Ondska I: ”Common sense doesn’t make sense”

Det här är första texten i en serie på cirka 10 avsnitt. Dessa texter sammanfattar bloggens viktigaste idéer. Alla avsnitt i den här serien kommer på ett eller annat sätt att handla om ondska. Diskussionen om ondska är en diskussion om människan, samhället och civilisationen. Efter att sista texten i serien är släppt så kommer det att komma podcast-avsnitt som diskuterar texterna.

Varför finns det mer ondska än vad det finns onda människor?

Alla undrar vi kring varför det finns ondska i världen. I mitt fall har jag funderat kring varför världen är som den är idag; jag har undrat hur världen kan göras bättre – vilka som gör den sämre – och vad som får den att gå åt rätt håll. Allteftersom jag har växt upp och har pratat med mer folk om de här sakerna så har min ”barndoms idé” om ondska kommit att förändras dramatiskt. Från att ha haft en klar uppfattning om vem som är ond och vem som är god så har min bild så småningom blivit mer nyanserad. Det som ledde till detta var att jag vid upprepade tillfällen kunde se människor som jag har ansett stå på rätt sida agera på sätt som jag inte kan försvara – på samma sätt har jag vid upprepade tillfällen kunnat se människor som jag anser står på fel sida agera på sätt som jag måste berömma och se ett värde i. De här motsägelserna har jag försökt att förstå mig på under lång tid. Min personliga slutsats tänkte jag ta upp i denna text och i senare texter så tittar vi närmare på varför ondska hela tiden är närvarande bland oss. Slutsatsen i en enda mening är att när man pratar om ondska så gäller att ”Common sense doesn’t make sense”; ondska är mer komplext än det som folkvett kan få en att tro.

”Common sense” säger att det krävs en viss typ av människa – ”en rutten person” – för att begå en ondskefull handling. Det uppstår dock ett problem med förklaringsmodellen i och med att många som har pekats ut som förövare är beredda att försvara och rättfärdiga sina ageranden. Utvägen ur detta dilemma är att säga att förövarna har ett nedrigt omdöme och att deras försvarstal inte är värt ett smack. Med andra ord vill vi ofta förklara förövarens avsaknad av skuldkänslor med att den är något annat än oss vettiga betraktare – problemet är bara att det inte är en särskilt stor andel av människorna i världen som är psykopater eller på annat sätt patologiska individer.

Just för att det finns mer ”ondska” i världen är det som kan förklaras av antalet patologiska individer så behöver vi prata om ondska på ett annat sätt. Jag tror att vi kommer längre genom att prata om destruktiva handlingar – ageranden som bryter ner en eller flera andra människor eller på annat sätt underminerar de, gör de fogliga, eller avlägsnar de ur vår väg. Genom att prata om destruktiva handlingar så kan man analysera situationen utifrån fler perspektiv och fånga in mångfalden av omständigheter, drivkrafter och motiv som har format situationen. Så frågan vi tar med oss vidare är varför det finns mer ondska än vad det finns onda människor.

Det som händer nu i texten är att det presenteras 4 olika scenarion som belyser ondska på lite olika sätt men där det samtidigt finns ett problem i hur ”common sense” försöker att förstå scenariot. I del två så föreslås alternativa förklaringsmodeller – resonemang som inte är baserade på ”common sense” –men som hjälper oss att förstå hur de destruktiva handlingarna i de olika scenarierna kunde uppstå.

I: ”Någon var ju tvungen”

Det första scenariot är en historisk klassiker när ondska ska diskuteras. När Hitlers Tyskland gav sig ut på ett erövringståg mot resten av Europa så dödades väldigt många människor – miljoner om inte tiotals miljoner. Med tanke på omfattningen av det nazisterna gjorde så räcker det inte att peka ut enskilda individer och säga att de var ondskefulla. Hitler var inte ensam och hade omöjligen kunnat göra det han gjorde om han vore ensam. Runt Hitler fanns en massa människor som delade hans idéer om vad det skulle bli av världen. Det de hade för sig är lätt att betrakta som ondskefullt – men om det nu är så logiskt vad som är ondskefullt och vad som inte är – varför fattade de inte själva? Varför rullade krigsmaskineriet om det nu vore så uppenbart att det hände oförsvarbara saker? Vi väntar med svaret och kör andra scenariot direkt.

II: ”Sent skall syndaren vakna”

Ett par hundra år före Hitlers tid såg världen mycket annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Det här var före elektriciteten, gatubelysningen och motorvägarna. När det var natt var mörkt och otryggt nästan överallt. I den här delen av historien trodde gemene man i Europa att fanns otäcka varelser som lurade om nätterna. På den här tiden kunde någon komma fram till dig på torget och anklaga dig för trollkonst; ”Du verkar vara en häxa – vi har ett problem med det – vi vill inte att det ska finnas sådana som du bland oss – vi kommer att se till att du grips och bränns ihjäl som resten av din sort”.

Om det inte redan är sjukt att några har fått för sig att du är en häxa så blir det värre av att du gör motstånd och argumenterar för din sak – den paranoida skaran kan misstänka att de som har övertygats om din oskuld istället har blivit förhäxade av din svarta magi.

De som vill bränna ihjäl dig anklagar alltså dig för en sak som du inte kan försvara dig emot. De menar att om du överlever så bevisar det deras tes och om du dör så är det tråkigt men nödvändigt martyrskap som syftar till att rensa i leden så att rötan inte tar fäste i samhället.

Det här låter ju såklart bisarrt i våra öron – varför skulle folk få för sig att agera så? Varför skulle de insistera på att gå hela vägen? Det mest iögonfallande är kanske att häxbränningarna var offentliga tillställning – syftet med att bränna ihjäl häxan var att allmänheten skulle bevittna det. Kan vi ens ta in att en människa skulle kunna ligga bland kolet i en grill? Kan vi ta in den industriella skalan av den här tortyren och all smärta som föregick bekännelserna? Frågar ni mig så finns det inget bra svar utifrån folkvett om varför det här pågick.

III: ”Och jag ska ta han, ta hans familj, ta hans efternamn”

Destruktiva handlingar kan ha en mängd olika utseenden. På samma sätt som vi så gärna vill förstå förövaren behöver vi försöka att förstå valet av offer. Vi behöver fråga oss ”varför det blev just så”. Ett sätt att få bredd tankarna är att titta på fall där det tycks finnas udda mönster mot vad vi är vana vid. Ett av dessa udda mönster handlar om hur folk avgör vad som ger de anledning att hämnas. Vårt ”case” är ett märkligt beteende som folk hade för sig i bland annat antikens Kina.

Som i många andra delar av världen fanns det i antikens Kina något som hette blodshämnd. Det som blodshämnd innebär är att om en person från en viss familj dödar en person från en annan familj så har den drabbade familjen rätt att hämnas på förövarens familj. Blodshämnd har förekommit i väldigt många kulturer historiskt sett och har oftast inneburit att vem som helst i förövarens familj kunde dödas och inte nödvändigtvis personen som begick brottet. Man kunde alltså döda en slumpmässig person från förövarens familj – begreppet ”oskyldig” var inte särskilt relevant i sammanhanget.

Det som gör Kina lite mer intressant är att många människor kunde dödas som hämnd för att en enda person blev dödad. I Kina var det inte så mycket ”en tand för en tand och ett öga för ett öga” utan snarare att ”du dödar en i min familj – jag utplånar de jag kommer åt i ditt släkte”. Frågan är varför folk höll på så här? Varför skulle de få för sig att agera så här mot varandra – och varför kunde blodshämnd pågå i flera hundra år mellan de inblandade familjerna?

*I just det här scenariot så kommer mina historiska uppgifter från en enda källa – så låt mig gärna få veta om ni har synpunkter kring detaljer.

IV: ”De som vet, de vet”

Det sista scenariot som belyser bristerna med folkvett kommer från en berättelse i Koranen som handlar om profeten Moses. I berättelsen får vi veta att Moses är en upplyst person som har valts ut av Gud och priviligierats med gudomlig kunskap av extraordinära proportioner – ”men han är fortfarande bara människa”. Moses har i berättelsen nämligen nått en punkt i sin kunskap där hans självsäkerhet börjar slå över i högmod – han har blivit alltför van vid att se sig själv som mest vettiga och kunniga människan som finns omkring.

I berättelsens fortsättning så får Moses genomgå en uppfostrans-process med ödmjukande syfte. Det går till på så vis att Gud skickar ett sändebud till Moses – utan att Moses har kännedom om bakgrunden till varför den här människan plötsligt dök upp i hans liv. Sändebudet säger till Moses att den besitter kunskap som är på en nivå som är bortom Moses nivå. Moses som blir nyfiken ber om att få veta allt om saken och då svarar sändebudet att han kommer att lära Moses ”men på ett villkor…”. Sändebudet säger att de ska ge sig ut på en resa för att utforska världen tillsammans och inte förrän resan är slut så får Moses börja ställa frågor om avvikande saker som har hänt under resans gång. Moses informeras om att resan kommer att avslutas omedelbart om han skulle ställa frågor innan resan är fullbordad.

En av de många obegripliga sakerna som sker under den här resans gång är att personen som ledsagar Moses dödar ett litet barn. Moses blir så klart förskräckt och ytterst upprörd – det verkar helt galet för honom att någon skulle få för sig att döda ett barn och förvänta sig att det inte blir några invändningar.

Vart lämnar det här oss?

Det vi har tagit upp nu är fyra scenarion om saker som många människor uppfattar som ondskefulla. Scenariona har handlat om att döda människor på en industriell skala, att utsätta människor för extremt plågsamma ritualer, att döda oskyldiga som man associerar med en fiende och slutligen – att döda ett barn som är alltför litet för att ha hunnit med något i sitt liv… Det fascinerande är varje aktörer i vart och ett av de här fyra fallen inte skulle anse sitt agerande vara felaktigt – däremot skulle den troligen fördöma vad de andra har gjort. Så vad vi ska göra av allt det här – varför kan tillsynes ondskefulla människor se skillnad på rätt och fel men undanta sig själva?

Svaren i samtliga fall är kontraintuitiva och faller sig inte naturligt att lista ut. Det behövs med andra ord en del bakgrund för att kunna sätta varje händelse i kontext. Värdet av att förstå besvärliga saker är att det gör problemen lättare att hantera – om inte annat så kan många besvärliga situationer urarta om man agerar oaktsamt.

Tillbaka till scenario I

I Hitlers fall så var det så att Hitler följde en ideologi som heter nationalsocialism. Idén hämtade mycket inspiration från rasbiologi – en uppfattning om att människor av naturen var olika välskapta och vars sociala tillämpning blev en uppmaning om att samhället borde organiseras på sådant sätt att de genetiskt överlägsna individerna skulle sitta vid makten. Kort och gott så ansåg Hitler och människor runt honom bra människor hade bra gener. Hitlers idé om hur världen fungerade var att världen innehöll för mycket lidande helt enkelt för att många människor av dålig kvalitet hade stort inflytande. Hitler såg fram emot ett samhälle där människorna kunde ta hand om sig bättre – men det menade han skulle kräva att folket var av högre kvalitet; starkare, modigare, smartare, uthålligare, vackrare – kriterier som nazisterna ansåg vara relevanta för ens värde som människa.

Hitler och ideologerna i hans omgivning ansåg att världen skulle bli bättre när människor av dålig kvalitet slutade att sinka utvecklingen – de förklarade i stort sett all misär i världen i termer av människors genetiska bristfällighet. När nazisterna hade ihjäl människor som stod i vägen för den väntande utvecklingen så var det ett fullt medvetet och systematiskt beslut – som de såg på saken så försökte de att befria världen från dåliga människor för att en gång för alla ”bota mänskligheten från ytterligare förfall”. Nazisternas sätt att se på världen gjorde att de ansåg sitt agerande vara både nödvändigt och rättfärdigt – det var för det större goda.

Tillbaka till scenario II

I andra scenariot var det frågan om häxbränning i medeltida Europa. Människorna som brände upp vad de ansåg vara häxor var inte alltid helt säkra på att det verkligen var häxor. Vad de gjorde var att ta ut försiktighetens marginaler när de befann sig i en trängd situation. De tittade sig omkring och såg en värld fylld av miljökatastrofer, dåliga skördar och dödliga sjukdomar som slukade folk som en eld slukar halm. Här måste ni påminna er om att det under deras tid varken fanns geografiska modeller av klimatet eller epidemiologiska modeller av infektiösa sjukdomar. Det fanns heller inte några teorier om det skulle kunna existera skadliga mikro-organismer som bakterier och virus. De befann sig i något som kan hända vem som helst; när vi står inför det okända så tenderar vi att återanvända vårt kognitiva vokabulär på kreativa sätt.

I ett samhälle där alla händelser anses vara kopplade till omedelbara teologiska syften så är det lätt att få för sig att ”Gud försöker att säga något akut genom det som för stunden pågår”. Även om det vore sant så kommer människans förstånd in som intermediär och gör en värdering av hur situationen ska förstås och tolkas. Det som hände i medeltida Europa var att varje gång lidandet i perioder blev av utomordentlig karaktär så tänkte folk att det måste avspegla Guds vrede över samhällets förfall. Idén var att ”Gud bestraffar oss för att vi är ett dåligt samhälle”. Kruxet var ju det att infektions-epidemier och miljökatastrofer ofta kom utan förvarning vilket skapade en situation där man både behövde förklara varför Gud var arg och i samma förklaringsmodell inrymma ett svar om varför samhället tycktes vara välfungerande bara dagar innan det drabbades; ”de flesta av oss sköter ju sig, så varför händer det här oss”?

En rimlig väg ut från den förvirringen är ett förslag om att ”det kanske är några bland oss som i hemlighet missköter sig och att det sjukliga de har för sig har nått en kritisk gräns genom att de har blivit bättre organiserade – det finns en mörk sekt bland oss”. Den här första tanken är vägledande och leder enkelt in i en senare tanke som utgör ett första utkast till en handlingsplan; ”Får vi reda på vilka det är och gör oss av med de så som kommer Guds vrede att avta och vi slipper lida”. Genom att känna till den här bakgrunden så inser man hur mänskligt det de hade för sig var – brutalt som dess konsekvenser blev. Några hundra år efter att de dödade sina oskyldiga offer så förstår vi att de gjorde fel. Att säga att de agerade av ondska fråntar situationen väldigt viktiga lärdomar om hur människor fungerar. Vad vi kan säga är att de agerade på ett sätt som utifrån deras kunskapsläge faktiskt går att sätta sig in i så förskräckligt som det ändå är. Utan att veta bättre så vad annat än att bränna häxor hade de kunnat göra i ett desperat försök att rädda liv?

Tillbaka till scenario III

Det tredje scenariot handlade om en udda variant av blodshämnd. Grejen här är att vår folkvett får oss att tänka på människor i individualistiska termer. Vi tänker att alla människor är lika mycket värda och att varje människa är komplett i sig själv. I antika Kina hade folk inte den uppfattningen. Istället hade de en tanke om att alla människors själar var bundna till deras anhöriga. Det fungerar ungefär så här: Får en pappa två barn så är deras själar bundna till pappan. När de så småningom får egna barn så ingår deras barn i samma ”massa av själar”. Samtidigt sågs inte döden som ett terminalt stadium där personen genom sitt fysikaliska upphörande förlorade all förankring till de levandes värld. Likaså var ofödda människor inte något som befann sig utanför existensen utan snarare var de ”väntande”. I praktiken så betyder det att även ofödda barn hörde ihop i ett nätverk av andar eftersom deras plats var bestämd i förväg.

Konsekvensen av det här var att hämnd för en död anhörig gick vidare i arv då de anhörigas döda själar kunde ställa till det för de levande om de inte gavs ro genom rättvisa. Att hämnas en anhörig förblev en skyldighet även om det första ärendet låg flera generationer tillbaka i tiden. Just för att själar inte var separata så var det inte konstigt att döda flera människor till priset av en – deras sätt att räkna värdet på enskilda människor var helt skilt från det vi har idag. Den här synen på ”vad det är att vara en person” kunde ge en familj skäl att utplåna en lokal gren av en annan familj för att slippa omgångarna av hämnd som de överlevande skulle få till stånd.

I antikens Kina så var våld och rättvisa mycket starkt sammankopplade – den som var starkast var samtidigt den som satte sina egna gränser och ansågs vara ädel om den visade restriktion med sin legitima brutalitet. Samtidigt förekom ständigt våldsamma uppror genom att olika grupperingar inte erkände upplägget. När samhällets lag är våldets lag – vad ett sällskap kan göra mot ett annat – så är det en helt annan värld mot vad vi känner till – en värld med regler vi inte kan känna igen oss i. I en brutal värld är löftet om extrem hämnd ett av de främsta redskap som används för att proklamera gränserna för ens territorium.

Tillbaka till scenario IV

I sista scenariot så hade Moses besökare valt att döda ett litet barn under deras gemensamma resa. När resan slutligen avbröts för att Moses gång på gång hade avbrutit sändebudet så talade sändebudet om för Moses att han endast dödade barnet för att han kände till vad som väntade i barnets framtid – barnet skulle ha växt upp och blivit en tyrann. Sändebudet sa att han visste detta genom att Gud hade givit honom insyn i just det fallet. Sändebudet menade att hans agerande var ett sätt ge världen en annan riktning än vart den var på väg – han hade skyddat världen från en människa som så småningom skulle vara mycket ond. Sändebudet gick alltså händelserna i förväg och dödade ett barn baserat på en uppenbarelse.

Jag vill här poängtera att uppenbarelser och övertygelser är mycket besläktade sett till hur bestämda de gör oss. När du träffar en läkare som känner sig säker på att du har cancer i kroppen så menar läkaren att du ska ta emot behandling redan nu – trots att du kanske inte känner dig rejält sjuk. Läkarens resonemang är att ”Du kanske inte mår så dåligt just nu – men utifrån min förståelse av världen – så kommer det att gå väldigt dåligt för dig om du inte tar emot behandling”.

På samma sätt som att en läkare kan agera på signaler som ger den pliktkänslor så kan militära ledare starta krig i förebyggande syfte när de anser det fördelaktigt. Ett av skälen till att krig startar är att länder kan få för sig att andra länder kan komma att bli elakartade i framtiden om de tilläts få utvecklas i fred. På så vis kan landet som startade kriget vara den kastade första stenen men samtidigt anse sig ha agerat rättfärdigt för att den hade indicier på att andra var på väg att kasta stenar.

Det räcker alltså med en misstanke och lite rädsla så är vi beredda att skada andra utan att känna skuldkänslor – ibland kan vi till och med vara stolta och uppleva heroism i vårt agerande. Det finns härmed ett stort dilemma kring vem det är som gör fel i och med att alla menar att det inte var de som började utan att de bara har reagerat eller triggats av andras ondskefulla handlingar, planer eller avsikter. Vi är med andra ord beredda att förgöra andra för att vara på den säkra sidan.

Epilog

Det är viktigt att prata om ondska… Ondska är ett så centralt begrepp i hela grejen med att vara människa. En liten del av det vi kallar ondska handlar om patologiska individer som begår övergrepp mot folk i sin omgivning – den större delen av det vi kallar ondska är destruktiva ageranden som rättfärdigas av den som agerar.

Hela grejen med common sense är att det är baserat på hur vi är vana att tänka. Särskilt i väst lever människor idag i en värld som inte är i närheten av att vara lika våldsam som världen en gång har varit. I resten av världen förekommer fortfarande våld som ett viktigt inslag i vardagslivet – inte minst i länder där politisk oro innebär att staten förgriper sig på sin egen befolkning för att upprätthålla den befintliga ordningen.

I alla tider har människor grupperat sig för att kunna motstå fientliga krafter i naturen omkring oss – ibland är dessa fientliga krafter människor som tillhör andra grupper eller människor som anses vara i vägen för att vi nu eller på sikt ska kunna ha det bra. Fientliga handlingar definierat som en medveten eller oaktsam inskränkning av andra människors liv, trygghet eller värdighet har bytt skepnad genom åren. Tidigare i vår civilisation så var hotbilden ofta mycket konkret – livet handlade om att överleva alla tänkbara faror – vardagen gick ut på att kriga fram sina intressen mot naturen, rivaler, vilda djur, banditer osv. Idag har vi istället en värld som präglas av internationell politik – av förhandlingar mellan människor över hur livet kan göras tillfredsställande utan att alltför mycket blod spills när de egna intressena ska värnas.

Slutsatsen i denna text är att ”common sense doesn’t make sense”. Det räcker inte med common sense för att förstå alla instanser där människor gör andra illa eller beter sig på sätt som är skadliga för omgivningen. Det finns fler motiv för att agera destruktivt än att vara en medvetet ond person. Snarast försvarar ”de som agerar ont” nästan alltid sina handlingar. Det viktigaste att försöka komma ihåg till resten av serien är hur mycket vi är beredda att göra av att ha en viss övertygelse.

 

Advertisements