Give yourself a break (färdig)

Att lämna vita avtryck

Inte alla framgångsrika människor är vita européer. Det fanns en period i historien då européer dominerade kunskapsskapandet. Den här perioden är egentligen inte riktigt över än. Fortfarande publiceras det flest böcker och vetenskapsartiklar i västvärlden. Däremot är det nu fler inflytelsesfärer som tar alltmer plats. Det kvarstår det i vår tid en stark kulturell uppfattning om att det som är västerländskt oundvikligen vittnar om kvalité. Den här idén är så pass alldaglig att vi ofta gör det omvända misstaget – dvs att vi kan anta att kvalitet är ett tecken på att något kan vara västerländskt. Det här är så pass påtagligt att det kan studeras i ett labb.

Häromdagen visade nämligen en studie att människors minnesbilder av framgångsrika individer tenderar att tona ner personens hudfärg mot något ljusare nyanser. Studien gick ut på att deltagarna skulle se bilder på ansikten och samtidigt få höra om det framgångsrika som personen på bilden hade åstadkommit. En period senare skulle de pricka ut personens hudfärg genom att välja bland bilder där hudfärgen hade gjorts ljusare eller mörkare. Det intressantaste är att fördomarna följer rådande föreställningar om folkgruppen. När det till exempel gällde akademisk framgång så valde deltagarna i större utsträckning de ljusare bilderna. Som om det suddiga minnet från den första exponeringen för bilderna behövde hjälp med att korrigeras. Då vägde det mycket att bära på en undermedveten invändning om att det mest är ljushyade människor som är utbildade. På samma sätt väljs de mörkare bilderna om det första minnet istället handlade om en obildad person.

Våra hjärnor har alltså preferenser för vilken information som de vill spara – med andra ord så finns det vissa motiv i våra upplevelser som förstärks och vissa motiv som försvagas i samband med att de hamnar i hjärnans arkiv. Därmed är alla våra minnen förvrängda utan att för den delen vara inkorrekta. Egentligen ingår detta fenomen i en lång serie av kuriositeter som omger vår perception, vårt minnesskapande och återblickande.

Problemet är alltså att precis som att samhället behöver bygga ramper innan den ändrar sin attityd om rullstolsburna människors potential att bidra – så behöver den motarbeta rasism och annan strukturell diskriminering om fler människor ska kunna vara framgångsrika. Först när många mörkhyade människor är framgångsrika så uppstår sprickor i föreställningen om att deras framgång är ett undantag. Då börjar mörk hud att bli ännu en nyans av normal. Dessförinnan finns det ett gemensamt ansvar att gå händelserna i förväg och på ett rättvisande sätt fördela framgångsfaktorer.

Det man minns av erfarenheter

Det finns alltså en diskrepans mellan hur vi upplever saker och hur vi senare minns de. Upplevelsen var väldigt rik och talade för sig själv. Minnet behöver å andra sidan återskapa upplevelsen utifrån det som är tillgängligt vid eftertanke. Att ha åkt berg och dalbana är en helt annan sak som minne än som upplevelse. Det bästa sättet att ge minnet liv är egentligen att åka berg och dalbana igen. Det finns bara ett viktigt problem att nämna. Minnen är inte värdeneutrala händelser. De ger upphov till lärdomar som kommer att påverka våra framtida beteenden. Den som skadade sig första gången den åkte berg och dalbana kommer att föredra att inte väcka det minnet.

När saker går från att ha varit upplevelser till att vara minnen så kopieras inte situationen rakt av. Den som skadade sig av att åka berg och dalbana minns i första hand att den skadade sig och trycker undan faktum att skadan bara var en fraktion av hela upplevelsen. Den hade fram tills skadan haft väldigt roligt. Just intensiva känslor och den sista delen av en upplevelse är bra på att klibba sig fast i det som sedan blir ett minne.

Hur vi kände i en situation påverkar den minnesbild som uppstår. Men det minnet förvandlas inte till fakta bara för att situationen är avklarad. När vi tänker tillbaka på minnet så kan vi ifrågasätta dess innehåll. Personen som räds berg och dalbanan kan undra hur det kan vara så farligt när så många människor uppskattar det. Den kanske utforskar sitt eget minne och inser att säkerhetsrutinerna har revolutionerats sedan den skadade sig. Att skadan är läkt och att den börjar omvärdera det skräckinjagande i minnet gör den benägen att rabattera det tragiska i minnet. På så vis kan den stegvis krossa delar av den lärdom som har klumpats ihop av erfarenheten. Den lär sig något nytt som den hellre använder sig av.

Det handlar alltså om hur aktuella känslor påverkar vår förmåga att minnas/föreställa oss positiva eller negativa händelser. Det har bland annat studerats hur människor skattar sig liv utifrån hur de råkar känna i stunden. Det visar sig att det inte krävs mycket för att människor ska uppskatta eller ogilla vardagen. Om två grupper skulle behöva ta sig till ett kontor för att skatta hur bra liv de har och individer i den ena gruppen hittar en tia på vägen medan de andra råkar vara med om något otrevligt så kommer de som hade en positiv upplevelse att ranka hela sin existens som mer behaglig.

Att vad vi känner i stunden påverkar vårt meningsskapande påverkar även vår förmåga att spå framtiden. Den som är euforisk kan knappt föreställa sig att livet någonsin mer kommer att ha svarta dagar. Den förstår att utmaningar finns men är beredd att ta sig an alla utmaningar och är säker på att inga hinder stoppar den. Den som å andra sidan är deprimerad underskattar hur mycket glädje det finns i världen. Med andra ord så gör en sorglig dag att du känner en hopplöshet trots den glädje som du tidigare har upplevt medan sorgliga minnen blir lindriga om glada upplevelser sitter i vägen. Det som händer i båda fallen är att de aktuella känslorna skapar en kontext för ett förkroppsligande av det som inte är närvarande. Känslor slukar de intryck som de finner mest attraktiva.

När det känns som att det var bättre förr så handlar det mest om att det som var förr slutade bra och avslutet väger mer för minnet än hur trassligt det var innan det slutade bra. Om några år kanske det är dessa dagar som du har just nu som kan återblickas med ett nytt ”det var bättre förr”.

Genom att känna till saker som dessa så kan man göra saker som hjälper en att må bra och att få andra att må bra. Många negativa känslor försvarar sin förekomst genom att vända och vrida på ens minnen och använda de mot en. Då kan de få vara kvar längre än de förtjänar. Många negativa känslor är obefogade och ska inte ges utrymme att härja fritt i ens tankar. Dessutom så kan negativa känslor förvränga innehållet i minnet genom att förstärka delar och försvaga andra delar och därmed ändra relationerna i berättelsen så att det uppstår falska detaljer. Negativa känslor behöver förhöras för att de ska komma med konkreta förslag på vad de egentligen vill av en. Ibland är det bäst att prata med en vän som finns utanför ditt huvud och därmed inte lika mycket dribblas av känslorna som finns inom dig. Den kan hjälpa dig att väcka liv i din skepticism samt åtgärda de andelar av den negativa stämningen som går att nå med praktiska lösningar. Om inte annat så kan den få dig att skratta eller hålla ett omtänksamt öga på dig.

Genom att ta till alla medel för att besegra dina hemska tankar gång på gång så kan du bygga ett tankemässigt immunsystem som tidigare upptäcker överdriven ängslan och arbetar med att blockera den från att få inflytande. Oavbruten sorg är annars mästerlig på att förfalska dina minnen och upplevelser och besudla deras innehåll för att kunna använda de mot dig. Den sårbarhet som finns i att ens egna minnen används mot en är värt att titta på lite närmare.

Skyll inte på barnet och inte på dig heller

Falska minnen är saker som man har för sig att man har upplevt trots att de inte motsvaras av verkliga händelser. Förutom att man kan skapa falska minnen på egen hand så går det att “plantera” falska minnen hos människor.

Jag kan berätta ett eget falskt minne som exempel. Jag var på en promenad med en vän när jag plötsligt fick syn på en Volkswagen bubbla. Enligt konstens regler har man rätt att ge sin granne ett knytnävsslag när detta ögonblick infinner sig. Men man ska även skryta lite. Jag ville berätta om mitt häftigaste Volkswagen minne. Efter lite betänketid så berättade jag hur några vänner och jag hade åkt förbi en Volkswagen fabrik. Det hade blivit helt galet och alla hade rätt ont efteråt. Anledningen till att jag berättade just detta var att jag först mindes att jag hade varit med om en avancerad Volkswagen-lek. Nästa tanke som poppade upp i huvudet var en scen som handlade om en Volkswagen fabrik och en skolbuss. Skolbussen påminde mig om min gamla skola som just hade en skolbuss. Scenen matchade mycket väl scenariot som jag berättade om och därför så var det naturligt att sammanfoga de två ögonblicken. Senare den dagen såg jag en reklamfilm om Simpsons. Först då insåg jag att jag hade berättat om en scen ur Simpsons(punch buggy).

Principen med att plantera minnen är att människor över tid glömmer de detaljerna som omger händelsen. Det som tar längst tid att glömma är intrycket av händelsen. När man ska minnas en händelse så fuskar man sig fram genom att utgå ifrån sitt intryck och utifrån det resonera kring detaljerna i efterhand. På så vis är suddiga detaljer utbytbara mot andra detaljer som kan ha en motsvarande funktion i sammanhanget. De nyantagna detaljerna har en inverkan på hur helheten sitter ihop. På så vis kan ett minne ändra karaktär över tid.

Rättegången var inte rättvis

Vi lever med samma person rakt igenom livet och behöver lära oss att älska den. Vi har ett stort inflytande över dess öden och vägval. Vi har tillgång till dess hemligheter och angelägenheter på ett sätt som ingen annan har.

Även om det som står ovan stämmer överens med hur många av oss upplever sig själva så kan vi ibland ha felaktig information om oss själva. Förklaringen är att det händer något underligt de gånger som vi tänker tillbaka på våra liv. Över tid så glömmer vi rätt mycket detaljer men minns helheten. När vi sedan ska återkalla ett minne så sker det en rekonstruktion utifrån hur detaljerna passar ihop med helheten. Detaljer som har glömts gissas utifrån hur de passar ihop med de detaljer som man minns. Det som är väldigt lurigt är att vad som “passar ihop med de detaljer som man minns” bestäms av ganska oväntade saker.

Den person som vi råkar vara i stunden är den person som tillåts att uttolka våra minnen. Är den ledsen så färgar den de saknade detaljerna med sin sorg och minnet återupplevs som dystert. Är man utmattad kan minnet återupplevas som innehållsfattigt och ointressant. Sinnesläget tycker till om världsskildringen. På samma sätt kan kunskapsläget ta över världsåskådningen.

Minnen är nämligen ungefär som berättelser. Förutom att de bär på en känsla så har de ett händelseförlopp(narrativ). Händelseförloppet har en logik eftersom det ägde rum i verkligheten och verkligheten utspelar sig på ett ordnat sätt. Med andra ord så reflekterar man tillbaka på sina minnen med en vilja att återskapa de efter den logik som tros kunna sammanföra detaljerna. Jämför man hur världen är logiskt konstruerad för ett barn mot hur den är för en vuxen så inser man att skillnaderna är ganska dramatiska. Våra hypoteser växer och förändras med oss. När vi försöker att minnas barnet i situationen så tänker vi utifrån det vuxna perspektivet. Konsekvensen av detta är att vi kan uttolka saker enligt teorier som vi fick först långt efter händelsen. Men hur påverkar dessa teorier våra minnen?

För de flesta av våra minnen så minns vi så pass mycket detaljer att kontexten inte kan förvrängas särskilt mycket. Det finns några intressant undantag. Ett av dessa handlar om hur människor med traumatiska barndomsminnen inte kan låta bli att hemsökas av dessa minnen. Det kan vara saker som man ångrar bittert att ha fått uppleva. Framförallt är de många som klandrar sig själva för att ha haft dåligt omdöme. Men är dessa minnen sanna? Ska vi ta de på allvar såsom vi gör med andra minnen?

För att svara på den frågan så behöver vi fundera kring vad som händer med våra minnen när vi tänker på de. Vi behöver veta vad som kännetecknar den där personen(du) som tittar tillbaka i historiken. Är den personen en objektiv åskådare eller är det en person som tycker till om vad den ser? Svaret är att betraktaren är en person som tycker till utifrån sig själv och därmed kan råka förglömma att ge det som granskas en möjlighet att få ha invändningar. Ditt vuxna omdöme och dina pågående resonemang om etik och moral är det som inpräntar minnet med en värdering. Barnet förminskas för att det inte kunde resonera som en vuxen person hade gjort i dess position. Barnet blir oundvikligen en förövare när dess agerande döms utifrån det vuxna jagets överlägsna handlingskraft och konsekvenstänkande. Men barnet visste inte bättre. Det är ditt nuvarande vetande som pratar som om du alltid har varit så här upplyst.

Vi tittar tillbaka och funderar kring barnets trassliga tillvaro med förklaringsmodeller som verkar rimliga för den vuxna person som barnet har kommit att bli. Vi kräver för mycket av barnet genom att glömma att det just var ett barn. Den vuxna må ha mognat ur barnet men vi underskattar hur mycket som är utbytt. Det räcker egentligen att studera valfritt barn för att få en uppfriskande påminnelse om att de inte är små vuxna. Då kan man rätta sin uppfattning om vilka krav som är rimliga att ställa avseende barnets förmåga att ta ansvar för sina egna handlingar och andra händelser i dess omgivning. Döm därför inte barnet, det är oskyldigt.