Spontan poesi eller kanske snarare spoken word

Det här är första skrivningen av de här texterna. Det är mycket möjligt att en hel del förändras. Tiden avslöjar. För övrigt är jag inte lika dyster som texterna utan har lånat in en första person som halmdocka. Många av tankarna är lite av en litterär respons på aktuella tankar och har i bakgrunden en bok av Fjodor Dostojevskij(anteckningar från källarhålet) som tongivare.

Inte ens orden får jag välja

Jag vill vara säker som galningarna. Eller hade velat. Inte ens “vill” vill jag bruka. För egentligen vill jag inte. Men leker med tanken. En önskan som jag roar mig med men egentligen avskyr. Eller mer ogillar. Kanske snarast ser brister i. Som mycket annat jag identifierar från avstånd och ser en potentiell berättelse i. Någon annans berättelse. En myt för den som vore sugen på verklighetsflykt. Ack den som vore sugen. Om nu bara man kom åt den där delen av samhället som inte vore ännu en parodi på existensen. Och jag… Jag tänker… – alltså är jag inte.

Utopin

Den moderna tillvaron. En enda stor nöjespark. Ingen får gråta offentligt eller på annat sätt störa stämningen. Skenet… Allt som glänser bär ett förljuget dunkel. Underhållningen är ungdomens uttömliga källa. Spacklet står mig upp i halsen. Och jag anar redan hur min hud flagnar. Jag har sett vad som är dolt under mina rynkor. Hur ska jag nu bära mig själv när jag vet saker jag inte borde? När skinnet är det hårdaste vi har. Och allting innanför bara är fluff som inte vet vart det skulle ha tagit vägen annars. Alla dör vi i förtid – särskilt de som inte vill. Och mellan alla sociala förfriskningar så är skönheten störst nästan ända ut i meningslösheten – bara strax dessförinnan.

Ansvar

Ja, med kunskap kommer ansvar. Ja, det som har blivit känt blev aldrig känt utan att samtidigt vara en deklaration om engagemang. Och ja, den som har sett kan inte blunda utan att samtidigt förlora en del av sig själv till mörkret. Men jag behöver försöka överleva mina drömmar. De tar verkligen kål på mig. Alla variationer som inte är mer överens än om att ifrågasätta min futtiga rast. Jag har suttit ner i två minuter och du pratar redan med mig om döden. Jag har redan sagt till dig en gång tidigare – det är okej att ta en liten fikapaus medan apokalypsen pågår. Det är vår uppgift att bry oss – inte att rädda världen en gång för alla. Och ja det är annorlunda den här gången. Än sen att du är förvånad över kaxigheten, att den är ny – det är den. Jag har bollat det här med mina demoner. Det enda jag kan säga är att de är djävulskt duktiga på att dribbla. Och de sa till mig – från och med när blev livet sin egna antites? Punktera varje tragedi och gör dig av med varje anledning att kämpa för en annan framtid och vad har du då kvar? Du behöver inte ens svara för jag räknar med att du kommer att förbli snurrig. Men här är ett förslag till dig om du skulle tröttna på att upprepa dig. Förhör mig någon gång istället om vad jag vet om hur de gör de som vet hur man lever. Om det vore jag… Vad skulle jag ha gjort med min facking skjorta?

Spectators of the show

Jag var tydlig med att jag är en sådan där som tar avstånd ifrån mig eller alla som ser ut, luktar, känns, smakar eller låter som mig. Men visst, jag glömde bort mig och märkte inte att det var dags igen. Det var aldrig meningen att göra dig ledsen. Jag skulle ge dig mina ögon om jag inte i andra sammanhang hade lovat bort delar av mig, det ena organet efter det andra. Men jag ska se vad jag har kvar. Jag slutade aldrig att tycka om dig. Men jag tänkte ofta på vad de skulle tänka. Inte de som inget visste. Men de som skulle få läsa om oss i historieböckerna. Jag levde aldrig i nuet utan bland de. Och när gallret skakade såsom det inte brukar göra så var jag inte vid mina fulla sinnens bruk. Jag såg saker jag inte hade räknat med. Att sedan ur ens självcentrering gå mot att bli klok är ett udda utfall. Det krävdes någon på utsidan i mitt fall. Men att ha revolutionen i horisonten är inte samma sak som att revolutionen har höga tankar om människor som mig. Det är inte bara jag och du vännen. Det är vi och alla världar det angår. Andelsägarna har tagit med sina egna tärningar.

Now that you hit me by surprise

Life came at me all at once and brought along the most overwhelming of its features. Until then I was busy gluing together what seemed to be its pieces. And I wasnt even done deciding whether I intended to live happy. Or have a good run at defiantly celebrating an unparallelled selfimposed misery. But here I am twisted by fate and what else should I have expected? Certainly… Everyone has a plan until they get punched in the face.

Scraps

I smashed my poetry wih insights though I’d rather have the opposite. Its not that poetry isnt being produced anymore. It just doesn’t outlive its occasion. The way my head works… I juggle the morepart of my thoughts for recreational reasons. Once their purpose is fulfilled they rarely leave a trace. Perhaps I have outgrown my unanswerred questions. Which ought to be kind of a tragedy since I prefer to share. I would have liked to show you the poetic folds in those mysteries being unpacked. But I tend to make trivial things that come my way. And then memory files them out of reach though I’d rather have them stay. And ultimately all I remember of the past is how it undoes itself in not having us recognize its face. From one day to the other what comes to mind imposes itself upon me and not the other way around. So I put into it whatever sense I come up with and play along as if I could tell no difference. I really don’t hesitate anymore. A good fake will make it all the way. These are those times I’m afraid. By now, I am aware that no original thought will be spared.