Tusen och en natt (färdig)

gamla tiderMig själv emellan

Det här dikten skrevs av min 19 åriga ställföreträdare för 7 år sedan. Det är som att mina gamla texter är skrivna av andra personer än mig men att det är personer som ändå är märkvärdigt bekanta. Som att olika människor har turats om att bo inuti min kropp. Det jag märker är att ungdomsårens “vem är jag” har alltmer ersatts av “vem brukade jag vara”, därefter  “hur hamnade jag här” och nu “vilka stadier av mig själv har jag avvarat”?

Bland mina gamla kartor över vart mitt liv utspelade sig så är den här dikten ett av de få som har överlevt att trasas av mitt missnöje. Temat i denna dikt har ännu inte blivit helt främmande då dess brygd fortfarande sjuder lite lätt innanför mitt kranium. Jag minns tanken bakom dikten men kan inte återskapa den i ursprungsskicket. Det skulle behövas mer skjuts av emotioner för att animera minnet än det som jag i skrivande stund råkar ha till övers. Det var nämligen en gång en sentimental människa som klottrade ner mitt skrivbord med dikter som dessa – men den smet därifrån innan det var dags för detta uppskjutna förhör. Jag kan idag i bästa fall ana en fantombild genom att läsa in mig själv i dess skrifters illavarslande förkunnanden. Jag vet att det jag som istället för den nu läser dikten har hunnit bli emotionellt utmärglat av samma anledningar som diktens författare hade varnat oss för. Även om jag idag vidhåller att den ljög om att jag behövde välja mellan oss och förkasta allt annat. Vi har inte setts och den ena är numera dövstum så att den mestadels tittar tillbaka besviket när jag blickar åt dess håll. Vi vet inte mycket om varandra, den ena av godtrogenhet och den andra av förnekelse, dock finns vårt förbund i att vi båda griper vid samma hoppets halmstrå från varsin ände. Den ena hänger sig fast kvar i den andras livsele och tynger den med sina tvivel. Men de vill överleva tillsammans. Den starka leder den svaga.

Bakgrund

Ungefär 3 månader efter att den ovanstående delen av texten skrevs så satt jag och skulle leta stavfel och se om texten behövde fräschas upp. Själva dikten hade jag nog skrivit på ett helt annat sätt idag men det är just därför som jag väljer att lämna den oberörd. Det som hände idag är att jag till större omfattning än förra gången lyckades minnas vad den nu 7 år gamla dikten handlade om. När dikten skrevs så handlade den om en oro inför att inte vara bättre än sin natur, “Min hjärna anklagar mitt medvetande för förtal”, som vägdes mot en tanke om att jag bör ta ansvar för mina handlingar, “Jag trodde inte jag var mutbar”. I retrospekt handlar den om att bli vuxen. Att gå från att ha varit en “mig i min närmiljö” till att bli en “någon i en oviss värld”.