Vi är gjorda för att gå (färdig)

De tankar som så småningom smälte ihop till dikten nedan kan ha haft sitt blandningskärl i ett samtal som skedde för ett par veckor sedan. Samtalet hade samlat människor som var “transhumanister”. Det är människor som anser att gränsen mellan teknologi och biologi är på väg att upphöra. Rörelsen vill medvetandegöra och förespråka en sådan utveckling och vill även bana väg för den. Problemet med ett sådant forum är att en hel del samtalsämnen nödvändigtvis är problematiska. Precis som många gånger tidigare i historien så har teknologisk utveckling haft en takt som har överstigit turtagningen i samhällsdebatten. Då har utvecklingen genom “marknadsmekanismer” framkallat acceptans utan att först ha bett om lov. Bland transhumanister är det här resonemanget det vanligaste sättet att slippa kontroverser. Det sägs att en idé först är förlöjligad, därefter utskrattad, sen så småningom accepterad och till sist har alla gillat den hela tiden. Så resoneras det om allt från sortering av mänskliga foster efter vad som är dugligt till att bli nerfryst i en kylbox och kastad ut i rymden i ett rymdskepp som på ett strukturerat sätt letar efter en ny planet åt en.

Idéer som romantiserar kring teknologins för stunden avlägsna möjligheter är inte lika bekymrande som de idéer som vill skyffla i våra mentala landskap här och nu. Vi kommer troligen inte att kunna debattera varje samhällsförändring. Däremot är våra öden sammanbundna i samma mänskliga gränssnitt. Vi behöver kunna fundera på vad det är att vara människa i världen. Särskilt då åtminstone svarets materiella sida har skilt sig mellan epoker.

Problemet med idéer som är före sin tid är att de behöver förbruka mycket energi för att klara av att existera. Denna energi är riktad mot befintliga system. Beroende på hur energin frisätts mot omgivningen så kan den energin vara pulsatil eller kontinuerlig, regelbunden eller oregelbunden. Om det leder till våld i något av dess många uttryckssätt eller en institutionalisering och konservering av energi blir mest en metodfråga i händerna på de som bär idén. Risken är att de ofrälsta får känna svedan av revolutionen innan den ens blev en folkrörelse. Stora förändringar angår hela samhället och bör engagera alla.

Av någon märklig anledning tenderar många transhumanister att vara sekulära trots att det inte tvångsmässigt behöver vara så. Det systematiska bortfallet i deltagande gör att det lätt pratas om de frånvarande åt de. Ett av samtalen som jag anmärkte på handlade om att en person lyfte upp att skulle vara “problematiskt att det är så viktigt för religiösa människor att dö, de kommer att motsätta sig arbetet med att förlänga livet, det är en kamp vi måste ta mot de”. Jag höll inte med och tyckte att hela samtalet hade en rätt märklig ton.

Gjorda för att gå

Allt som är igår

Till en slät massa sammanfallet

Där tiden vägrade jäsa sig kvar – gick luften ur

Och det som var – gav vika för det som blev idag

Och den som levde förr ärvdes av den som kunde bli klar

Morgondagens gårdag lämnar inga unika spår.

En dag är sorgen deras, de som blev här

Och den som gick vidare, vet bäst det som blev den av

Fråga du igen vad den hade velat ha

Se…

Inte mer av vad den kunde ta

Någon menade att det var väldigt viktigt för religiösa människor att dö så fort som deras naturliga död tillät för att på så vis få komma vidare till nästa stadie. Mitt svar var dels att antibiotika, kirurgi, hygien mm har förlängt livet på människor och att det inte alls var skandalöst. Därefter uttryckte jag den tanke som sedan blev dikten ovan. 10 000 000 års liv skulle inte kännas så värst mycket annorlunda än 1000 år eller för den delen 100. Det skulle vara samma kneg och samma pendlade inom hela spektrat av stämningslägen, emotioner och affekt. Våra hjärnor och vårat njutningssystem är inte gjort för kontinuitet utan för episodiska upplevelser och inlärning däremellan. Med andra ord smälter gårdagarna samman till en slät massa som allteftersom mest påminner om ett fotoalbum där varje enskilt foto ligger vid sidan om de andra som om de i betraktelse-akten vore jämlika(om än med varierande fotokvalité motsvarande redigeringsarbetet som har ackumulerat). När vi levt vidare bortom våra föregående dagar så kunde de lika gärna vara en myt just för att de blir till berättelser vars djup tillplattats under tidens tyngd alltmedan den for fram som en ångvält. Det är inte konstigare än att smaken från gårdagens milkshake inte gör mig nytta idag annat än lite bukfett och förkalkade ådror – själva upplevelsen tillhör den gråa massan som allt annat i arkivet dessförinnan har tagit till herre. 80 år av liv är i sinnet inte 365 dagar gånger 80 år utan snarare idag, bortom och känner igen. Djup sömn och död är inte alltför avlägsna tillstånd. Lösningen är att hitta harmoni och bli nöjd så att du lever en evighet varje dag.

En reflektion

Nu är det här inte en lovsång till livsglädjen utan snarast en sober betraktelse av livet som det är känt för oss. Texten sticker ut med dess något melankoliska och urblekta ton. Men det tror jag egentligen är bra då det speglar humöret som infann sig när texten skrevs trots att jag nu med ett annat humör skriver detta avslutande stycke. Det är ingen hemlighet att vi mår och känner olika för varje dag.

Charmen med att skriva essäer är att de har ett format som tillåter att de fångar de variationer i våra själv som gör oss till våra jag. Gav vi en kommunikationskanal för de variationerna så skulle de olika författarna inom oss göra sig till känna dagarna emellan och kanske lära känna varandra bättre. Att skriva korta texter utspridda i tiden och som slipper medvetet återknyta till tidigare texter har en märklig effekt. För många av texterna så orkar jag själv knappt läsa om de, helt enkelt för att några känns fåniga, andra ogenomtänkta, andra elitistiska, andra meningslösa, några svårbegripliga och ett antal känns allmänt tråkiga. Men jag minns det som att när de skrevs så var varje text ett förstfött barn och firat som sådant.  På samma sätt kan jag komma på mig själv att obemärkt skriva om ett ämne två eller fler gånger med nästan identiska budskap vid närmare granskning. Förklaringen kan vara att samma tanke kan återfödas en främling i ens huvud utan att den känner ett spontant behov av att presentera sig med sina släktband.