Bananskal och eftertanke (färdig)

När jag började läkarprogrammet så var jag lite osäker kring varför jag egentligen valde att bli läkare. Jag hade ärvt två idéer från min storebror. Det första är att det är bra att ha goda betyg eftersom det underlättar resan genom samhället. Det andra är att med all passion bakom min brors beskrivningar av sina läkardrömmar så kunde jobbet inget annat än vara häftigt.

Men det var egentligen aldrig självklart. Min första egna dröm var att bli en uppfinnare tills jag förstod att det inte ens var ett jobb. Därefter ändrade jag mig rätt ofta och ibland ville jag bli flera saker samtidigt. Det rörde sig bland annat om astronaut, dataingenjör, fotbollsspelare, arkeolog, läkare, forskare, polis, journalist, regissör, entreprenör, snickare, ekonom, vanlig ingenjör mm. Med andra ord är jag en rätt pragmatisk person.

Allteftersom så har jag insett att det har funnits ett mönster i alla de valen. Den gemensamma nämnaren är att jag har velat kunna göra skillnad. Jag har bara inte vetat var jag passar in eller vad jag borde göra. Jag hade fler frågor än vad jag hade svar. Det fanns ett stort glapp mellan vad jag egentligen ville och det som jag vid varje tillfälle tyckte mig veta om världen. Jag såg inte så långt framför mig och jag visste inte ens om jag var på rätt väg. Ordningsföljden i mina val speglade den kultur som jag vid ett givet tillfälle hade fångat upp som underlag för mina tankar. Jag blev gång på gång distraherad av ny information och kunde inte bestämma mig. Det fanns något i mitt sökande som jag ständigt försökte att gripa efter men utan att lyckas. 

Jag utforskade aktivt världen runt mig efter ledtrådar. Mitt huvudspår kan sammanfattas med något i stil med “jag håller med om att något inte stämmer med hur världen fungerar, men vad är det som inte stämmer, och varför säger alla olika saker?”. 

Jag visste inte hur samhället fungerade och visste inte heller att det kunde vara viktigt att veta. Jag hade svårt att ställa in mig på ett enda yrke som skulle få min person att komma väl till uttryck. Jag hade ingen egentlig aning om vad olika jobb innebar i förhållande till det som jag eftersträvade. Det blev inte lättare av att jag med mitt ordförråd inte klarade av att ringa in mina ambitioner.

Jag har alltså hela tiden försökt att avkoda hur man kan vara med och påverka. Desto mer har jag försökt att ta reda på vad det är som vi försöker att förändra. Vill vi alla samma saker och är världen verkligen lika problematisk som den beskrivs? Visserligen så har jag drabbats personligen av att världen är rätt hård, därav mitt frustrerade sökande – men frågan är ändå om det är så att jag råkar leva i någon annans drömvärld utan att bli tagen hänsyn till. Det gör inte min situation bättre, men det skapar förutsättningar för att jag kunde kommunicera mina besvär och ges mer utrymme i denna drömvärld. Det vore redan där en mindre bitter och istället mera optimistisk berättelse. Det vore en positiv twist, en hoppets livlina. Och kanske när jag hade fått utrymme att “få vara”, så kunde vi ägna oss åt att leta efter andra som har synpunkter på drömvärlden – numera version 2.0.

Men det var visst lite svårare än så. För hur kan man egentligen bryta den förbannelse av maktlöshet som det innebär att vara ifrågasatt innan man ens har presenterat sig själv? Personen – en bägare gjuten i anatomi och klädd i sociala etiketter, drog alltför mycket uppmärksamhet från innehållet som var den plats där mitt själv ekade med sin varelse.

Jag har sällan upplevt någon riktad fientlighet även om det var kärnan i min tidigare förklaringsmodell. Jag använder idag ett annat språk för att avgränsa samma frustration inom ramen av nya tankar. Jag menar numera att det rör sig om en onödig tröghet mot personlig utveckling. Förtryck men utan att någon vill kännas vid att vara förtryckare. En resistens inbyggd i systemet – som om det fanns mer hinder i verkligheten än summan av det som samtliga individer kunde stå för. Människor som ställs mot varandra och löser sina egna problem först för att därefter bli bekväma och tappa intresset för de som ännu lider. Som om staten till viss del var en kvarleva av en tid då min variant inte fanns som en del av det som behövde försörjas av det kollektivas barm. Vi byggde vårat hem på ett sätt som skulle tillfredsställa våra behov – men det var innan min tid och före min talan.

Uppfinnaren, astronauten, dataingenjören, fotbollsspelaren och arkeologen speglade samtliga barndomens idealism som inte såg några hinder. Polisen, en möjlighet att agera. Journalisten, forskaren och regissören – tillfällen att prata med flera. Entreprenören ett fyrtorn av norm-paradoxer. Snickaren – en fas som kom efter att jag började läkarprogrammet – den tillfälliga uppgivenheten som en exploaterad introversion kan föra med sig. Ekonomen och ingenjören som en möjlighet att åberopa teknologiska mirakel när jag själv hade tröttnat på att ha framförhållning med förslagen.

Så vad är egentligen problemet? Det är så enkelt som att jag innan jag hamnade i mitt nuvarande liv inte ens visste varför en utbildning skulle vara värdefull. Jag har haft långt mycket mer tur än det som människor har när de har levt ett liv som mitt. Jag har givits tid att förstå mina val av att först ha snubblat eller råkat välja rätt. Jag är medveten om att det rörde sig om en sekvens av lyckliga sammanträffanden när min färd så småningom ledde till en position där skrivande av texter som dessa blev möjligt. Det som är säkert är att min egna världsmedvetenhet inte hade räckt till för att skilja på en osannolik amatör-fotbollskarriär och en akademikers överlägsna autonomi. Jag kunde ha blivit ännu en överkvalificerad pizzabagare, och nog skulle jag ha gjort läckra pizzor som uttryck för mina omdirigerade mänskliga resurser. Jag skulle i alla fall inte vara fattig på kumpaner.

Att vara förhållandevis exkluderad från kunskap och möjligheter till självförverkligande är en livssituation som de lägre socioekonomiska-klassernas tillvaro är inlindad i. Förorterna är avskärmade från den större samhälleliga verkligheten, för att istället dissocierat hänge sig åt en egen lokalt instiftad hierarki av status. Låt oss kalla det underground, counterculture – whatever. Det finns en inhemsk karriärstege för de som samhället har glömt. De får också sin stund i rampljuset och några av de blir till och med adlade bakom galler. Och för oss som kom undan väntar av sympati en överlevarskuld för den vi hade kunnat vara.

Jag kan inte finna alltför mycket stolthet i att ha lyckats på det här viset. Jag kan relatera till det alternativa scenariot som jag endast är en slump ifrån att ikläda. Jag brukar tänka tillbaka på de där korsningarna och hur det kunde ha varit. Jag inser att jag har varit blind för mitt utgångsläge inför en social skiktning baserad på normer. En och samma framgångens hinderbana, men med olika svårighetsgrad beroende på den tävlandes utgångsvärden. Jag vet att det här är den ångest som kommer med en växande medvetenhet om den egna språklösheten, inte i brist på vokabulär, men i den ackumulerande insikten om att orden som man hela tiden har förfarat sig med, alltmedan har förnekat en möjligheten att använda de med ett personligt prägel. De här orden är inte mina och jag vet inte om jag någonsin kommer att höra mig tala. Jag är fortfarande bara på vägen mot att skapa min röst – den finns ännu inte. Ibland kan jag dock ana den som om den viskade från en inte alltför avlägsen framtid. Det är rösten av en nyförlöst medelklass som idag ännu förvånas när dess växande förväntningar stundtals saknar korrelat i verkligheten. En medelklass som bemöts av hinder som i de flesta fallen ingen kan hållas ansvarig för. Det rör sig om viljor spärrade bakom det multum av samtal och utbyten som ännu väntar på att få äga rum. Och frihet, den får man allteftersom omgivningen ges inblick i ens funktionshinder. Jag är förhoppningsfull, därav öppenheten. Jag tror att lösningen är att vara med och göra sig hörd – för bry sig, det gör alla människor.

Förr har jag alltid räknat med att förbli berövad. Jag har levt mitt liv baklänges av att mina tankar har gripit långt framför mig och avfärdat som irrelevant saker som jag hade velat pröva. Jag har nihilistiskt studerat det magiska i många ting som jag har räknat med att inte få beröra. Vi bör ju faktiskt veta bättre vi som många gånger är ämnade till att varken få ha eller vara. Men kanske är det ändå bättre tider. Om jag bara kunde få hjälp på vägen. Jag vill helt enkelt sluta att vara exotisk. Ett maskrosbarn. Jag är inte unik. Jag vill inte tillhöra kategorin “du är inte som alla andra”, det är nämligen en väldigt ensam plats att vara.