The cute, the squishy and the cuddly (färdig)

Kapitel 1: The cute, the squishy, and the cuddly

Människor har tillsammans med djuren runt oss skapat civilisationen. Relationen varelserna emellan har till stora delar handlat om att människan har sett djuren som verktyg. Djur har använts för arbetskraft och transport och har utöver detta haft ett antal stödjande funktioner. Djuren har även utgjort en viktig proteinkälla och det är det bland deras funktioner som kanske är viktigast idag. Med tiden har vårat behov av att använda djuren för olika ändamål avtagit då vi har ersatt deras funktioner med effektivare metoder. Olika samhällen har kommit olika långt ifrån jordbrukssamhället.

I runda tal är det de senaste 200 åren som vår instrumentalisering av djur har avtagit på ett accelererande sätt. Den fortskridande samhällsdebatten beror på att idéer sprids snabbare än någonsin. I och med informationssamhället så kan vi lyssna till ett stort spektrum av resonemang och påverkas om än delvis av ett flertal sådana resonemang. De som tycker sig ha sett framtiden ger oss rekommendationer men även spoilers som gör oss olika sugna på att se för oss själva. Projektionsbanorna för vår utveckling får nya riktningar med varje enhet inspiration. Många gånger tar vi genvägen som fotspåren före oss är kurvade runt och har då energi kvar att fortsätta lite till. Om någon ska göra annorlunda beslut än de före oss så är det vi.

Vi har goda anledningar att fundera kring den roll som djur och natur fyller i dagens samhälle. Det är något uppseendeväckande med hur söta djur är en katalysator i samhällsdebatten. Det är rätt svårt att äta Bambi, Kalle Anka, eller fåret Shaun. Allihop är djur med mänskliga egenskaper. Det räcker i samtliga fall med den association som det mänskliga lånar över till djuret för att djuret inte ska kännas lika frestande att äta. Inte ens busen Tom från Tom & Jerry skulle du äta. Då hade vi varit benägna att äta barn som mobbar andra barn. Det vore besynnerligt om rektorn ringde hem för att tala om att tiden för utvecklingssamtalet är struken. Din son hade under lång tid varit som en gädda och det kände ni till.

När känslan av att några djur är fel att äta väl har satt så brukar den tanken snurra några extra varv i huvudet. Saken är att människor vill agera konsekvent och då kan det bland annat vara svårt att ta itu med att kunna äta ett djur men inte ett annat. Det är en rätt märklig tanke att tecknad film skulle få människor att bli vegetarianer när många upplever det som ett genomtänkt beslut. Det är ju inte hela sanningen så klart. Åtminstone inte med tiden då vi med tiden renoverar de tankar som våra beteenden står ovanpå och hittar ibland nya anledningar att hålla fast vid beslutet. Men den ännu märkligare tanken vore hur det sker så mycket intellektuellt stångande kring saker vars frön är obetydligt små. Det är som att ett obetydligt mynt släpps från ett högt torn. Ibland är avståndet mellan våra åsikter så långt att det just motsvarar att turas om att klättra uppför våra torn av antaganden för att sedan släppa ner kompakta kristaller av slutsatser på varandra.

Nu speglar inte Bambi, Kalle Anka, fåret Shaun eller Tom and Jerry det känsloliv som pågår i rådjur, ankor, får, katter eller råttor. Men det är inte helt uppenbart då även dessa ingår i vår idé om vad djur är. Att vi gillar dessa karaktärer säger egentligen mer om oss som människor än de som djur. Att fåret Shaun får vara ett språkrör för andra får är ett tecken på hur vissa djur är sötare och mänskligare än andra. Att sedan samma sorts djur skulle vara olika söta är ett tecken på att det finns kriterier för sötma.

Söta djur

Många tecknade figurer och leksaker är söta. Bland dessa finns människor, djur, växter ja alla tänkbara organismer men även oorganiska föremål så skrivbordslampor eller bilar. Det vi ser i de bottnar i en egenskap hos människan som innebär att vi uppfattar kroppsspråk på ett sätt som inte särskiljer mellan människokroppar och andra föremål. Alla tillsynes strukturerade beteenden betraktas som potentiellt vljestyrda. Allting som ger en antydan till kroppsspråk uppfattar vi som en potentiell innehavare av de tankeprocesser som hör till kroppsspråket. Räven är slug eftersom den tassar runt som om den väntar på något mer. Sengångaren är lat eftersom den gäspar och har ett godtroget ansiktsuttryck.

Det effektivaste sättet att förmänskliga en sak är att ge den ett ansikte. Ritar man ögon och en mun på en figur eller ett föremål så får det en personlighet på köpet. Mjuka drag och ett leende identifierar det som harmlöst om inte kroppsspråket istället talar för att det rör sig om list. Ett nyfiket beteende och dess motsvarande ansiktsuttryck gör den harmlösa saken spännande eftersom kombinationen av nyfiken och harmlös kan vara inbjudande. En liten kropp försäkrar dig om att du inte kommer att bli fysiskt övermannad av att sänka garden och öppna hjärtat. Symmetri hjälper dig bland annat att slippa oroa dig för att det finns saker som du inte har sett men som skulle avvika mot det du vet. Symmetri hjälper dig även att skapa ett helhetsintryck.

På samma sätt kan man nästan rada upp bilder som visar en övergång från minst sött till sötast och hitta synkrona förändringar i bildspråket. Saker och ting är olika gulliga beroende på hur mycket de påminner om knubbiga småbarn(“bebisar”).  Den som vill rita något sött kan egentligen beta av några saker på en checklista så har den fått med det mesta. Det är saker som stora ögon, mjuka drag, knubbiga kinder, runda former, skimrande hy, och symmetriska drag. Vill du få till det där extra så experimentera med placeringen och proportionerna av olika kroppsdelar i förhållande till varandra. Olika förhållanden mellan dragen är olika iögonfallande. 

ImageSaker som uppfyller olika kriterier för sötma har alltså en förmåga att i oss initiera/utlösa en omsorgskänsla. Det handlar hela tiden om att människan är en social varelse som vill umgås men behöver garantier för ingå vänskapspakter och samarbetsavtal. Den vi litar på får tillgång till vårat allt. Vi utvecklas, och de likaså, när vi är sårbara kring människor som som har ett ärligt behov av vår närhet. Naaah.

Djuren runt oss

Det händer alltså en hel del i själva betraktelsen som inte kommer ifrån själva situationen. Ett för mig väldigt aktuellt exempel är den delfinshow som jag såg häromdagen. Den var majestätisk. Det fanns något utomordentligt vackert i att se delfinernas sociala intelligens. Men hur medvetna var delfinerna om att de enskilda handlingar som de belönades för var koreograferade till en show ämnad för min underhållning. Djuren har helt klart sina samhällen och sina sociala aktiviteter men djurens aktiviteter bär mer signifikans för de än för oss. Vi behöver inte kunna se att det är vackert för att de ska få ut något av det. Det är inte känt att delfiner skulle träna sina Shakespeare framträdanden när de har sina egna konferenser.

Djur kan alltså vara goda kompanjoner men ses ofta som innehavare av fler mänskliga attribut än de egentligen har. Det är inte en korrekt syn att betrakta djur som om de vore mänskliga men hade en inbyggd begränsning i sin kommunikativa förmåga. Det som gör att vi upplever något gemensamt mellan oss och djuren, är att vi kan interagera med djur på ett sätt som båda parter förstår. Men det är människan har skapat villkoren för interaktionen och kunnat överföra de till djuret. Vi kan “socialisera” djuret genom att lära det vilka beteenden hos det som medför en belöning från oss. Med andra ord är djur som finns kring människor förmänskligade djur även om förmänskligandet inte tar över deras egna natur. De djur som lämpar sig som husdjur beror inte primärt på vilka djur vi är intresserade av. Det beror istället på en förutbestämd biologisk kompatibilitet mellan våra och djurens former av socialt samspel. Framgångsrik förädling och dressering är alltså den typ av djuruppfostran som kan ta tillvara på fler andelar av den potentialen.

I slutändan är det människans ageranden som social varelse som lyckas finna socialiseringspotential i saker omkring oss. En intressant invändning som är långt ifrån given från diskussionen ovan vore att mikroorganismer är livsformer som utan våra inviter har lyckats leva i symbios med oss. Det verkar i de flesta övriga fallen som att det är människan som bjuder upp till djupare interaktion. 

Kapitel 2: The invisible cow

Vi äter alltså helst inte Piff och Puff trots att de är rätt irriterande. Men djur som inte bor hos oss är lättare att äta. Men vad vet du om ifall kon hette Molly innan den hamnade på tallriken? I detta sammanhang är det viktigt att nämna en aspekt som ger lite nyansering. De flesta människor äter kött och inte djur. De flesta människor skiljer omedvetet på kött och djur. Tillagat benfritt kött som äts på restaurang är sin egna sort och har ännu mindre likhet med djuret som det kommer ifrån. Kor är för de flesta människor ett fyrbent föremål som säger muuu. För de flesta säger köttet “lukta på mig och sen ät mig”. För de flesta av oss så är allt som en ko är och allt som kött är ganska avskilda ting i våra sinnesvärldar. De hålls isär av att vi associerar de med olika saker som om de vore olika saker. Det finns en dissociation mellan de två tingen, en “abstraktionsvidd” som håller isär de som konstellationer.

När du tänker på en ko så är det ofta samma ko som äter gräs på den där ängen. En knubbig och harmlös sak klädd i en mjölkvitt kappa med lite ojämna svartbruna fläckar. Det här är den operativa definition som många använder när de tänker på en ko. Men det finns dignitet i en verklig ko än de här stillbilderna(snapshots). Du behöver göra något mer om kött ska klara av att leverera pseudo-ko eller kanske-ko känslan. Det du behöver är en starkare sinnesbild av hur kött och ko är besläktade så att om du inte äter det ena så är du inte beredd att äta det andra. För vad är kött egentligen och på vilket sätt är köttet och kon besläktade?

  • Kött är som kyckling eller fisk. Ko är som häst eller får.
  • Kött om den fick välja själv är helst en gryta, en stek, en grilbit etc. Kor går å andra sidan inte att äta.
  • Kött håller till i affärer, men inga kor syns i närheten.
  • Kött kan berätta sina preferenser om hur den vill att du behandlar det, men kor kan å andra sidan inte prata. 
  • Kött kan ibland lekfullt utmana dig att utforska dess förmågor. Kor bryr sig å andra sidan inte om dig.
  • Kött är en funktionell motsats till grönsaker eller fisk. Kor gillar gräs.
  • Kött tar modelluppdrag för olika veckotidningar när den inte är upptagen med dig. Kor har ingen känsla för mode, de är “so yesterday”. 

Med andra ord är köttets och kons särdrag ganska olika. Det svåra med att diskutera vad vi väljer att äta handlar bland annat om de flesta som äter kött inte äter djur. De äter kött. Segregeringen av köttproduktionen och köttkonsumtionen har inneburit att osynliggörande av ledtrådarna om en eventuell relation mellan kött och djur. De finns dock kvar för den som förvärvar ett specialintresse som driver den att leta. Då blir den mer bestämd när den inser att mamma och pappa åt Kalle Anka.

Kapitel 3: Tallriksmodellen

Åtminstone så länge som delfinshowen varade så var jag vegan. Efteråt gick jag tillbaka till att vara deltidsvegetarian. Den vegetariska delen handlar för min del om att det gynnar miljön att fler människor äter vegetariskt. Det beror på att det går åt enormt mycket mer energi att producera animaliska proteiner jämfört med vegetariska. De som å andra sidan inte äter djur under några som helst omständigheter undviker kött av två stora orsaker. Det ena är att vissa blir äcklade eller upprörda av tanken på att de äter något som har varit levande. Det andra är att några drivs av en idé om att djur skulle ha en lika stor rätt till liv som människor. Jag håller inte med om idén om att djur och människor har samma rätt till liv. Det beror på att jag anser att det finns kvalitativa skillnader i hur olika organismer upplever sin existens och att den skillnaden gör oss olika mycket fästa vid livet. Jag skulle alltså kunna undvika alla animaliska produkter och ändå tycka så. Nu är min kost främst religiöst motiverad, men idén om kvaliteten i upplevelser är ändå intressant att utforska. Hur skulle den idén dra gränsen om vilka djur som det inte är lika synd om? 

Idén om lika rätt till liv utgår ifrån att det är organismers förmåga att uppskatta njutning och ogilla smärta som ger de ett egenvärde. Det argumentet menar att det rättvisa sättet att agera mot andra organismer är det sätt som maximerar positiva upplevelser och minimerar negativa upplevelser. Om man godkänner argumentet så förbinder det en till att moralisk inte är acceptera att djuren dödas eller att deras miljöer skadas annat än i extrema undantagsfall. Åtminstone delen om att inom rimliga gränser undvika onödigt lidande känns universell. Det som går att debattera är vad som räknas som rimligt.

Ett första problem med att alla djur har lika rätt till liv är att det krävs en människa för att tycka så. Resten av organismerna moraliserar inte kring att äta varandra. Djur med all-ätar tänder ser inga sorgemotiv i det som dessa tänder kan användas för. Nästa problem är varför det inte skulle vara lika synd om alla organismer. Det finns i alla organismer motsvarigheter till det vi i djur kan identifiera som ett uttryck för olika genomgångna upplevelser. Dessa responsiva beteenden kanske har ett annat utseende men de fyller den identiska funktionen av att optimera artens möjligheter till persistens. Men det viktigaste argumentet kanske är att människans upplevelse av glädje och sorg skiljer sig markant från de andra biologiska livsformernas upplevelser av detsamma.

Man ska nog inte äta människor ändå

Varför äter vi inte andra människor då? Det finns nog inte så många sammanhang utöver denna där den frågan är rimlig att ställa sig. För om vi nu skulle bortse ifrån människans heliga status så skulle all kött kunna vara jämförbar om det inte fanns utförligare restriktioner. Det finns visserligen restriktioner som följer olika livsfilosofier. Men det jag funderar på här är hur en idé om kvalitativt skilda världsupplevelser skulle sortera biologiska varelser efter vilka som lämpar sig att äta.

Smärta och njutning räcker inte när man tänker kring skillnader mellan olika livsformer. Även de enklaste organismerna har sina motsvarigheter till smärta och belöning. Dessutom kan smärta bedövas om vi så önskar. Belöning är å andra sidan en ögonblick-lång upplevelse som släcker ut sig själv. För att belöning ska vara meningsfullt så behöver man kunna längta efter det.

Långsiktigheten tenderar att hänga samman med hur komplex organismen är. Det finns inom etologin och sociobiologin beskrivningar av djurens förmågor. Utan att vara forskare så kan en vanlig person känna igen djurens sociala aktiviteter med måttlig träffsäkerhet. Det vi spontant ser i djurens beteenden är med andra ord ett rätt bra måttstock för djurens komplexitet. Det är först genom utförligare studier av olika djurs repertoarer av beteenden som vi får kännedom om hur innehållet i djurets upplevelser av världen kunde tänkas se ut. Särskilt däggdjur har sociala förmågor som överstiger det som de flesta människor kan föreställa sig. Den odifferentierade känslan räcker alltså inte till om vi ska hitta en tydlig skiljelinje. 

Det korta svaret på vilka djur vi inte ska äta är att det vore vore synd att äta varelser för vilka döden skulle kännas som en tråkig händelse. Dessa organismer ska vi istället göra vårat bästa för att försvara från all onaturlig död. Skulle det appliceras på en människa så vore det synd att äta en människa eftersom människan som blev uppäten, hade den fått tycka till om att bli äten säkerligen skulle ha uttryckt ett missnöje. Det beror på att människor kan schemalägga och planera sina liv på så vis att saker som vi värderar kan förskjutas framåt i tiden så att vi i varje stund inte känner oss klara. Vår medvetenhet om att den enda upplevelsen vi har tillgång till utspelar sig i en okänd tidsrymd fyller döden med en stor del av dess hotfulla rykte. Det är genom att kunna se fram emot sin fortsatta existens som livet subjektivt sett blir personligt och oersättligt. Det skapar ett djup i den egna existensen. Det är genom att ge sina upplevelser en tidsaxel och se skillnad mellan nutid och framtid som man får en anledning om att se fram emot en morgondag bortom stunden. På samma sätt vore det tråkigt att äta ett djur som skulle sakna saker som den gick miste om.

longOm smärta och njutning inte räcker till så kanske förmågan att vara beredd på olika utfall kan. Många djur kan trots allt uppleva förväntan(anticipation). Räcker det för att ha en tidsaxel? Jag skulle säga att förväntan är ett steg i rätt riktning men att längtan är det som är att betrakta som mer sofistikerat. Det beror på att längtan har abstrakta motiv medan förväntan kräver rakare situationer. Längtan gör att den avlägsna framtiden och den genomgångna dåtiden sammanknyts. Det ger ens upplevelse av sig en bred tidsaxel och motiverar en att värna om sina framtida själv även innan man har blivit de personerna. Förväntan sker å andra sidan när det finns ett kort avstånd mellan att ha och att sakna. Den inväntan som följer av att förvänta sig ett utfall pågår under kortare stunder om det inte följs av en planering inför det önskade utfallet. Att kunna känna längtan inför framtida utfall ger dig en känsla av identitet. För flertalet djur är det kanske istället så att realtiden(“live”) utgör den viktigaste referensramen. 

Att djur har en förmåga att känna förväntan talar inte om för oss att djur skulle ha en komplex tankevärld. Däremot säger det att de är kapabla att känna rädsla inför smärta. I våra relationer till djur ska vi därför ta hänsyn till såväl deras rädsla som deras smärta. Det är en god anledning att se till att de tas väl omhand när de är i vårat förvar. På samma sätt är det en anledning om att värna om miljön så att olika omgångar av djur inte lider under sin vistelse.

Ett annat problem med att äta människor är att människor hämnas om man äter deras anhöriga. Även om det låter aningen bisarrt så är det ett viktigt argument. Argumentet handlar om den bedrövelse som uppstår efter att en individ avlägsnats ur gruppen. Organismer som kan skapa bestående vänskapsrelationer och känna en förlängd avsaknad till specifika gruppmedlemmar har en förmåga att lida bortom den omedelbara stunden. Även dessa organismer skulle vara ett bekymmer att äta. Självklart kan man diskutera hur djurens upplevelser ska mätas och värderas. Kontentan här är istället att det finns en diskrepans mellan våra spontana attityder till djur och den grad till vilken den känslan säger något om djuret. Det viktigaste budskapet är inte vilka djur man ska eller inte ska äta. Det viktigaste är att vi behöver tänka igenom vad det är i våra spontana attityder som ger de sitt värde. Samhällsdebatt gynnas av att deltagarna har tänkt igenom innan de börjar prata. Då minskar det onödiga avstånd som uppstår när vi av en oresonlig vilja klättrar några extra våningar i våra åsiktstorn i syfte att bli svåråtkomliga.