Yo mama is… (färdig)

Någonstans kring millennieskiftet var det väldigt populärt med “Yo mama…” skämt. Konceptet är att två personer har en face-off där de turas om att komma med skämt om motpartens mamma. När en tävlande har sagt sitt så inväntar den en kontring från motparten för att sedan försöka buda högre. Detta pågår i ett par omgångar och därefter utser publiken en vinnare. I “Yo mama” skämt är det väldigt populärt med att använda sig av fetma som tema. Det är i sig osmakligt, men skämten om fetma är uppseendeväckande på minst ett annat sätt. Underhållningsvärdet mätt i publikens jubel hänger inte samman hur extensiv graden av fetma är. Jämför “Yo mama is so fat, her belly is as big as the sun” med “Yo mama so fat she sat on an iPhone and turned it into an iPad”. I båda fallen kan vi anta att personen är bra rund men bara i det senare fallet finns det något vi kan greppa efter i skämtet. För de flesta är solen inte mer än en liten cirkel i himlen. Det andra fallet har dessutom ett litet överraskningsmoment. Genom att vi först hinner bearbeta “she sat on an iPhone” så uppstår ett spänningsmoment då vi förväntar oss att resten har att göra med “she is fat” men har svårt att se hur skämtet kan sluta bra. Hade det blivit “She sat on an iPhone… and she broke it” så skulle skämtet förlora sin förmåga att kittla vårat intellekt. Det som händer istället är att vi roas av att vår förväntan matchades eller överträffades av det som faktiskt hände.

I “Yo mama is…” tävlingar så tröttnar de tävlande förr eller senare på att skämta om varandras mammor. Efter ett tag finns inte längre den spänning i luften som krävde att skämten skulle balansera på gränsen till det stötande. Det slutar att vara intressant när så många omgångar är avklarade så att “Yo mama” delen blir ett bihang och det enda som kvarstår är variationer av allegoriska beskrivningar av fetman som sådan. Ingen var särskilt intresserad av att skämta om fetma till att börja med.

Du kan själv vara en kratta

Det finns minst lika spännande observationer för den som inte omedelbart avbryter en face-off mellan två småbarn som retas. En del av det elaka kommer ur den spända situationen och ur barnens sätt att leverera det som de säger. Oavsett vad det ena barnet säger till det andra så blir yttrandet laddat när ett barn spänner ögonen, stelnar i bålen, böjer fram nacken och avbryter alla kommunikativa inslag utöver riktade budskap. Men självklart är innehållet i det som sägs väldigt viktigt när barnen slänger en massa ord omkring sig. Det barnen säger till varandra kan vara allt från förhållandevis abstrakta ting “Du är en apa” till förhållandevis konkreta ting “Du är en bajskorv”. Jag har hört barn svära åt varandra med begrepp som normalt sett är förbehållet vuxna. Vissa av dessa svordomar hade vuxna tagit illa vid sig av trots att barnen bara skakade det av sig. Det finns dock en särskilt potent samling påståenden som gör barn väldigt upprörda. Så fort ett av barnen kommer åt ett av dessa påståenden så är slutet nära.

Det är för småbarn särskilt smärtsamt att häcklas för att man gråter eller kissar/bajsar på sig. Antagligen beror det på att det för barnets ego är problematiskt att bli påmind om en relevant form av bristfällighet. Barnet har med sig potträningen och en självkänsla som från de tidiga åren kommer av att inför föräldrarna kunna uppfattas som skötsam och älskvärd. Barnet har förutsättningar att känna självtvivel, vackla, och ta åt sig om det som sägs träffar den där den är sårbar. Det gör mest ont det som vi känner igen oss i men skäms för och hade velat få ha för oss själva. Att skämta om en 5-årings kiss och bajsvanor är ett slag under bältet. Självklart blir barnet upprört av att känna sig utpekat och tillsynes påkommet för något som det hade lämnat bakom sig.

Vad du sa mer än det du sa

Både när det gäller “Yo mama” skämt och barn som retar varandra så finns det tecken på att språkanvändningen handlar om mer än bara ord. Det här blir tydligast i miljöer där ordvalet är helt avgörande. Tänk på orden “skäl”, “motiv”, och “anledning”. Om man pratar vardagsspråk så använder man gärna “anledning”. Det beror på att ordet “anledning” är väldigt personligt och ger uttryck för vad jag tycker och tänker. Däremot kommer ordet “anledning” att anses vara oprofessionellt om det till exempel ersätter ordet “motiv” i en brottsutredning. Motiv handlar inte om mina “tyck och tänk” utan handlar om att vi som utredare skapar en hypotes baserat på det bevismaterial som finns. På samma sätt är det mindre passande att prata om “anledning” i juridiska sammanhang. Skäl är ett mer träffsäkert ordval i den miljön. Det är en anledning att tycka synd om gärningsmannen om den gråter i rättssalen, men det är inget skäl att frikänna den.

Synonyma ord betyder inte samma saker. Förutom ordens definitiva innebörd så finns det en mängd konnotationer som ger det som sägs dess anda. Samma budskap men olika ordval påverkar mottagarens inställning till det som sägs. På liknande sätt så dirigerar ordvalet lyssnarens uppmärksamhet genom att trigga igång olika känslor och påverka dess spontana attityd till det som sägs. Det beror på att det finns kulturellt rådande användningsområden för olika ord.

Varför skulle vi till exempel säga “Du är mitt hjärta” till någon vi uppskattar men inte “Du är min fågel”? Det sannolika svaret är att uttrycket har kunnat myntas genom en förmåga att tilltala de som stötte på det. Med ett tillräckligt samförstånd mellan dig och den du kallar “min fågel” så skulle det begreppet ge en bättre effekt än att kalla personen “mitt hjärta”. Ni skulle kunna äga begreppet tillsammans och använda det för att hänvisa till dess innebörd för er. Att säga “min fågel” skulle då syfta på att ni menar samma sak som “mitt hjärta” men att ni tillägger något som gör det hela unikt för er. Det skulle å andra sidan vara mycket svårare att komma överens om “min sko”. Det beror på att ordet sko har en språklig tradition som är betydligt mycket svårare att vinkla om och sammanföra med det som du vill få sagt med “mitt hjärta”. Det är svårt att komma runt användningssättet för ett ord eller en term då du i så fall måste få den andre att acceptera ditt sätt att använda ordet/termen. Det är såklart inte omöjligt. Vi vet att symboliken som omger en sak kan förändras över tid. Däremot så är lämpligheten i begreppet “mitt hjärta” rätt ihärdig då det är ganska enkelt att höra varför det är så bra. Hjärtat är enkelt att känna av och kan på så vis ge uttryck för livet som finns inuti en. Dess signifikans går att ta på. Den som hör begreppet kan rätt fort träffas av lämpligheten i formuleringen eller åtminstone så känner den inte ett trängande behov av att vara upprorisk mot dess bruk.  Det underförstådda förenar oss när vi kommunicerar. Kommunikation omfattar mer än bara det vi säger.

Varför är du alltid jobbig

Det går att med samma resonemang förstå sig på varför barn retar varandra genom att rimma på varandras namn. I en social krets så sprids beteenden till stor del beroende på hur mycket de tilltalar omgivningen. Det gäller dock att skilja på varför beteendet uppstår och varför det fortsätter att pågå. När barn först retas så handlar det om en gruppdynamik där de testar olika roller. Ett väldigt bra sätt att börja retas är att rimma på namn. Det känns tillräckligt oskyldigt för de som gör det. Dessutom är det praktiskt då det matchar barnens kognitiva nivå med dess låga abstraktionsgrad, har en musikalitet som belönar barnen genom att tillåta gemenskap i sång, och kräver ett minimalt förarbete av den som vill testa. Ofta dör denna typ av aktivitet ut av sig själv då barnen tröttnar och omgrupperar sig i nya lekar. När lite äldre barn retas så hittar de istället motiv som de kan vidareutveckla på.

Den som retas kan få en maktkänsla av att tvinga sig själv på en situation och bevittna sin kapacitet att där forma omgivningen efter sina ingivelser. Vunnen makt tenderar att justera ens förväntningar uppåt – åtminstone tills att man reviderar sin idé om vad det är att vara mäktig genom att bland annat ersätta en del bekräftelsebehov med självkänsla. Problemet med att retas offentligt är att det ställer krav på ens förmåga att påverka omgivningen på sådant sätt att de inte motarbetar en. Själva retandet kan du rättfärdiga inför dig själv genom att flytta över motivet och initiativet till att vara något hos den drabbade. Du behöver bara intala dig själv att den är eller har gjort något som gör den förtjänt av ditt beteende mot den. Själv lever du bara ut situationen såsom den är utformad. Det är med andra ord svårt att agera väldigt dumt redan från den första dagen. Dels för att du utvecklas och gradvis förvärvar ett dysfunktionellt beteende, men även för att du inte skulle komma undan med det även om du hade velat. Hellre blir du inte motarbetad utan förbinder omedvetet andra att stödja dig genom att retas lite lätt de med. Din känsla av makt över den gynnas av att du gör mer än det som är accepterat samtidigt som du inte överträder gränsen mot vad omgivningen vid ett givet tillfälle hade låtit passera. När tillräckligt många är ombord så hittar du i den ni retar nya anledningar att nu ta fram ett ännu värre beteende. Med tiden blir förmågan att utöva makt över andra en faktor som håller samman den grupp av barn som retas. Några av barnen har dock haft en mer avgörande roll i att det retats.