Ondska II: ”Det lägsta inom oss”

Många av avsnitten i denna serie handlar om hur människor får för sig att göra brutala saker mot andra eller att försvara att de sakerna har skett. Men sen finns själva agerandet – verkställandet av det hemska. Det finns ett viktigt samtal om den där personen som håller i en borr som den har valt ut från en låda med tortyr-redskap. En diskussion om ondska är inte komplett om den inte nämner hur en människa överhuvudtaget klarar av att överträda gränsen som är någon annans kropp. Hur kan en människa ha det i sig att använda glödande kol för att bränna upp en annan människas ögon? Hur kan någon få för sig att kidnappa en slumpmässig person endast i syfte att kunna skära loss kroppsdelar för att äta de?

Det är viktigt att påminna sig om att diskussionen om ondska inte handlar om att försvara ondska eller att rättfärdiga motiv – istället handlar det om att förstå hur det överhuvudtaget kan förekomma bland oss i och med att det trots allt förekommer fall av extrem brutalitet i mänskliga samhällen. På sätt och vis kan man säga att det finns en skala där det ultimata sättet att drabba en annan människa är att tillfoga den extremt lidande – men att den skalan börjar redan vid att skapa obehag eller att försämra personens möjligheter att leva ett tillfredsställande liv. Så frågan om vad det är att agera våldsamt eller destruktivt ingår egentligen i en större fråga om vad det är att överhuvudtaget agera i en social kontext.

”Jag var inte mig själv när det hände”

I många religioner lärs det ut en idé om att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad. Frågan är varför det inte är en självklarhet från början? Vad i det sätt människor fungerar gör att vi inte förstår att andra är lika mycket mänskliga som oss själva? Varför finns det inte en definitiv spärr som helt hindrar oss från att begå övergrepp mot andra? Det är ungefär de frågorna som den här texten ska försöka besvara.

För att börja komma framåt så vill jag be dig att fundera på en sak… Vad har demens, kärlek och drogmissbruk gemensamt med att medvetet fritera en levande människa? Du har gissat rätt om ditt svar är att alla de sakerna har att göra med hur våra hjärnor fungerar. Summan av vad som pågår innanför våra huvuden kan få oss att känna kärlek eller missbruka en drog – men det kan också få oss att sakna förmåga att röra våra armar eller för den delen välja att planera en serie rörelser som tillfogar andra extremt mycket smärta.

För att vara annorlunda mot hur vi brukar vara räcker det alltså att våra hjärnor kortvarigt eller långvarigt ställer om i aktivitetsnivå. Om vi tar demens som exempel så går demens ut på att delar av hjärnan försvagas – i vissa typer av demens drabbas områden i hjärnan som sköter ”vett och etikett”. En dement person med den sjukdomsbilden kan bli personlighetsförändrad jämfört med hur den var känd för att vara innan. Personen kan bli mera aggressiv eller impulsiv och ibland ha svårt att hålla tillbaka obscena beteenden såsom offentlig nakenhet eller onanering.

Demens, kärlek och droger är samtliga de olika sätt att prata om hur det som våra hjärnor har för sig påverkar våra beteenden. Medan demens är en långvarig process så är kärlek en intensiv biologisk omställning som böjer vår vilja till dess fördel. Droger är kanske det mesta pedagogiska exemplet då drogers effekt snabbt är övergående och att människan under deras effekt genomgår en stor men reversibel förändring i hur den interagerar med sin omgivning.

Drogers effekt är till största delen kemisk och till liten del psykologisk – den sker mer eller mindre ”oberoende av vår fria vilja”. Under inverkan av LSD så hallucinerar människor så att de ser eller upplever saker som antingen inte finns i omgivningen eller saknar förankring i verkligheten. De som tar psilocybin drömmer medan de är vakna. Ecstasy och amfetamin ger kraftiga glädje-upplevelser tillsammans med en känsla av oändlig energi. Heroin ger djupa känslor av glädje och harmoni. Allteftersom kroppen bryter ner drogerna så börjar effekten av avta.

De intensiva upplevelserna som drogerna för med sig kan lämna kroppen chockerad när ämnet går ur och effekten försvinner – med en del droger återhämtar sig inte kroppen utan fortsätter att längta intensivt efter en ny dos av drogen. Den här längtan kan bli till en hunger som är så handikappande att människor som har svårt att få tag i drogen är beredda att göra vad som helst för att komma åt drogen. Ett drogberoende kan få en dittills god medborgare att stjäla, prostituera sig, mörda – vad som helst för att ha råd med droger och upprätthålla missbruket. Att det blir så beror på att måendet som uppstår när den beroendeframkallande drogens effekt saknas är så pass olidligt att personen med varje omgång av lidande tänjer gränserna för vad den är beredd att göra för att få må acceptabelt. Viljan att inte känna sig sjuk tränger starkare igenom personens beteenden jämfört med dess känsla av ansvar och skyldighet gentemot sociala koder som säger att brottslighet är fel. Anpassningen i beteende som uppstår för att upprätthålla missbruket åtföljs ofta av en anpassning i tankesätt – personen som gång på gång har brutit sociala koder kan övergå till att inte längre känna sig tillbakahållen av majoritetskulturens sociala koder. Medan personen ser transformationen som egna val har den i mångt och mycket letts dit av drogens viskningar och uppmaningar.

Vissa droger gör i sig att den som brukar de hanterar stressiga situationer mer aggressivt och ofta våldsamt – eller till och med att personen utan provokation angriper eller våldför sig på andra. Anabola steroider är typ-exemplet på dessa droger och är kända för att göra användaren generellt mer våldsam. Anabola steroider underlättar att ens våldsamma och antisociala kapacitet kommer till uttryck.

Egentligen behövs inte ett drogberoende för att man ska bete sig illa. Diskussionen om droger syftar till att belysa att droger förstärker saker som rent biologiskt finns inom oss. Vi har en kapacitet att vara extremt våldsamma även om vi sällan mår eller tänker på ett sätt som framhäver de sidorna inom oss. Droger kan alltså vara en genväg in i det mående eller de sinnestillstånd som triggar våra extrema beteenden – men drogens närvaro är inte obligatorisk för att det sinnestillståndet ska förekomma. Diskussionen härifrån handlar alltså om hur vi behöver må eller tänka för att våra extrema sidor – utan förekomst av droger – ska framhävas.

”Jag var mig själv när det hände”

Medan flertalet människor känner medlidande för en person som har smärta så finns det människor som blir upphetsade och drivna av andras smärta. Denna typ av människor kan använda sig av våld som är så vansinnigt att det inte kan beskrivas som annat än sadistiskt – att våldsamheten i sig fyller en funktion för förövaren förutom det som våldet åstadkommer. Att skända en fiendes lik kan vara ett exempel på sadistiskt våld där den döda kroppen inte känner av det som drabbar den men där förgriparen ser i alla fall aktiviteten som meningsfull. Förövaren finner våldsutövandet tillfredsställande antingen för att det ger en berusande känsla av makt eller för att den får njutningsupplevelser av att vandalisera en kropp. En del av de saker som vi betraktar som ondskefulla förstås bäst utifrån att människor kan både inneha och vid tillfällen utöva sadistiska tendenser.

Till skillnad från vad man kan tro så är upplevelser av njutning eller tillfredsställelse i anslutning till maktutövande eller dominerande över andra förhållandevis vanligt – men det behöver inte nödvändigtvis manifestera sig som extremt våld vilket dock ofta är fallet för sadism. Visst är det så att våra personlighetsdrag påverkar hur vi interagerar och förstår oss på omgivningen – men oftast är vi mer komplexa i våra beteenden än att vara begränsade till våra framträdande tendenser och ytterligheterna i våra karaktärsdrag. Hos flertalet människor syns vårt behov av makt mest som ett ständigt sug efter att förbättra vår sociala status.

Många av våra komplexa beteenden beror på att vi har en förmåga att anpassa oss och att lära oss fördelaktiga avväganden mellan beteenden. I sociala kontexter lyckas vi ofta inordna oss de sociala koderna genom att använda oss av vår bredd som personer. Den här modereringen av egenskaper ingår i en social normering som alla människor och sociala institutioner är med skapar. De av oss som misslyckas med att anpassa oss socialt ertappas ofta och får finna sig i de juridiska eller sociala följderna. Trots att vi ständigt håller varandra i schack så är det likväl alltid några individer som lyckas få utlopp för sina våldsamma eller sadistiska nycker. Så frågan är vart de finns de där sadisterna som ägnar sig åt elaka saker. Flertalet finns i historieböckerna för att deras beteenden fick större genomslag där.

Om det är få människor idag som genom en myndighetsposition kan få utlopp för sadistiska tendenser så ska vi komma ihåg att världen inte alltid har bestått av nätverk med människor vars makt är av jämförbar storleksordning. Historiskt har samhällen varit elitistiska på ett sätt som knappt går att föreställa sig för gemene man i 2000-talet. Förr ärvdes kejsardömen inom familjer vilket skapade ett problem där enskilda människor kunde ha ett enormt överskott av makt jämfört med sin omgivning. Som det är med genetik och variationer i uppväxtförhållanden så är inte alla barn till en kompetent kejsare fulländade i alla kvalitéer per automatik. Inom monarkier kunde de sjukliga individerna som hamnade vid makten få närmast ohämmad genomslagskraft. Det här är en viktig historisk skillnad mot dagens till stora delar professionella myndigheter där myndighetsrollen ofta tillsätts som ett förtroendeuppdrag med tydliga förväntningar satta i förväg.

Det finns patologiska individer som genom en maktposition har bestraffat andra genom att befalla eller själva agera så att en person friteras i olja, sågas i delar, begravs levande, kläms eller rycks så att deras kroppsdelar och vävnader trasas sönder som tyg. Dessa mäktiga personer har i många fall bränt ner hus där människors hölls inlåsta, fängslat personer i fuktiga brunnar, låtit vilda rovdjur slita människor i stycken osv. Den här typen av brutalitet har alltså varit vanligare historiskt då bl.a. statsskicket och maktfördelningen mellan individer oftare innebar att det fanns en enorm makt-skillnad mellan förövare och offer. Den stora differensen i makt har i praktiken skapat en avskildhet där omgivningen inte lyckas utöva inflytande över det som pågår – historiskt har denna avskildhet mellan ”subjektet” och dess härskare kunnat ske offentligt. Även i vår tid förekommer fall av extrem brutalitet i situationer där förövaren skapar sig ett stort övertag mot sitt offer – ofta genom att övermanna offret eller föra över det till en situation där inga externa restriktioner eller störningar hindrar våldsutövande. Sadistiskt våld i vår tid förklarar några av de mer kända fallen av serie-mord, kannibalism mm.

Det vore fel att stanna vid att endast konstatera att sadistiska människor med maktpositioner förekommer – inte alla beteenden som har sadistiska förtecken bottnar i sadistiska avsikter. Ibland är det sadistiska våldet inte till för utövarens egna upplevelse utan används för att kommunicera något till de som blir vittnen eller får kännedom om vad som har hänt. Det finns alltså omständigheter som kan göra att människor som i vanliga fall inte är sadistiska agerar sadistiskt eller uppmuntrar sadistiskt beteende. Historiskt har utåt sett sadistiska tendenser ofta visat sig i situationer där en person förväntas bli bestraffad för att den har brutit mot en regel som en härskare har satt. Med andra ord har sadistiskt våld ofta rättfärdigats genom att hänvisa till att det ”stiftar ett exempel”. Det här förstås kanske bäst utifrån att ”rättsstater” och ”polisväsende” inte existerade historiskt på det sätt som de gör idag. Konsekvensen var att härskare hade stora svårigheter att dominera över sina kuvade riken. Härskarna hade ett begränsat antal soldater och nära kumpaner och om dessa spreds ut för glest så blev härskarens domän sårbar för kuppmakare eller externa krigsherrar. I praktiken betydde det att problem i avlägsna delar av riket var svåra att samla ihop manskap till att hantera. Samtidigt levde härskarna i överflöd – men de sov om nätterna vetandes att de när som helst kunde bli förrådda eller angripna.

Paranoida ledare har i förhistoriska tider ofta använt sitt rykte som varumärke. De kompenserade ofta sina begränsade möjligheter att kontrollera eller försvara hela sitt rike genom att använda extremt våld mot den som gav minsta antydan till fientlighet. På så vis kunde myter och legender färdas i folkmun och skapa skräck långt utanför det område där härskarens effektiva makt sträckte sig. Paranoida makthavare i sköra stater använder ofta extremt våld för att stävja uppror – de storhetsvansinniga bland dessa personer går mycket längre för att framställa sina fiender som insignifikanta kryp.

Självklart agerade inte alla härskare ”metodiskt” eller ens reflekterade ingående kring den strategiska relevansen av saker de hade för sig – ofta ärvde de en praxis eller efterliknade vad andra i omgivningen gjorde. Vardagslivet i historiska samhällen var med få undantag långt våldsammare än vad det är idag – sen varierade motivet bakom våldet så att det fanns allt från strategiska mål, sadism, social kontroll, primitiv kommunikation etc.

Över historiens gång har det tillkommit en modererande effekt av att tillfälliga bosättningar blev större enheter och så småningom städer så att det runt de främsta makthavarna uppstod en grupp rådgivare. Med andra ord blev antalet sunda människor förhållandevis större runt de sjuka individerna – de allra mest sadistiska ledarna har ofta blivit avsatta eller mördade av människor runt de som har blivit oroliga för hur maktmissbruket kan drabba de själva.

”Jag kan inte ta ansvar för att det hände”

Vi har hittills sagt att det finns människor som till skillnad från många andra inte överhuvudtaget känner ett empatiskt motstånd som hindrar de från att skada andra. Det här är personer som egentligen bara begränsas av sina möjligheter och hade velat skada andra oftare men vet att om de inte var lite diskreta så hade de åkt fast direkt och därmed skadat sina egna intressen. Det positiva är att antalet sådana personer är rätt litet. Det negativa är att det inte behövs en person som njuter av andras lidande för att tillfoga andra ytterst mycket skada. Sadism förklarar en väldigt liten andel av de fall där människor har agerat extremt våldsamt.

Ibland verkar det som att problemet istället är att vi kan vara upptagna med att tänka och känna fel saker i situationer där andra kan skada sig allvarligt om vi inte tänker och känner rätt – dvs att vi mentalt är frånvarande från viktiga perspektiv som omger ett skeende. Ett mycket konkret exempel är vår förståelse av djurs tankevärld – en ”naiv förståelse” som menar att djur har ett mycket begränsat känsloliv öppnar för en hänsynslös behandling av djur utan att den som skadar djuren uppfattar sina handlingar som skadliga. Men samma typ av resonemang fungerar i relationer mellan människor – ibland lyckas vi inte påminna oss en persons mänsklighet i situationer där vi kan drabba den. Det finns alltså situationer där det kan pågå mer lidande i situationen än det som vi lyckas uppfatta – och det finns situationer där det pågår ett lidande som vi är helt blinda för eller inte märker när vi mentalt är upptagna med annat.

Jag minns en situation från tiden då jag spelade fotboll för många år sedan. Jag måste ha varit 17 år gammal. Jag spelade som anfallare under just den matchen och hade ett enkelt uppdrag – jag behövde göra mål. Matchen var mållös nästan ända till slutminuterna och alla spelare var rätt trötta. Det uppstod nu ett läge där jag inser att jag med lite finurlighet kanske kunde göra mål. Jag fick en något dåligt slagen boll som hamnade för långt framför mig men i ett rätt konstigt läge för motståndarna. Det är alltså en situation där den sista försvararen antingen kommer att försöka hinna till bollen före mig – och han har lite försprång – eller så kommer målvakten att försöka hinna före mig – och han har också försprång. Det blev lite förvirrat och slutade med att både försvararen och målvakten försöker att hinna dit före mig. I mitt huvud var jag endast upptagen med att försöka reda ut hur jag kunde nå bollen i denna avgörande tidpunkt. Jag tänker inte så mycket på att målvakten är ”Kalle vad-han-nu-heter och att han har sin familj osv” eller hur försvararen är som person på sin fritid – just nu är de två ting som är i vägen för det jag håller på med.

Lösningen blev att putta lite på försvaren så att han tappade balansen och föll in i målvakten så att båda sattes ur spel. I mitt huvud var det här lite som en bowling situation där alltihop gick ut på att träffa käglorna så effektivt och avgörande som möjligt. Där och då var deras kroppar föremål som stod mellan mig och det som upptog allt mitt fokus – det var som om delarna av min hjärna som gav kommandon till mina muskler tillfälligt blockerade mitt omdöme för att jag inte skulle backa ur nu när jag var så fast besluten. Först efter många år av vuxenhet och moralisk mognad samt en karriär inom medicin så har jag kommit att blicka tillbaka mot den händelsen och inse att det värsta som hade kunnat hända vore att deras huvuden small ihop med deras sammanlagda hastighet om 50 kilometer i timmen – tillräckligt mycket rörelse-energi för att döda de båda eller åtminstone garantera mycket allvarliga skador. Men där och då slutade allting förhållandevis gott – jag gjorde mål och hade bara lite fult puttat på en motspelare som lyckligtvis landade bra och bara blev irriterad samt ledsen över att domaren inte hade märkt.

Poängen med berättelsen är egentligen att säga att åsynen av ”andras kroppar” inte nödvändigtvis väcker i oss en kontemplation om deras mänsklighet. ”Andras kroppar” upplevs inte alltid som en direkt förlängning av det mänskliga inom personen – kroppar kan upplevas som föremål – faktum är att redan av att en person vänder ryggen till eller står långt nog att den blir suddig så avtar vår förmåga att känna med för den.

För att känna rätt måste vi identifiera rätt. Att veta att någon är en människa är en sak. Det är en helt annan sak att vetskapen blir förkroppsligad och fyller dig i den avgörande stunden där du är på väg att fatta ett beslut som lär skada den allvarligt. Jag vet att det här är lite abstrakt så låt mig förklara med ett väldigt konkret exempel. Föreställ dig två grupper av soldater som står 900 meter isär och krigar mot varandra. De ser med möda varandra och när de skjuter mot varandra så märker de av den andra sidan mest genom hur ljudet av smattrande kulor fluktuerar över tid – dvs om det väsnas mycket eller är någorlunda tyst. När en kula flyger 900 meter och träffar en fiende så dämpas det smattrade ljudet som kommer från den sidan – ljudkällorna har blivit färre. Det finns inga blodiga inslag i den erfarenheten – återkopplingen om att en precis har skjutit ihjäl en person som är långt borta är inget annat än att det skräckinjagande ljud som kom från den sidan har dämpats. Men det finns en mycket viktig skillnad i vad som händer om någon på den egna sidan blir träffad. Helt plötsligt ligger en fullt levande varelse – en vän genom slitsamma stunder – i en pöl av sitt eget blod. All dess smärta och skrik, den stirrande blicken som drunknar i ångest, kladdet och den metalliska lukten av blod, dess darrningar och bönande om något att dricka – och slutligen åsynen av dess bleknad och hur ansiktsmuskulaturen ger upp att streta emot. Allt detta är verkligt, påträngande och lämnar dig inte utrymme att vara oberörd – det är långt mer verkligt och gripande än att ett ljud från den andra sidan dämpas.

Det märkliga med soldaterna som skjuter med varandra är att det uppstår en ”asymmetri” i hur de upplever situationen. Den som ser sin vän dö ser sin sida som långt mer drabbad än fienden då den knappt vet om fienden annat än att ljudnivån har avtagit – men den vet om den egna sidan all tragedi den har tagit del av. Bilden som den utvinner ur situationen är att ”vi har knappt gjort er någonting men se hur illa ni gör oss”. De nära ses som vänner medan fienden ses som en ytterst ond kraft som alltid agerar oproportionerligt. Slutsatsen om att vara långt värre drabbad än fienden är felaktig – att den slutsatsen är möjlig bottnar i en illusion som har att göra med att när hjärnan integrerar information från omgivningen så ges mycket större tyngd åt personliga upplevelser. På så vis kan döden vara helt olika saker som å ena sidan en abstrakt tanke och å andra sidan en omedelbart pågående separation med all maktlöshet och smärta som inte går att undfly eller avleda. Det här beror i slutändan på att en del av vårt tänkande sker genom våra kroppsliga upplevelser – graden av närvaro och förankring i ett händelseförlopp väger väldigt tungt i den bild av världen som vi framställer ur våra upplevelser.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Det är bekymrande att människor i stundens hetta måste vara fyllda av tankar och känslor om en annans mänsklighet om vi inte ska köra över de. Det som kanske är mer bekymrande är att människor kan ställa om i betraktelse-sätt(”perceptual mode”) och därmed färdas mellan olika sätt att uppleva världen. Inom våra professionella roller gör vi det hela tiden – till exempel skär en erfaren kirurg rutinmässigt i människor och kan mer än något annat känna tristess om operationen är ännu en ”gallblåsa”. En kirurg som assisterar kan komma till operationssalen en stund efter att operationen börjat och därefter sätta igång och skära i en människa som den inte vet mer om annat än vad det är för ingrepp. En frisk kirurg skulle dock aldrig få för sig att skära i en person som inte uppfyller kriterierna ”patient som behöver opereras”. Ortopedkirurger hamrar och borrar dagligen i människors skelett – men låter bli att göra det på fritiden. Det här med att hålla isär en aktivitet från övriga saker man har för sig är i grund och botten en förmåga som alla människor har – vi kan vara många olika saker och hålla isär de sakerna. Det är oftast inte konstigare än att en person beter sig på ett sätt när den ”hänger med grabbarna” och på ett helt annat sätt när den går tillbaka till att vara en ansvarsfull pappa.

Samma förmåga gör att en person kan både vara en torterare och några timmar senare vara en omtänksam pappa. En religiös auktoritetsfigur kan både vara en förebild i god sedlighet och några timmar senare ägna sig åt pedofili. En psykolog kan både vara behandlare och samtidigt en person som skannar av klienter efter sårbara personligheter som den kan manipulera eller förgripa sig på. Inom ramen för oss själva så ställer vi om mentalt mellan olika identiteter och roller som vi till stora delar lyckas hålla isär – den religiösa auktoritetsfiguren skulle under sina klarare stunder kunna fördöma pedofilin och inför sig själv skämmas och ta avstånd från beteendet samt se sina tillkortakommanden som icke representativa – dvs de ingår i ett ”arbeta med sina brister”-projekt. På samma sätt som att drogmissbrukare tappar kontrollen och får återfall efter återfall men likväl insisterar på att de hatar droger och försöker att sluta. Vi har alltså en förmåga att segregera sidor inom oss själva som vi helst hade varit utan – på så vis kan de få utlopp under särskilda omständigheter utan att vi anser de representera vad vi egentligen är.

Men frågan är ändå varför åsynen av ”andras kroppar” inte sätter stopp. Varför kan vi vara elaka mot en person trots att den är en person – räcker inte det att den är en person? Grejen här är att kroppar när de betraktas som föremål behandlas på ett helt annat sätt än kroppar när de betraktas som ”mamma” eller ”granne”. Genom att ställa om i betraktelse-sätt så kan en persons mänsklighet åsidosättas och betraktaren istället fyllas av en funktionell inställning till kroppen – föremålet den har inför sig. Föremål som kommer i vägen ser vi till att få ur vägen eller putta omkull om vi behöver ta oss fram. Föremål som kan användas för njutning blir ett redskap som kan användas för att få njutning. I grunden handlar det om att när våra hjärnor bearbetar intryck så kan uppfattningen om vad en person är variera mellan himmel och jord beroende på vilka fler intryck som vägs in. Människo-skepnader kan alltså ge upphov till en mångfald av tänkbara förståelser varav endast ett fåtal triggar igång en respons som är gynnsam för såväl oss som personen inför oss.

Det här med att ställa om i betraktelse-sätt kan göra så att tortyr inte blir en obehaglig upplevelse för den som torterar – det här gäller även i fall där personen från början inte har en sadistisk läggning. Under åren som Syrien-kriget har pågått har det spridits många videoklipp av tortyr, avrättningar, påtvingad misär mm. De allra flesta sådana klipp har jag aktivt valt att inte se – men enstaka har jag råkat se när de har förekommit i mitt flöde på sociala medier. Förutom att videoklippen är komplett vidriga så kan man se mer saker i de klippen.

Det finns ett videoklipp där en man ligger ner på marken och slås samt sparkas av människor runt honom. Till skillnad från många sådana klipp så är han inte medvetslös i början av klippet utan istället försöker han att undvika vissa träffar – han försöker inte alltför aktivt vilket sannolikt har att göra med att han inte vill trigga de att känna sig utmanade. Hans passivitet är helt förenligt med det som sker i resten av scenen – de verkar just finna ett nöje i det de håller på med.

Det syns en lekfullhet i hur de står beräknande och flyttar sig för att för att invänta ett läge där de kan få till en bra spark mot magen eller ansiktet. I deras förflyttningar framgår att de inte ser hela hans kropp som ett enda stycke – det finns delar som ger mer tillfredsställelse poäng. Det verkar nästan som en upprymmande fascination från förövarnas sida – att se hur kroppen som föremål förvrider sig och deformeras när den utsätts för olika former av våld.

I scenen som pågår verkar det som att de som torterar har ett tunnelseende där de inte längre ser en människa. Fram tills att offret började torteras kunde situationen mentalt upplevas som ett tabu – men därefter övergick det till den uppslukande närvaro som åtföljer utforskandet av ett tabu. Det förövarna ser i offrets lidande är ett spänningsfyllt utbyte med en lekfull dimension – detta uppstår genom att förövaren blir vittne till hur dess ansatser manifesterar sig i offrets reaktioner och blir fullt upptagen med att försöka ligga steget före utmanaren för att inte överlistas. Det som pågår i förövarens ögon är en våldsam lek där den med spänning ska lista ut hur den framgångsrikt kan göra mål trots offrets antagonistiska delaktighet. Offrets ryckningar tillför situationen oberäknelighet och spänning genom att stimulera blixtsnabba stress-responser där förövaren hinner känna kontrollförlust som den sedan åtgärdar. Ju hastigare och effektivare offrets försök att parera desto mer berusande blir förövarens känsla av nöje så länge den behåller övertaget.

Till slut antingen svimmar eller dör personen som torteras i videoklippet – det är svårt att avgöra när den ligger still efter allt stryk den har fått. Nu byter leken skepnad och förövarna när den gamla leken inte längre erbjuder en utmanings-aspekt. De plockar upp stenblock och försöker att överträffa varandra i pricka känsliga delar av kroppen. Den som studerar det som pågår i filmen ser tydligt denna lekfullhet som pågår trots brutaliteten – det här är en lek där fienden ska stävjas och förnedras och där olika verktyg i händerna på de som torterar ger olika sätt att närma sig offrets försök att värja sig. Den viktiga slutsatsen är att våld i sig inte nödvändigtvis triggar igång moraliska sentiment hos den som agerar våldsamt. Det verkar som att övervåld som kommer efter att fienden är besegrad kan vara ett sätt att befästa en överlägsen status som dittills har känts angripen – förnedrandet av den besegrade stärker upplevelsen av seger hos den som segrade efter möda.

Att våra hjärnor kan ställa om i betraktelse-sätt är ett annat sätt att säga att våra hjärnor kan bearbeta synonyma situationer olika. Vi kan till exempel ofta reagerar med empati och en vilja att trösta en bebis som vi har en relation till om den skulle gråta – däremot kan vi med större enkelhet störas av främlingars bebisar om de skulle väsnas. I båda fall är det en bebis som gråter, men bebisen som sådan förklarar inte våra reaktionsmönster utan istället finns det fler intryck som intervenerar i situationen och ger vår reaktion dess säregna karaktär. På samma sätt kan en person både vara våldtäktsman och ointresserad av vissa av de tillgängliga tjejer som den hade kunnat träffa på ett lämpligt sätt – den kan ha ett betraktelse-sätt där det ingår en fix idé om vilken ”typ av tjej” som kan mätta dess begär. Det enklaste sättet att ställa om i betraktelse-sätt är att genom olika känslotillstånd släppa fram olika “alter egon” inom en – en arg person fungerar väldigt olikt sig själv när den är lugn.

Det vi har konstaterat är att det tyvärr inte finns någon definitiv biologisk spärr mot att använda våld mot andra. Att låta bli att vara elak helt enkelt för att de är människor är en social kod och inte en biologisk process. Det som finns biologiskt är impulskontroll, omdöme, känslor, tankar osv – men alla dessa är variabla i stundens hetta och under inverkan av olika stämningslägen och betraktelse-sätt. ”Empati till offrets fördel aktiveras inte alltid” i situationer där det hade kunnat mildra utfallet. Som att det inte är illa nog att tappa kontrollen och bli våldsam så kan samtliga kognitiva resurser användas för att avsiktligt plåga andra.

Allt är i sin ordning

En del av att våld inte alltid triggar igång moraliska sentiment i oss har att göra med att vi kan ställa om mentalt och inte uppfatta situationen genom empatiska ögon. Men det finns fall där vi förblir medvetna om att det vi gör är moraliskt tvivelaktigt men där vi inte känns vid det vi gör genom att ställa om mentalt till att överföra moralisk auktoritet till en punkt utanför oss själva – oftast till en annan person. Det finns ett klassiskt experiment där en person i labb-rock står bredvid personer vars uppgift är att ge elstötar till elever som ska lära sig att stava rätt. Medan ”läkar-figuren” befinner sig i rummet och eleven befinner sig längre bort så går de flesta försökspersonerna upp i strömstyrka tills de ger extremt plågsamma och livshotande stötar till eleven som fortfarande har svarat fel efter omgångar av svagare stötar. Vi kan alltså extrahera vårt moraliska själv ur en situation och placera över den moraliska förmyndar-rollen till en person som inte är vi själva. Vi har en kapacitet att gå in i en roll där vår agens istället för att representera vårt ”genuina själv” är en agens som sker på uppdrag av de förväntningar som omger rollen – med andra kan vi gå in i ett rollspel och uppslukas helt av rollen.

En del av det här med att göra sin del och inte tänka så mycket på helheten beror på att moderna samhällen ofta har en komplexitet som är svår att överblicka. Om vi till exempel tittar på hur skepp byggs idag så kan vi jämföra de historiska varianterna som har krävt ett fåtal individers arbetskraft och där alla individer ser hela processen med dagens enorma fartyg där tusentals om inte hundratusentals människor är inblandade i processen. I moderna fartyg kan konstruktionen omfatta flera länder och hundratals företag där de anställda i varje företag specialiserar sig på få saker – någon sitter i ett land och bygger delar och en annan sitter i ett annat land med andra delar. Delarna kan sedan samlas i ett ställe och bygga en komponent och så småningom samlar komponenter från många olika håll och monteras ihop – väldigt få av de som byggde skeppet upplevde sitt arbete som ett skeppsbygge. Moderna krig fungerar på nästan samma sätt – soldaten som faktiskt står i fältet och kämpar för sin överlevnad mot fienderna har överlag inte valt uppdrag utan blivit tilldelad direktiv om vilka den ska betrakta som fiender. Den hinner på egen hand inte studera varför just de personerna är fiender men kan omedelbart konstatera att de skjuter mot den nu när den är här. Högre upp i de militära leden finns befälshavare, ministrar och civila institutioner som har pekat ut måltavlan men som inte i person upplever krigets blodiga allvar. På så vis agerar soldaten på uppdrag av sin arbetsgivare och lägger sig inte i vem som behöver dö och vem som ska få överleva – samtidigt så kan uppdragsgivaren slippa konfronteras med obehaget av att se de som dog som konsekvens av dessa beslut. De olika beslutsleden och verkställande organen delar alltså sig emellan det som behöver på ett sätt som gör att nästan ingen känner skuldkänslor överhuvudtaget – trots att den additiva effekten av deras beslut likväl är att människor dör. Ibland berörs vi alltså ytligt för att vi har skapat system som gör så att summan av mångas ageranden är ett elakt utfall men där nästan alla inblandade individer endast har bidragit med en försumbar andel.

När vi pratar om barbariska handlingar är det långt mer upplysande att prata om ”vad som behöver hända för att de våldsamma sidorna inom en människa ska komma till uttryck”. Människor som är maskerade, rollspelande, upphetsade, ilskna, rädda, trängda, hungriga, trötta, påverkade, sömnlösa, misstänksamma, dissocierande, avlägsna, desperata, hämndlystna, äcklade, självgoda etc har lägre trösklar till att agera på ett sätt som skadar andra. Det som sker i verkligheten är att många faktorer samverkar vid varje situation.

De flesta sakerna som skulle kunna ses som ondskefulla förstås bäst utifrån just en samverkan av faktorer. Till exempel så dog nästan 10 miljoner kongoleser under den behandling som de utsattes för av Belgien i slutet av 1800-talet. Belgarna hade gjort en praxis av att amputera näsor, öron och händer på kongoleser som ”misskötte” sig. När en sådan praxis startar kan det vara de sadistiska bland befälhavarna som beordrar att det sker. Som bieffekt kan en annan ledare se ett strategiskt värde i den bestraffningen är så synlig utåt – de kan vanställa delar av befolkningen för att kuva resten genom terror. Soldaterna som utfärdar straffet agerar på delegation och straffar personer som redan hade definierats som kriminella. Soldaterna har i sin grundutbildning tränats i att professionalisera sina känslor och stå ut med sin egen och andras lidande. Soldaterna skolas in i en rådande praxis genom att följa de bestraffnings-normer som deras äldre kollegor sa hade fungerat bäst – i väntan på att soldaterna helt blir ett med sin professionella roll så kan de lägga ifrån sig den moraliska tillsynen. Innan soldaterna ens kom till Kongo så hade de skolats in i sin egen nationella överlägsenhet och Kongos primitiva barbarism – alla känslor av obehag som främlingskapet för med sig kan användas till stöd för den övertygelsen. Soldaterna som är osäkra kan rådgöra med sina känslor och bekräfta att de känner sig hotade i detta fientliga land och därmed finna skäl att motivera sig själva att övervåld kanske är det säkraste sättet att skapa respekt och därmed trygghet. Soldaterna beblandade sig inte med befolkningen och kunde inte bryta känslan av abstraktion som tillät att kongoleserna klumpades samman till en stereotyp som omfattades av ett dehumaniserande betraktelse-sätt.

Om åsynen av en annan inte alltid väcker i oss en kontemplation av deras mänsklighet så kan man förstå att läget är mycket värre när vi inte ens lyckas bli varse om att det finns ”en annan” i situationen. Ett exempel på detta är att en bödel står på en kulle och ska putta ner stenblock mot offer som är bundna i träd nedanför kullen. Den ser inte offren pga avståndet men vet att de finns där och den får instruktioner över telefon om att fortsätta rulla stenblock så länge straffet inte är fullbordat. Det märkliga med det här upplägget är att bödeln inte känner något speciellt – snarast kan den börjar tycka synd om sig själv om den får muskelvärk medan den håller på. Ibland kan vi alltså ha effektiviserat våld så pass mycket att vi slipper se våra avtryck i situationer där andra far illa. Vi kan alltså bädda in avstånd, mellanhänder, beslutsled mm för skilja oss från vad vi har gjort och därmed kunna utöva våld utan att behöva vare sig sadistiska eller dissocierande individer.

Det här sättet att minimera skuldkänslor för delaktighet i horribla handlingar bottnar i grund och botten i att människor behöver stark återkoppling om vi ska beröras av en sak. Det är därför som en konstnärligt besvärlig bild på lidande väcker mer känslor än att få höra siffror på antalet döda – stigande nivå av abstraktion i återkopplingen försvårar medkännande.

Det är från början svårt att känna adekvata känslor när saker blir abstrakta – och det har inte blivit lättare nu när vi lever i en värld som är organiserad på ett sätt som är mer abstrakt än någonsin. I den moderna världen är många individer integrerade i stora nätverk där beslut sipprar fram över olika politiska, byråkratiska, administrativa och sociala filter. Dessa nätverk ger samhället en hög komplexitet som gör väldigt svårt att säga att peka ut vem som gör vad. I en sammanlänkad värld så har även den hundrade konsekvensen i en kedja av händelser betydande ”impact” men det är svårare än någonsin att spåra ursprunget. Idag kan individer i olika kontinenter interagera med varandra – men de gör det indirekt genom system som är väldigt abstrakta – det som dock förblir väldigt konkret är att våra kroppar är slutdestinationen för summan av alla händelser.

Epilog

En leopard reflekterar inte särskilt mycket över hur det är att som gazell vara jagad. Bland flockdjur inklusive människor så förekommer våld ofta som ett sätt att dominera över andra medlemmar i en flock. På sätt och vis gör människor något artificiellt när vi använder förhållningsregler, ideér och individ-överskridande samtal för att lösa problem. Att vi överhuvudtaget pratar om våld i moraliska termer är unikt för vår art men egentligen är det också rätt unikt för vår plats i civilisationens tidslinje.

Våld behöver i grunden inte vara något som får den som agerar att må dåligt över sig själv. Den främsta faktor som förutspår våldsamhet i framtiden är om personen har varit våldsam tidigare i sitt liv. Det här beror på att personer som i sin uppväxt har använt våld för att lösa problem även i framtiden kan se våld som en problemlösnings-metodik – dvs att våld för de personerna kan vara ett sätt att kommunicera sin vilja.

När våld som kommunikationssätt är vanligt förekommande i en miljö så uppstår en normering som gör att det blir rätt naturligt att våld används på det sättet. I de tidiga mänskliga samhällena har individer ofta levt med ständigt hot mot liv och egendom. Den konkreta och mycket allvarliga hotbilden bestod ofta av banditer och väg-pirater. Stöld i en värld med begränsade ekonomiska resurser innebar ofta en kamp till döden och kunde sluta med att de vuxna i hushållet dödas och barnen förslavas. I den typen av värld var våld en naturlig del av livet och ett sätt att undvika total anarki. När vi tittar tillbaka från en numera rätt fredlig värld så tittar vi ofta med utilitaristiska ögon som anser att allt våld är dåligt för att det skapar lidande. Det är lätt att glömma att mycket av det historiska våldet var rationellt utifrån de sociala villkor och normer som folk levde med. Den viktiga slutsatsen är att inte allt våld kan förstås på samma sätt då omständigheterna är helt avgörande när vi ska begripliggöra varför våld från fall till fall plockats fram ur den biologiska verktygslådan.

Den moderna människan har egentligen inte lämnat biologins blodiga våldsamhet bakom sig helt. Längst ner i hierarkin av social kontroll finns den våld som avlägsnar, tystar permanent eller utplånar människor som är i vägen. Med våld har de första städerna forcerats samman – över tid har de sedan lyckats förminska våldets närvaro genom att till stora delar bli självupprätthållande enheter där det ligger i befolkningens intresse att samarbeta eller uthärda. Vi har under civilisationens utveckling gått från att använda våld för att lösa problem till att begränsa det faktiska användandet av våld och istället använda hot om våld för att bevara ordning och därför implicita hot som garant för långsiktiga samarbeten och slutligen har oron för våld i vissa delar av världen blivit så sällsynt att människor tillitsfullt blickar framåt som om kaos vore en avlägsen möjlighet. Det sista stadiet råder för närvarande inte internationellt men i många utvecklade länder kan människor idag leva ett helt liv och som mest ha hamnat i några enstaka slagsmål.

Idén i den här texten är att utfallet ”en människa är död” inte föregås av lika mycket skuldkänslor beroende på de olika sätt det kan ha gått till när människan dog. Med andra ord känner vi oss inte bekymrade i samma omfattning av samtliga situationer där folk dör – såsom vi upplever världen är inte alla lika mycket värda. I vissa fall kan vi bli långt mer berörda och engagerade av ett enskilt dödsfall och långt mindre berörda av hundratusentals dödsfall. På samma sätt kan olika sätt att döda framkalla olika upplevelser varav några är subjektivt tillfredsställande.

Advertisements