Att främja goda värderingar (färdig)

De flesta man frågar tycker att det är störande med skratt-slingan som spelas upp i komediserier när det är dags att skratta åt ett skämt. Statistiken säger att de har rätt. Enkätstudier visar just att det verkligen är så att folk i allmänhet tycker att det är störande. Men det uppmuntrar inte tv-bolagen att sluta med burkskratten. Det beror helt enkelt på att de fyller sitt syfte. Skrattljudet hjälper dig att hitta det komiska i skämtet genom att ge dig återkoppling om att något i situation var värt ett skratt. Det är en liknande mekanism som gör att grupper skrattar mycket, individerna i gruppen använder varandras reaktioner som stöd i sina egna val av reaktioner och skapar en stämning som är medryckande. När ni väl har skrattar en stund så lättar humöret och saker bli roligare av bara farten.

På samma sätt som vi rättar våra intryck med hjälp av betraktelser i omgivningen så lär vi oss vilka beteenden som är lämpliga genom observationer. När vi möter en situation och väljer ett beteende som lämpar sig den så får vi feedback genom utfallet. Om utfallet är positivt så kan beteendet förstärkas och få ingå i ett kit med beteenden som kan tas fram vid liknande situationer. Kontexten spelar roll just för att vi inte är säkra på om beteendet är lämpligt eller inte. Allt som räknas som positivt eller negativt kommer att inverka på vår attityd mot beteendet. När vi väl har bestämt oss för hur vi tycker om beteendet så är vi benägna att hitta fler anledningar att tycka samma sak. Det går visserligen att göra det hela ogjort men det kräver mer arbete ju mer normaliserat och uppskattat som beteendet har hunnit bli.

Om vi är omgivna av människor som bär ett hat mot en folkgrupp så kan vi dela hatet med stöd i vår harmoniska samhörighet. Ni väl hatet är implanterat så lever det sitt eget liv i våra tankar och absorberar relevanta intryck från omgivningen för att så småningom vara inbäddat i hela vår verklighet. Personen kan alltså agera rasistiskt trots att den inte upplever sig som hatisk utan lever enligt sig själv ett rättskaffens liv där. Det beror på att insikten om beteendets olämplighet hade behövt komma i ett skede då idén inte hade hunnit allierat sig med en massa önskvärda tankar.

Det kanske är mot bakgrundsuppgifter som dessa som det kan dukas upp en diskussion om vad som får människor att gå emot destruktiva normer. Det enkla svaret är att människor behöver inse att ens viss attityd är problematisk. Den insikten kräver att det finns intellektuella motströmmar i samhället. Därifrån tar den så kallade kontakthypotesen vid.

Kontakthypotesen går ut på att människor som exponeras för varandra lär sig att acceptera varandra genom att de ifrågasätter förutfattade meningar som de har om varandra. Eftersom människor gillar att bete sig konsistent och känner sig olustiga när de kommer på sig själva med att bryta emot sina värderingar så leder lyckade möten till att vi har svårt att tycka illa om personen som fyllde oss med trevliga känslor. Det är betydligt mycket lättare att hata en potentiellt schysst person på ett avstånd som tillåter dig att tycka saker om den utan att behöva få tyckandet ifrågasatt. Deras behagliga närhet skulle annars kunna punktera trovärdigheten i din demonisering. Genom att betrakta människor en person i taget så skakar de om idén om att alla med en viss egenskap är på ett visst sätt. Det är en bra start att anse att åtminstone några av “de” inte är så dumma ändå.

Kontakthypotesen är ju såklart inte magi. Det enda den säger är att möten mellan människor är en bra väg mot samspel som tillfredsställer båda parter. Men möten kan gå väldigt fel. Välfungerande möten kräver generellt att mötet sker på lika villkor och känns relevant för båda parter samtidigt som deltagarna går in med en samarbetsvilja och en intention att lära känna varandra även på individuell nivå. Förortssafari är med andra ord en dålig idé.

Det går även att knyta band genom att skapa ömsesidiga beroendeförhållanden. Det kanske är lika mycket beroende förhållandet i sig som det är konsekvenserna av det. Ett ömsesidigt beroende åtföljs av nödvändiga möten som integrerar fler intressen i varandra och uppmuntrar ytterligare utbyten. Det här förklarar dygderna som kommer ur ekonomiska relationer, giftermål mellan folkgrupper, internationella överenskommelser, samarbetsorganisationer etc. Ju fler parter som ingår och ju mer betydelsefulla relationerna desto högre blir priset av att vilja gå sin egen väg. Parterna som ingår avtalet gör det till en början mest för gynna egna intressen och med tiden börjar relationen att bli mer värdefull. Åtminstone när det fungerar som det var tänkt. Människor är nämligen benägna att motarbeta varandra redan av att ges en futtig anledning att dela sig i grupper. Ensidigheten främjar en distansering och med det en empatisk avskildhet.

Skrattslingan som nämndes förut handlade om hur beteenden i omgivningen kan användas som stöd av den som vill ställa in sitt eget beteende gentemot en situation. På samma sätt kan man prata om sociala händelsers momentum. När någon agerar annorlunda(rebelliskt) så tvingar den omgivningen att komma underfund med varför den gjorde som den gjorde. Precis som att skrattslingan hjälper oss att leta efter skämtet så tvingar rebellen oss att leta efter en förklaring till dess oliktänkande. Särskilt om vi högaktar rebellen genom ett socialt eller emotionellt kapital som den har mot oss, så är vi beredda att göra ett gediget tankearbete. Men det påverkas likaså av hur uppseendeväckande agerandet var och hur vi dessförinnan har känt inför situationen privat och/eller inom våra kretsar. Människor räknar just fram beteenden genom att väga för och nackdelar lite slarvigt. Men inom oss bär vi ofta reserv-anledningar som vi kan lägga till i vågskålarna om vi fick anledning att tänka efter. Rebeller tvingar fram ett moraliskt kval som åskådarna behöver bearbeta inom sig själva – antingen genom förnekelse, falsifiering, eller förändring. Det krävs ofta att någon pekar ut att kejsaren inte har kläder på sig.

Det kan vara läge att fråga oss själva vart rebellerna kommer ifrån. Det är trots allt människor vars uppväxt för det mesta liknar alla andras. Den frågan går nog inte att besvara med ett allomfattande svar. Som för resten av texten så blir det eventuella svaret i bästa fall ett tvärsnitt av en mycket komplexare verklighet. Vi kanske kan nöja oss med två saker som får individer att gå utanför rutinmässiga beteenden. Det ena är mentalisering och det andra medveten närvaro. Mentalisering är helt enkelt förmågan att föreställa sig hur en själv hade kunnat vara i en annans plats. Ett exempel på en tillämpning kan vara en insikt om att ingen väljer att vara sjuk och “en ekonomisk belastning för samhället”. Medveten närvaro handlar å andra sidan om att landa i en situation och bearbeta den såsom den är och inte såsom den verkar. Det handlar om att inte agera ut sin impuls utan stanna upp och fundera kring hur ens omedelbara känslor inför en situation är sammansatta. Båda dessa förmågor växer bland annat av givande möten med främlingar då erfarenheterna rustar en inför framtida möten. Det handlar om att bygga upp en benägenhet att vikta sina beteenden utifrån en mångfald av möjliga lojaliteter.

Slutligen ska vi inte glömma samhällets roll. Det finns diskreta saker som ger stor avkastning genom att så frön inför framtiden. Jämför att lära sina barn att alla förtjänar respekt för att alla är människor med att genom ens handlingar förmedla till sina barn att bara de vi gillar förtjänar respekt. I det ena fallet är respekt regeln medan den i andra fallet är ett undantag. Ibland kan enkla val vara med och sänka ribban för vad vi kommer att vara beredda att förstå och förlåta.