Kalles Hummus (färdig)

Låt oss prata om Kalle

Här kommer en rätt enkel idé. Du har en kultur och en tradition som du bär med dig lite här och var. Av erfarenhet känns det som att du har gjort de korrekta valen av livsstil. Rättare sagt så känns det inte speciellt mycket eftersom du inte går runt och är ständigt medveten om att din vardag är regisserad efter en livsstil. Istället känns det märkligt när du blir självmedveten gentemot andra människor och tänker för mycket på hur du beter dig och framstår inför de. När din livsstil i sin självklarhet blir trängd inför ovana situationer så blir du påmind om att det främmande är lite konstigt och kanske till och med obehagligt – som det fick dig att känna.

Grejen med att gilla de ståndpunkter och grundantaganden som utgör stativet i ditt vardagsliv är att du är självcentrerad som oss andra. Även du har som oss svårt för att avgöra vart du slutar och vart resten av världen börjar. Det som känns “bra för mig” blir utsträckt till vara “bra för den som bara visste”. Den senare känslan bottnar i att du kan välja att inte ta åt dig av dina kulturkrockar. De flesta av oss har en uppfattning om att vår världsbild är objektivt bra, kanske till och med bäst. Vi är gjorda för att generalisera bortom det som våra grunder räcker för – och först efteråt komma på de eventuella undantagen.

Problemet med min och din attityd är att någon annan kanske har mer rätt än oss andra. Min och din pappa kan inte vara bäst samtidigt, åtminstone inte om bäst är en objektiv kategori. Det som gör saker och ting lite krångligare är att våra sanningar ibland krockar vilket begränsar antalet sanningar som får cirkulera vid ett givet tillfälle om samhället ska förbli stabilt. Så vad gör vi?

Låt mig föreslå att vi gör så här… Vi sätter ännu mer tillit till förträffligheten i de idéer som vi lutar oss emot. Vi börjar där vi möts och håller med varandra om ganska många saker. Sedan kan vi ta reda på vart i kedjan av resonemang som vårat ursprungliga samförstånd förgrenade sig så att vi hamnade isär. Om allt jag ser som sant vore sant så lär de sanningarna göra sig förstådda bara det fanns kommunikationskanaler för de. Mina sanningar skulle i så fall vara ett gäng sanningar så träffsäkra att ingen som har exponerats för de skulle vilja vända sig bort. Hittills verkar det kanske rimligt, men det finns svårigheter med idén. Det främsta problemet är att idéer av historiska skäl inte döms efter lika villkor. Den idé som har de mäktigare språkrören har bättre förutsättningar att ses som vettig. Den kan tycka till mer om hur den bör ses varje gång den blir sedd.

Ta bara faktum att alla tar för givet att kartan ser ut som den gör. Afrika strax nedom mitten, Australien i nedre högre hörnet och Sydamerika i nedre vänstra hörnet osv. Men Kineserna som inte gillar den här kartan har en egen alternativ världskarta. På den kartan är det Kina och inte Europa som ligger i mitten. Att de får göra så beror på att världskartan kan ritas i princip hur som helst. Det finns en funktionalitet som du eftersträvar med hur du ritar kartan. Om kartan ritas kring 1600-talet och ska användas för att beskriva hur man med skepp kan frakta saker från resten av världen och in i Europa så är det rätt praktiskt att ha Europa i mitten av kartan. Det är ju faktiskt rätt smidigt om man ska få en bättre översikt över det som ska erövras med vapen eller med kultur. Anledningen till att Kineserna har sin egna världskarta är att de inte anser att den västerländska kulturen skulle vara den främsta i världen. De menar att Kina är världens äldsta och mest framgångsrika imperium och att perioden av Europeisk dominans mellan 1700-1949 bara var en kinesisk “formsvacka”. Det behöver självklart inte betyda att Kineserna vill erövra någon. Det betyder i första hand att Kineserna tycker att det finns fler sätt att vara bra utöver “Europeismen”. När vi utgår från att världen fungerar som den gör på grund av att det är “naturligt” så glömmer vi bort att människors intressen formar den fysiska världen. Den fysiska världen överlever sina döda arkitekter och väntar på nya generationer. Många av våra förfäder gjorde saker som vi inte kan försvara moraliskt. Vårat arv från de är bland annat kartor som återspeglar deras världsbild. När vi inte reflekterar kring arvet från de utan låter det fortsatt existera i våra vardagsritualer och rutiner så är det som om de döda levde ut sina viljor bland oss. Per automatik tillåts de att forma den värld som vi delar med våra medmänniskor. Många av dessa människor behöver på så vis påminnas om hur de en gång var slavar och undersåtar till vi gör något åt saken. Det som är “standard” är inte neutralt utan är en värld hemsökt av andar från tidigare världar. På samma sätt lämnar vi ett efter oss ett arv som inte är neutralt.

När Kalle mötte Ahmed

Det är rätt abstrakt hittills. Men kanske kan Kalles Kaviar kan hjälpa oss på vägen. Vi kan nog vara åtminstone delvis överens om att Kalles Kaviar är ett av flera symboler för den svenska livsstilen. Men är det i sig en bra sak att svenskar äter Kalles Kaviar? Vad säger Kalles Kaviar egentligen om Sverige?

Kalles Kaviar berättar ganska mycket om hur samhället utvecklades till vad det är idag. Det folk väljer att anamma speglar befintliga eller väckbara behov. De platser i vardagen där lyckade uppfinningar har landat kan återberätta något om samhällets formbarhet.

Kalles Kaviar ingår i ett frukost utbud som är anpassat efter det svenska arbetarsamhället under efterkrigstiden. Tänk så här: Mat som är packad i smidiga kladdfria förpackningar med lång hållbarhet, vet du vad – hela påläggssystemet med mat som inte behöver ytterligare beredning eller tillagning är gjort för att effektivisera frukosten. Glöm inte flingorna. Jämför nu det med att äta frukost i Mellanöstern där väldigt mycket lagas från grunden och arbetstiderna är förskjutna så att dagen börjar senare och slutar senare. Något så oskyldigt som att äta Kalles kaviar är ett argument för “objektiviteten” av att “en svensk livsstil” är ett bra val för den som bor i Sverige. Anledningen är att Kalles kaviar är mer än bara mat. Den ingår i en frukost ritual som när den uppstod var anpassad efter det svenska samhällets “arbetsmoral”. Det var en produkt som var intressant för marknaden genom att den kunde möta befolkningens preferenser. Det fanns alltså en tid då det var ytterst svenskt att äta Kalles Kaviar.

Precis som Kalles Kaviar så har mycket i samhället anpassats i “design” efter invånarnas interaktioner. Många av dessa saker har sedan fortsatt att vara kvar efter att deras ursprung inte längre var relevant. Kalles Kaviar förblev gott med tiden. Men när det kom till var det en rejäl framgångsfaktor att det hade ett format som passade sin tid. Idag är frukostutbudet oändligt inte minst för att vi har en industri som kan arbeta mer flexibelt än tidigare och då arbetets natur är i förändring mot det mer humanitära. Att du äter Kalles Kaviar idag säger mer om dina preferenser än vad det säger om din vardag.

Självklart är det här inte svårt att generalisera. Resonemanget kring Kalles Kaviar behöver ett samhälle som Sverige. Dubai som jag besökte nyligen hade inte utgjort ett lämpligt diskussionsunderlag. Det som har hänt i Sverige är en organisk tillväxt där vinster i en verksamhet snabbt har bytt händer så att samhällets olika sektorer fått en synkroniserad tillväxt. Fluktuationer i tillväxt har jämnats ut genom skattefinansierade infrastruktur projekt. På så vis har landet utvecklats ganska enhetligt och stora delar av befolkningen har delat öden. Att många i befolkningen lever ett liv som påminner om varandras innebär att de utgör ett någorlunda väldefinierat kundsegment för en massproducent. I Dubai har det istället injicerats pengar i olika verksamheter i kommersiellt syfte. Det som reser dit innan asymmetrin jämnar ut sig kommer att märka hur det kan finnas enormt flådiga kvarter intill slumområden. Men det är just därför som vi pratar om Kalles Kaviar som ett fenomen inom svenskheten och inte inom vad det är att vara i Dubai.

Det är viktigt att förstå att de segdragna traditionernas tid är över. Det samhället är nu bakom oss i och med att en intressant idé numera kan resa jorden runt lika snabbt som en trådlös signal kan strömmas genom rymden. Kalles Kaviar lever idag på sitt rykte och inte på dess CV. Som många andra traditioner så har Kalles Kaviar utgjort en genväg i samhällets labyrint där målet har varit att få livet att gå runt. Men nödvändigheten av en produkt som Kalles Kaviar har avtagit.

Det kvarstår dock att den som vill ha ett fungerande liv i Sverige behöver ta sig igenom samhällets labyrint. Många traditioner som lever bland oss fortsätter att ha ett värde genom att utgöra genvägar. Men de är inte lika avgörande som de en gång var. Det är ännu rätt praktisk att äta frukost som en genomsnittlig svensk om man har arbetstider som en genomsnittlig svensk. Men det viktigaste är att äta frukosten och komma iväg till jobbet.

Vi behöver inte vara oroliga för att människor kan komma att integrera sig på sätt som för oss är ovana. De människor som kommer till Sverige och ansluter sig olika forum där de kan interagera med alla andra kommer att behöva hänga med i svängarna. Det är viktigare att de faktiskt kommer ut och umgås med alla andra och slipper skämmas eller bli utstirrade. I värsta fall kommer de att ur ett motstånd mot assimilering finna nya sätt att uttrycka sin svenskhet. För min del så väntar jag med förtjusning på att få tag i en tub av Kalles hummus. Tills dess får det duga med Hummus på konservburk som finns för de tillfällen då man behöva tröstäta.