ni ana att det finns någonting mer än koherens och korrespondens som avgör hur människor förhåller sig till sanningen – borde inte alla ha lämnat när rymdskeppen aldrig dök upp? Det här återkommer vi till i senare avsnitt.

För att vi ska tänka på ett adekvat sätt behöver vi båda koherens och korrespondens. Man kan säga att koherens hjälper oss att överföra kunskap mellan situationer genom att säga hur världen borde bete sig – korrespondens å andra sidan hjälper oss att checka av våra uppfattningar genom att kontrollera de mot hur världen verkar te sig. Koherens och korrespondens är viktiga i hur våra hjärnor förstår sig på världen men de är även viktiga när vi medvetet sysslar med vetenskaplig forskning.

Inom vetenskapen kan korrespondens användas på så sätt att man samlar experimentell data för att sedan fråga sig ifall datan talar för eller emot en teori. Koherens kan användas för att designa experiment som testar teoretiska förväntningar – till exempel kan fysiker försöka att ta reda på ifall en partikel existerar genom att medvetet leta efter partiklar som enligt teorin borde existera.

Men varför är sanningen så krånglig?

Det finns ett jätteviktigt problem att nämna utifrån hur koherens och korrespondens upplevs av den enskilda människan. Problemet är att ett visst synsätt på världen vara felaktigt men kännas sant så länge det är tillräckligt omfattande att det täcker ens behov av klarhet. Om man till ex lever ensam på en ö och inte kan komma därifrån är det helt okej att tro att hela världen består av en ö omgiven av oändliga hav – den idén skulle mycket väl kunna vara såväl koherent som korrespondent utifrån det som för en är känt. På samma sätt kan vi ha den felaktiga uppfattningen att jorden är platt så länge våra behov av världen inte gör att vi konstant stöter på information som talar emot den synen. Det här är egentligen det viktigaste att ta med sig från texten – människor tror på rimliga idéer men rimliga idéer är inte nödvändigtvis sanna, ”rimlighet är en utomordentligt effektiv vikarie för sanningen”. Det är det här som gör sanningen så kontroversiell – det finns lika många sanningar därute som det finns rimliga idéer om hur världen fungerar, är, eller bör vara. Så länge en grupps förståelse av världen är någorlunda koherent och korrespondent så är deras tro helt rimlig. Vi tror med andra ord på det som vi har anledning att tro på – och eftersom vi inte vet annat så utgår vi ifrån att det vi tror utgör hela eller åtminstone merparten av sanningen. Så när en sektledare säger att rymdskepp kommer att hämta hennes församling så har hon egentligen rätt – så länge hon och hennes följare avgränsar sitt observationsfält och bara uppehåller sig med det som för de är väsentliga iakttagelser.

Att det överhuvudtaget går att ha olika idéer om världen beror på att världen är väldigt krånglig – det går att dra alltför många slutsatser kring saker vi upplever – så pass mycket att varenda människa oundvikligen bär på sig en blandning av felaktiga, rimliga men även sanna idéer.. Förstår man världen olika så förhåller man sig till den olika. Men hur kan det vara så om alla betraktar samma värld? Jo… svaret är att vissa saker som den ena ser som regler ser den andra som undantag och beroende på vad som är regel och vad som är undantag så formas skilda förståelser av hur världen hänger ihop. Det här är inte konstigare än att det fanns en tid då människor hade förklaringsmodeller som sa att alla gånger som något talade för att jorden inte tycktes vara platt så var de sakerna ännu ett undantag mot regeln om att jorden är platt. Att det sedan fanns flera undantag förklarades med att undantagen inte hörde ihop utan var spretiga undantag som inte hade med varandra att göra.

Ofta är felaktigt rimliga idéer sköra i längden. Det beror på att människor hela tiden vill mer av världen vilket gör att modeller av verkligheten som är alltför stela blir inskränkande och därför antingen byggs ut, modifieras, spricker eller ersätts. Så även om det länge var helt rimligt att tro att jorden var platt och även om det länge fanns mycket goda anledningar att insistera på att den trots allt var platt – så nåddes till slut en punkt där båtar började köra fel och felen ackumulerades – fel efter fel efter fel. Resorna blev längre och duktiga kaptener hade fört register så att det fanns starka bevis som talade för att de hade skött sig. Med nya möjligheter gick resorna oftare och blev längre så att mängden välskötta resor blev större – ändå verkade det bli fel. Så småningom kanske någon kom på idén att den skulle rita kartan lite annorlunda – eller så kanske det till och med var ett misstag – den ritade sämre än sina professionella kollegor och lyckades därför inte med att tråckla in allt som behövde få plats på kartan – ändå var dess defekta karta bättre än de befintliga… Och så kom den där dagen då polletten trillade; ”tänk om vi har ritat kartor fel i alla år?”.

Sanningen är på blodigt allvar

Om det var så att vi bar våra idéer lite löst i våra fickor och bytte ut de regelbundet så vore det en sak. Men vi är väldigt fästa vid våra idéer. Vi är så pass fästa att vi kan ställa oss på ett fält för att hämtas av rymdskepp trots att världen runt oss kör med en egen takt. Så fästa att även när rymdskeppen inte dyker upp så böjer vi hellre våra idéer än att kasta bort de. Grejen här är att känslan av klarhet mattar av intresset för ny information.  Om allting har fallit på plats så blir det en onödig frustration att störa den inre harmonin med kuriosa. Så vår nyfikenhet avtar kraftigt när vi känner att vi förstår livet tillräckligt bra. Som exempel tänkte jag ta en middagsbjudning innan vi går vidare till hur en fest kan säga rätt mycket om varför krig uppstår.

Du går på en middagsbjudning och du är van vid att äta med kniv och gaffel och ibland en sked. Du använder inte fler bestick än så. Det visar sig att folk i den här festen har ställt ut en massa små konstiga bestick – för dig ser det mest ut som att det är skedar och gafflar av olika storlekar (”som om de första du fick inte räcker”). Du tycker att det är onödigt och förstår inte syftet. Faktum är att du känner dig lite obekväm i och med att du är rädd att göra fel och sticka ut – folk kanske kommer att titta på dig och undra vad du håller på med, ifall du har kommit fel, eller om du ens ska vara där. Det finns en sanning som de här människorna delar – ett användningssätt för besticken – men denna sanning är du obekväm inför. Din obekvämlighet skulle kunna få dig att lämna festen och inte gå på liknande fester framöver. Du har ett rätt bra liv och behöver egentligen inte gå på de här festerna och det är ändå inte värt risken att göra bort sig. Det känns för dig som att det inte finns någon bra anledning att sträcka dig ut och förstå dig på de där andra som har något konstigt för sig. Det känns bara löjligt att vara fin och äta på ett opraktiskt sätt – du vill inte vara en hycklare och göra dig till bara för deras skull – just för att du inte är tvungen. Det här avspeglar lite hur människor i ”större sammanhang” håller sig till sina egna – helt enkelt för att de har en förståelse/inlevelse i hur den egna världen är koherent och inte känner ett omedelbart eller trängande behov av att få insyn i alternativa sätt att göra.

Pratar vi istället stora världsåskådningar så är det inte bara en pusselbit som saknas för att man ska förstå sig på helheten – det är inte bara några bestick man behöver klura ut – det är ofta så väldigt många saker som behöver falla på plats innan bilden överhuvudtaget börjar klarna.

Med andra ord – när livsåskådningar är koherenta men på sätt som sinsemellan inte är fullt begripliga – ex skillnaden i en världsåskådning baserad på Gudstro eller avsaknad av sådan – då är det väldigt mycket detaljer i synsätt som skiljer parterna åt – dessa detaljer gör att det främmande är enormt svårt att förstå sig på utifrån den egna åskådningen. Oftast när det är svårt att känna igen sig i en ideologi, religiös världsbild, främmande kultur etc så är det för att det inte är uppenbart för en hur det sättet att se på världen hänger ihop.

Det viktiga att komma ihåg är att ditt koherenta sätt att se på världen kommer att göra dig benägen att se världen på ett sätt som stämmer överens med vad du redan tror. Om du redan tror att det finns något sådant som häxor – då kommer du att vara benägen att se häxor i världen. Du kommer att vara benägen att försöka urskilja vilka bland människorna runt dig som skulle kunna vara häxor. Om du inte tror på häxor så kommer du att dra andra slutsatser av de intryck som vissa betraktade som häxkonst. Ju mer den ena tror på häxor och den andra tror på något helt annat än häxor desto svårare det kommer bli för de att förstå sig på varandra. Det vore som att gå på middag med utomjordingar, bete sig enligt deras seder, samtala kring deras ämnen, bli serverad deras mat och få bestick anpassade för deras kroppar…

Men varför skulle allt som är sagt har något med krig eller konflikt att göra? Jo, det som händer är att med tro på en sak så tillkommer det ett ansvar utifrån kunskapen. Om vi tror att vi vet hur världen bör vara – och om vi samtidigt anser att världen inte är som den bör vara – ja, då har vi ett ansvar att göra vad du kan för att världen ska gå i den önskade riktningen. Vår förståelse pekar ut hur vi uppnår ett behagligt liv och säger på samma gång mycket om vad vi är beredda att göra när någon är i vägen eller hindrar oss från att känna trivsel. Så här går det till när länder krigar mot varandra – ledarna har en viss förståelse av världen som de är beredda att mobilisera sina arméer för.

Så vad sanningen har med ondska att göra? Jo… All moral utgår ifrån en idé om att ha förstått världen på korrekt sätt. Vissa av oss kanske anser att nättroll och terrorister håller på med ondskefulla saker – men deras motivation är inte ondska utan snarare gör de vad de anser sig ha plikt att göra. De tycker inte att de gör fel överhuvudtaget utan är snarast stolta över det de gör.

Epilog

Så vad ska vi göra av allt det här? Jag har två förslag. För det första måste vi förstå att alla människor i världen har mer eller mindre samma behov. Det finns små variationer utifrån de sätt som vi har valt att leva och utifrån de förutsättningar som vi har fötts med. Våra sätt att se på världen och våra livsåskådningar syftar sedan till att uppfylla våra behov. De finns med andra ord en underliggande logik i varför människor håller fast vid en viss förståelse av världen. Börjar vi med att förstå det här så blir inte alla som är olika en själv konstiga per automatik. Det andra vi behöver förstå är att från utgångspunkten att människor har många gemensamma nämnare – så kan vi försöka att överblicka – vi kan ställa oss på visst avstånd från våra kärnvärderingar – våra kärnvärderingar förbinder oss nämligen att se världen på ett visst sätt, att ha en viss övertygelse och att be sig på ett visst sätt – om vi kan ställa oss på lite avstånd så kan vi försöka se det gemensamma i olika sätt att se på världen. Där kan vi försöka att enas – åtminstone kring det basala – åtminstone kring de saker som mellan olika sätt att se på världen är återkommande och viktiga för att en människa ska uppleva värdighet och som syftar till att människor får ett någorlunda vettigt liv. Vi måste hitta sätt att samexistera med människor som inte landar i samma världsåskådning som oss – även det som här är sagt förvarnar om att den visionen är utomordentligt krävande.

Advertisements