Poeter sörjer varje gång (färdig)

Jag är nog inte en poet. Det är bara att språk är så förtjusande att leka med. Mina texter, precis som orden som ger de form, är en färskvara. Dikterna kommer inte till mig och jag kan knappt skriva på beställning. Däremot kan jag kombinera en känsla med rätt ord och i akten ta ut svängarna lite grann. Det svåra är att få sig rätt känsla, ha det estetiska humöret närvarande, och slutligen ha – eller om man har råd med det – ta sig tiden att leka när alla andra faktorer är närvarande.

Ord, precis som människor, föds för att med tiden bli gamla och förlora vitalitet. Ord kan å andra sidan återupplivas från glömskans kryptor. Deras odödlighet insjuknandet till trots, beror på att orden föryngras varje gång någon säger deras namn. Detta dop tvättar bort en del av det senila i deras kulturella laster och introducerar de till ett nytt samfund av mening. Det är därför som ord och dikter är en färskvara. De är barn av sin tid.

I språkbruket går det ett mode inspirerat av de tankar som orden har doppats in i. Det här är tankar vars integritet har ett bäst före datum, varefter utvecklingen skickar våra funderingar i nya riktningar. När det inte längre tänks de saker som gav ett språkbruk dess kontext så är det svårt att återuppleva budskapet. Av samma anledning kan en poet inte bli förstådd som den hade velat. Inte ens genom att den själv läser sina egna texter en tid efter att de skapats. Poeterna verkar dock trivas med den tanken, för de vet redan att orden kommer att leva längre än de. Orden som en dag var för poeten som tama husdjur kommer inte att dö för poetens skull, de kommer att hitta anledningar att rycka upp sig och överge sina förlamande minnen, och att så småningom söka sig till nya sällskap. Bland nya vänner och med nya sammanhang kommer orden att åter hitta glädje och skaka av sig poetens arv. Ord anpassar sig när människorna som omgav de förändrats eller bytts ut. De återuppfinner sin innebörd efter varje nytt sällskap. Bland poeterna lever därför den längst som förlänger sitt liv med missförstånd. Den vackra mystiken är en chans att bli ihågkommen för mer än en någonsin var.

Problemet med att skriva dikter är att jag har svårt för att bli missförstådd. Jag är, i skrivande stund, ingen konstnär. Mitt skrivande var aldrig menat att vara exklusivt eller otillgängligt. Jag ser en helt annan relation gentemot läsarna än att bjuda på praliner av tankar. Idén är att vi ska dela på en reflektion… komma lite närmare livet. Men budskapet är inte starkare än mediet. Den lämpliga kompromissen mellan att skriva korta kärnfulla texter och längre utforskande sådana dikteras av samtidens preferenser. Inte minst genom att skrivandet som masskommunikation är försatt i relativ exil i och med de visuella mediernas intåg.

De flesta skrifter, precis som de flesta tankar som ges tillträde till världen utanför oss själva, lever som de önskar och inte såsom vi hade velat. Trots det kan jag tänka mig att en del saker kan tilltala människor helt enkelt för att vi är människor och har inom oss samma känsloliv och behov som våra föregångare. Det finns en del upplevelser som idag kan sägas tillhöra den mänskliga erfarenheten och som troligen lär behålla igenkännbara aspekter även i framtiden.

Rymden

Jag lyckas inte hitta dig
Zappa in på rätt frekvens
Men jag hör att du är där ute
I bruset
Gör dig till känna
För jag hör stundtals
Hur du alltid vill.

Den ovanstående dikten är väldigt enkel språkmässigt. Den handlar om relationen mellan att söka och att hitta. Det finns vridaxlar i dikten som beroende på hur de är inställda kastar om budskapet åt olika håll. “Men jag hör att du är där ute i bruset – Gör dig till känna!” är ett helt annat budskap än “Men jag hör att du är därute. I bruset gör dig till känna”. I det ena är fokus en desperat uppmaning och i det andra är fokus ett erkännande. På samma sätt finns det en dubbelbemärkelse i “Men jag hör att du är därute”. Att höra som att få återberättat eller att höra som att på egen hand ana. Förvirringen, längtan och önskan om vägledning är samtliga ärliga.

Ta nu bara en sådan sak som att dikten med detta ordval – vad jag vet – inte kan skrivas annat än på svenska. Dess estetiska ådra kommer från att den i sin kompakthet är lastad med mer innehåll än det som vid första anblick tillfaller ögat. Ordföljden “gör dig till känna” är till det ändamålet helt avgörande. När den i översättning deformeras så förloras mer än dess enskilda innebörd.