New year new me

2016. Som jag har längtat. Jag visste inte om jag skulle ta mig så här långt. Framförallt visste jag inte i vilket skick det skulle kunna vara. Jag räknade med att vara mörbultad, sårad, och snubblande nära en personlig undergång. Det har kostat så mycket att jag nästan inte minns vem jag är eller vem jag gav mig av mot att bli när alltihop började. Ett eko lever kvar endast hörbart under de stunder då det är som tystast och mest smärtsamt.

Om jag har en ambition för i år så är det att återupptäcka skönhet. Att bry mig såsom jag inte har kunnat göra på åratal på grund av rädsla för en härdsmälta. Jag har velat vara mer levande men kunde inte. Jag har vetat att jag inte kan sitta still och vara en åskådare men jag har samtidigt vetat att jag har ett ansvar att inte spåra ur. Skit i mig – jag känner knappt igen min egen kropp – jag ville bara inte att det skulle drabba andra. Jag har hyschat min passion för att inte drunkna i min böljande rastlöshet. Men jag har inte glömt. Det första jag ska göra är att leta reda på mitt samvete. Jag vet att jag har lagt det här någonstans.