Varför agerar vissa människor ondskefullt? (färdig)

En del människor föds med en svårighet att känna empati för andra. Deras ageranden är till stor del egoistiska och tar inte hänsyn till människor i omgivningen. De har inget problem med att skada andra så länge det gynnar de. Dessa människor kallas psykopater. Men det som är anmärkningsvärt är att de flesta onda människorna inte uppfyller kriterierna för psykopati. De är helt vanliga människor som i många fall professionaliserar sina brutala handlingar och håller isär elaka beteenden från sina fungerande vardagsliv.

Det finns beskrivet i historieböckerna folkmord där grannar som bara dagar tidigare har varit goda vänner har kunnat begå de mest horribla dåden mot varandra. Det som är aktuellt i skrivande stund är den Syriska konflikten som inrymmer lika mycket vanvett som någon är beredd att exponeras för – och mer därtill. Den tragiska verkligheten är att de flesta onda människorna kunde ha varit vem som helst. Ännu värre är att de kan göra hemska saker utan att känna sig som hemska människor.

En viktig del i pusslet är en observation av Hannah Arendt som studerade rättegångarna efter andra världskriget. Hon myntade begreppet ”ondskans banalitet” när hon insåg att många av de som hade gjort utrotningskampanjerna möjliga inte ville kännas vid det de hade gjort. Många förklarade sig med att de bara följde order eller att de inte kan ta ansvar för ett helt system som de bara utgjorde en del av. De menade att de arbetade administrativt och saknade översikt och insyn.

När ondska ska göras begripligt så nämnde det nästan alltid två välkända experiment om ondskefulla gärningar. Den ena studien leddes av Stanley Milgram och handlade om auktoritet och hur det påverkar beteenden. Den andra studien leddes av Philip Zimbardo och handlade om hur miljö och omständigheter kan inverka på valet av beteenden.

Milgram

Stanley Milgram hämtade vanliga människor från gatan och lät de en i taget sitta i ett rum med en person i läkarrock. De hade fått instruktioner om att de var examinatorer. I ett annat rum satt en annan person som examinatorerna fick veta att de skulle förhöra i ett prov. Examinatorerna kunde se personen med hjälp av en övervakningskamera men var åtskilda av en vägg. Det de inte visste var att den som skulle förhöras var en skådespelare som arbetade för Milgram. Om den som förhördes svarade fel så fick examinatorn utdela en svag elektrisk stöt för att uppmärksamma den. Om felaktiga svar upprepades så skulle intensitet i den elektriska stöten ökas med 15 volt för varje felaktigt svar. De elektriska stötarna var fejkade och likaså reaktionerna men det visste inte examinatorn. Det som examinatorn å andra sidan visste var att spaken som användes för att höja intensiteten var märkt med allvarlighetsgraden i strömstyrkan. Det visade sig att de flesta av dessa helt vanliga personerna var beredda att ge elchocker som kunde döda förutsatt att det fanns en läkare med i rummet som inte sa ifrån. Det fanns ingen könsskillnad i beteendet och studien har upprepats ett antal gånger men i lite olika varianter. Resultaten har bekräftats. I Milgram experimenten så skrek, sparkade, bönade och bad skådespelarna om nåd. Deras vägran eller oförmåga att svara tolkades som felaktiga svar och stötarna blev värre och värre. 2 av 3 examinatorer gick hela vägen från 0 volt till 450 volt med en steglängd om 15 volt.

Zimbardo

I Philip Zimbardos experiment skulle friska studenter från Stanford delta i en fängelse-simulator. Hälften fick vara fångar och den andra hälften vakter. Deltagarnas inlevelse i rollerna gick så långt att flera av fångarna utvecklade psykiska besvär. Det var bland annat ett resultat av att flertalet fångar hade förnedras sexuellt av vakterna. Zimbardo beskriver hur han själv drogs med i experimentet och lät det pågå alltför länge genom att ha tappat bort etiken i sin jakt efter ett lyckat experiment. Alltihop avbröts först när utomstående människor fick insyn i vad som pågick i källaren i Stanford. Zimbardo gifte sig så småningom med kvinnan som tryckte på nödstopp knappen. Då hade fängelse-experimentet spårat ur sedan länge trots att det bara pågick i ett par dagar.

Zimbardo har med anledning av sin studie kallats in som expertvittne under rättegångarna som skedde i samband med Abu Ghraib skandalen. Det ansågs finnas likheter mellan den förnedring som hade skett i Abu Ghraib och det som hade utspelat sig i hans experiment även om graden av brutalitet skilde händelserna åt. Zimbardo menade att en sjuklig arbetsmiljö kan ta fram det värsta i varje människa. Och att det värsta överträffar våra mardrömmar.

Det finns för den som är intresserad många fler studier och teorier som försöker att göra ämnet begripligt. Tre av de nyckelkoncept som gör ondska betydligt mycket mer förståeligt är compartmentalization, igenkänning och närvaro – och då skrapar vi ännu bara på ytan. Dessa tre koncept tas upp nedan. De går ganska mycket in i varandra men för att få struktur i texten så är de upp-stolpade som separata företeelser. Diskussionen är på inget sätt heltäckande och de övriga texterna kanske kan bidra till att komplettera den. Dess fokus är främst faktorer som gör ondskefulla handlingar mer görbara. Jag tror att det generellt är en bättre idé att diskutera mänskliga handlingar i termer av benägenhet/görbarhet då det är många faktorer som samverkar till att få våra ageranden att luta åt olika håll. Det är en felaktig idé att goda och onda handlingar vid varje tillfälle är lika väldefinierade som personliga upplevelser.

Compartmentalization

I armén så har man en ganska lång befälsordning.  Soldaten tar inte order från generalen utan från sin ledare som i sin tur tar order från sin ledare och så vidare. När soldaten ska ut i krig så har den inte rätten att fråga “varför skjuter vi just de här”. På samma sätt är det få ingenjörer så har frågan “vad ska ni med de här till” när de tillverkar en sak som kan användas som komponent i ett vapen. I båda fallen så sköter varje person sitt jobb och släpper ansvaret där. Hur kan det här manipuleras? Jo, det räcker med att ondska slinker in i ett system som detta för att en dödsmaskin ska bli följden.

Compartmentalization handlar om att bryta ner ett stort problem till mindre bitar och låta olika människor sköta de olika bitarna. Om bödeln inte valde ut sina offer så kan den lita på att någon annan gör rätt beslut innan den ska utföra sitt jobb. Personen vars beslut ledde till att någon dog slapp verkställa sitt eget beslut vilket gjorde det mycket mindre plågsamt för den att se till att personen dog. Mellan bödeln och domaren så läckte en hel del känslor ur systemet. Varken bödeln eller domaren upplevde en människas död fullt ut. Bödeln tillät sig inte att känna och domaren valde att titta bort. Bödeln litade på systemet som försåg den med sina offer och ansåg att dess enda uppgift var att vara ett redskap. Personerna som föregick den i led följde i sin tur bara sina administrativa riktlinjer. De ingick i en ännu längre kedja med överföringar av beslut. Alla i kedjan följer tydliga kriterier när de bearbetar sin del av problemet innan de vidarebefordrar ärendet till nästa instans. 

Problemet i den här kedjan av transaktioner är att återkopplingen mellan ens egna beteenden och de slutgiltiga konsekvenserna grumlas och trasas så att det aldrig blir personligt. Genom att systemet är så komplext så behöver inte känna sig särskilt skyldig. Alla bidrar med en pusselbit och inte mer. Nästan ingen kan se hur alla pusselbitar hänger samman och för de få som kan så är tanken omgiven av surrealism och fördunklad i abstraktion. För att ”bevara flöden” i systemet så kan de riktigt besvärliga situationerna anförtros den lilla mängd människor som faktiskt är sjukligt känslokalla eller tokigt fundamentalistiska. Men även i de fallen så upplever personerna nästan aldrig situationerna i sin helhet även om de har en djupare upplevelse.

I modern krigsföring tillämpas i hög grad en åtskillnad mellan beslutande enheter och verkställande enheter. Det kan vara att ett verkställande organ på beställning slår ut en måltavla utan att veta något om den. Ungefär som att vara pilot och använda ett experimentellt vapen mot Hiroshima. Genom att dessutom använda datorer och maskiner i alla känsliga steg så slipper människor fundera på sin roll. Ju mer automatiserad processen desto mindre känsligt. Rent principiellt så kan det skapas ett datorprogram som matas in med data som förklarar hur den ska räkna ut brottslighet och utdela straff. Programmet avgör med hjälp av datan vilka människor i bergen i Pakistan som ska dö. Programmet skickar därefter ett skript till en förarlös drönare som verkställer kommandot att döda personen. Det kan alltså vara så distanserat som att ett dataprogram som kanske skapades i ett helt annat syfte och av en person som inte känner till hur det används – har fått ”sina händer smutsiga”. Denna depersonaliserade ondska förminskar mängden skuldkänslor som lyckades bryta sig in i systemet. Om personer som inte uppfyller kriterierna slås ut så får det ses över beräkningarna och tas fram mindre kladdiga algoritmer.

Igenkänning

Vår förmåga att identifiera oss med andra människor är avgörande för vår kapacitet att känna med dem. För att vi ska kunna känna inför de att deras lidande bekymrar oss så krävs det att de inte är ett undantag mot våra regler om gott uppförande. I en pågående konflikten oavsett dess ursprung så kan det uppstå motsättningar och motsättningarna sedan bli en orsak till fortsatt konflikt. Ofta är problemet en fråga om lojaliteters förmåga att få människor att gruppera sig för ett syfte. Då uppstår det ett kommunikativt avstånd som gör att varje grupp förstår och rättfärdigar sina ageranden mer än den är beredd att förstå och rättfärdiga motpartens ageranden. Det här kan dra isär grupperna ännu mer. Om grupperna är tillräckligt splittrade så kan människor i tjänst till den egna gruppen använda sig av nobla avsikter för att begå horribla handlingar mot en motpart. De kan dessutom finna en stolthet i att konvertera det hemska till lika delar uppoffring för sitt eget folk.

När vi väljer att klumpa samman individerna som utgör den andra parten så har vi valt att objektifiera och fördöma de gemensamt. De blir till sin egna sort jämfört med vad vi kan tänkas vara. Vi iscensätter en övertygelse om att de förtjänar att dömas efter en separat standard. I vårt språkbruk och interaktioner så förminskar vi den andra parten genom karikatyrer och dysfemismer, ”de är som djur”. Förminskandet innebär att man i sitt sinne/tankar gör den som man vill vara elak mot till något som är mindre mänskligt än en själv för att slippa känna sig skyldig. Vi släpper en del av ansvaret över våra beteenden med hänvisning till att ”de förtjänar det värsta”.

Det allra effektivaste är kanske att känna äckel mot människor. Känslan av äckel har ett eget spår i hjärnan som kringgår de banor som arbetar med empati. När känslan av äckel infinner sig så är det enormt svårt att känna annat än avsky mot det som triggade igång känslan. Tyvärr så kan vi lära oss att känna äckel inför de epitet som vi sätter på folk. Vi kan lära oss att äcklas genom att i våra associationer binda samman epiteten med något som redan triggar känslan av äckel inom oss. Att känna äckel mot människor släcker ut alla känslor av moral gentemot de. Inte bara blir de objekt, de blir dessutom en plåga, en ohyra som behöver bestraffas för de hemska känslor som de skapar inom dig. Torteraren slår första slaget i tjänst och andra i vreden av att offret får den att känna illamående genom att verka patetiskt.

Närvaro

När två parter står 2 km isär och skjuter på varandra så vet de nästan bara av varandra ifall det väsnas eller är tyst. När en kula flyger 900 meter och träffar så dämpar den endast oljudet från andra sidan en aning. Vår återkoppling från den andra sidan är nästan inget annat än ett skräckinjagande ljud som vi vill få tyst på. Det blir värre när du skjuter och min polare som jag har växt upp och har ett helt liv av minnen tillsammans med kollapsar. All smärta, skriken, ångesten, blodet, darrningarna och slutligen bleknaden – är verkligt och alltihop är ditt fel. Vi har nästan inte gjort något mot er. Att ni sedan räknar in en tragedi i er tystnad är ert problem och hör inte till min bedömning. Det enda jag utvärderar är hur mycket ni väsnas. Denna asymmetriska känsla av delaktighet skapar en situation som oundvikligen blir vi mot de. Det som följer är själv-sanktifiering och en upplevelse av befogat nödvärn.

Att inte uppleva full närvaro i situationen är ett sätt att bemöta situationen med åtgärder vars omfattning inte åtföljs av lika delar inkännande. Att scenariot inte känns verkligt eller inte upplevs på ett representativt sätt kan ha att göra med själva situationen – ungefär som att skjuta från 900 meters håll mot att bli träffad så det känns. Men känslan av minskad närvaro kan även bero på saker som människor gör. Vi kan helt enkelt klä på oss nya förväntningar om vi går in i en roll som vi ser som utomordentlig. Det är frågan om att öka sitt fysiska eller psykiska avstånd till en situation.

Att frånkoppla sig psykiskt kan ske med droger men det är inget krav. Att du eller motparten är anonym gör situationen mindre verklig. När motparten är anonym så kan den reduceras till något mindre respektingivande då dess anonymitet fråntar den rätten att påverka vad du gör av den. När du är anonym så slipper du känna att din riktiga person blir dömd av vad du vid ett givet tillfälle visar dig vara. Du kan hänga över en del av ansvaret på den rollen som du spelade med hänvisning till att rollen och inte du förklarar dina beteenden. Det kan vara att du tillåter en militärdräkt, en mobb eller en auktoritetsfigur att få göra avdrag på omfattningen av din personliga delaktighet. När situationen upphör så är du inte längre personen som var där. På samma sätt ställer grupptryck belöningen i samtycket och delaktigheten mot skulden i att göra något anmärkningsvärt.

Det här är flera exempel på varför ondskefulla handlingar förekommer trots att människor i grund och botten inte gillar tragedi. Det som sker i verkligheten är att många faktorer samverkar vid varje situationen. Människor som är maskerade, rädda, trängda, hungriga, trötta, sömnlösa, misstänksamma, desperata, hämndlystna, äcklade, självgoda etc har lägre trösklar till att agera barbariskt. På samma sätt är det enklare att agera skadligt mot andra om man inte ser saker från andra perspektiv än den egna partens.