All of me (färdig)

statsJinn and tonic

Statistiken säger att upp till 60% av svenskarna någon gång har varit otrogna genom att ha haft en annan partner vid sidan om sin ordinarie partner. Det är lika vanligt bland män som bland kvinnor. Bland ogifta är det betydligt mycket vanligare än bland gifta. De flesta som är otrogna kommer att vara otrogna fler gånger. Majoriteten av personerna är mellan 30-50 och åtminstone i Sverige så har de flesta hunnit skaffa minst 1 barn. Otrohet följer ett geografiskt mönster där den tillfälliga partnern oftast är en vän, kollega, eller tidigare partner. Otrohet är vanligare i länder med västerländsk kultur och har blivit desto vanligare efter andra världskriget. I Europa har kvinnor ett större problem med att männen skapar nya emotionella relationer medan männen bekymras mer av att kvinnan har ytterligare fysiska relationer. När män är otrogna handlar det främst om lust och när kvinnor är otrogna handlar det främst om att bli åtrådd och uppmärksammad. Samhällsfenomen som dessa följer självklart samhällets utveckling och orsakerna bakom beteendena kan inte sägas vara konstanta från epok till epok.

Den här texten ska försöka att göra siffrorna lite mer begripliga även om dess främsta fokus är hur man försvarar sin relation mer än varför otrohet förekommer. En utförlig diskussion av otrohet skulle vara mycket omfattande och inkludera diskussioner av sociologi, teknologi, antropologi, biologi, demografi, juridik, filosofi, etik och moral mm. Texten gör därför inte anspråk på att vara en djupare analys.

Ett viktigt sidospår som jag vill klämma in innan vi går vidare handlar om hur man förklarar otrohet eller andra samhällsfenomen. Det räcker inte att använda sig av biologin som förklaring. Helt enkelt för att många biologer har svårt att lämna sina förutfattade meningar om samhället utanför sina studier. Som utgångspunkt har flertalet biologer observerat att otrohet är någorlunda vanligt förekommande och att det är vanligare bland män. Därifrån har den tanken fått forma deras resonemang. Ett av de främsta förslagen från biologin handlar om hur mycket varje kön investerar i att få fortplanta sig. Idén är att män investerar så pass lite i sin fortplantning att de inte behöver bli fästa vid en kvinna. Kvinnor å andra sidan investerar 9 månader av nedsatt hälsa och ökat försörjningsbehov vilket gör de benägna att föredra långvariga relationer. Vissa har till och med utgått ifrån samma idé för att förklara att våldtäkt förekommer – de menar att det ökar männens fortplantningspotential och därför är en “naturlig företeelse” i mänskliga samhällen. Ett av problemen med resonemanget är att otrohetens förekomst varierar kraftigt mellan olika kulturblock och att otrohet bland kvinnor överallt är på väg att hinna ikapp otrohet bland män och i vissa fall till och med gå om. Kanske är samhälleliga fenomen lite mer komplexa trots allt.

Aplacebott det finns kulturella variationer i förekomsten av otrohet är ett faktum. Forskning talar för att otrohetens förekomst i stor omfattning har att göra med hur öppna relationer en enskild person har mot andra individer av motsatt kön. Öppnare relationer sänker tröskeln för det som är att betrakta som otrohet och banar därmed väg för snedsteg. Den andra sidan av samma mynt är att det tros finnas en skyddande effekt att inhämta i förväntad lojalitet/avundsjuka(bundenhet). På motsvarande sätt tros oron för att skada det egna anseendet hålla otrohetssiffrorna nere och samvariera med samhällets attityder till olika sociala relationers exklusivitet.

Vi kan nöja oss med att säga att inte all otrohet kan förklaras på samma sätt. Vidare kan man generellt säga att antalet möten med främlingar och mötenas innehåll och karaktär utgör den reservoar av potentiella relationer som omger en person. Personen, kulturen, stadsmiljön och communityt är den kontext som utgör bakgrunden mot vilken mötena sker. Samtidigt kan vi konstatera att det överlag är så idag att gemene persons attityd mot otrohet är att det är fel. Det finns undantag men de är i skrivande stund få. I länder som Sverige kommer det sannolikt att förändras med tiden så att otrohet blir mer accepterat just för att varannan person gör det.  Det beror på att människor tenderar att rabattera sina moraliska ståndpunkter efter sina upprepade synder då ingen vill känna sig ond. Hellre vänder vi på alla stenar för att se beteendet på ett nytt sätt. Det är svårt för 60% av befolkningen att regelbundet vara otrogna och samtidigt hyckla med ett tvärt missnöje. Om man har att välja mellan att byta attityd mot en sak eller att vara kedjad i sina skuldkänslor så tenderar självbevarelsedriften att ta över. Få är de som aktivt går emot sina begär, upprätthåller sina ideal, vågar konfrontera sig själva samt planerar hur de ska återgå till och försvara sina sargade dygder. Oftast är det en långsam och undermedveten glidning som först mot dess slutskede offentliggörs inför det egna självet genom att det sorterar om i ens urval av beteenden och tvingar fram en förlikning. En revolution i det tysta.

Att konsumera varandra

En viktig anledning till att otrohet är vanligare i västerländsk kultur är att de människor som väl har bestämt sig för en fast partner ofta har haft ett flertal föregående relationer. Genom de relationerna har samma individ exponerat sig för ett flertal människors olika svaga och starka sidor. Det enda som har förblivit någorlunda oförändrat mellan varje relation är jagets kontinuitet(i tid och rum) som en kännande och upplevande härd. Med andra ord har personen med varje steg bekräftat för sig själv att dess tillfredsställelse har företräde över behovet av att möta andras behov och smida om sig för deras skull. Varje konsekutiv relation ifrågasätter egenvärdet av att tillägna en enskild person ens uppmärksamhet och hålla sig kvar i förhållandet vid ebb och flod. Långsiktigheten som hade kunnat vinnas konkurrerar med det smidigare alternativet av att vandra vidare och ersätta meningsfullhet med episodisk spänning som kommer med tillräckligt täta intervall.

Den kulturella individualismen tillsammans med de rådande kapitalistiska idealen gör det svårare för människor att ha monogama relationer. I samhällen som är på så vis organiserade så nöjer sig inte människor med att bara vara. Istället behöver vi ständigt gör oss själva önskvärda för att belönas med uppmärksamhet. Relationer kan i en sådan kontext reduceras till en form av egoboosting. Att gå mellan relationer blir då ett sätt att bekräfta sin förmåga att ha ägt en annan persons fulla uppmärksamhet tills man blev mätt, fick nog, eller tappade intresset – eller åtminstone att få kvittens på att inte ha blivit avvisad.  Att därefter gå vidare till nästa person förstärker känslan av makt över andra genom att gen en tillfälle att åter få pröva ens tilldragningskraft över de. När självkänslan är outsourcad till ett bekräftelsebehov så finns det ingen naturlig sista anhalt. Skönheten tröttnar på odjuret när han blir tam.

Att ta varandra för givet

Nu kommer vi till kärnan. En människa som den ovanstående beskrivningen fångar har i grund och botten ett problem med att stadga sig. Den föreställer sig att det blir ändring på den saken i och med att den bestämmer sig för att ha ett fast förhållande. Den kan trösta sig med att det är helt annorlunda att vara gift eller att den äntligen har hittat rätt – men det är önsketänkande. Fortfarande är det så att förhållanden behöver optimeras över tid. Genom att den inte är medveten om problemets ursprung så kan den bli överraskad av att komma på sig själv i en illojal situation som den trodde sig kunna bemästra.

Att långvariga förhållanden är svårare än någonsin och otrohet och skilsmässor vanligare än någonsin beror utöver det kulturella på att människor går in i relationer med konstiga förväntningar. Vi litar för mycket på kärlek och tillåter det att göra oss bekväma. Kärleken tillåts att binda ihop våra segel så att vi inte behöver ta vårat fulla ansvar för hålla kursen. Men kärlek är bara en biologisk omställning som varar i ungefär 2 år. Den må avge ett sken starkt nog att täcka över de flesta bekymren, men det är bara tillfälligt. Det som händer därefter ligger helt i händerna på paret. Det är deras jobb att göra det vackert i fortsättningen.

Studier ger stöd för detta genom att visa att risken för otrohet ökar tillfälligt ett flertal år in i förhållandet för att sedan avta. Eventuellt sammanhänger det med en fas där missnöje med det egna förhållandet förekommer men ännu inte har börjat accepteras av en själv. Det menas att människor i den fasen blir utåtagerande. Risken tros minska efter denna sårbarhetsperiod, men att otrohet minskar trots att förhållandet fortfarande är skadat är knappast att betrakta som ett friskt tillstånd.

halfDet som jag vill lyfta upp är att när människor ursprungligen träffas så handlar det om en attraktion som baseras på en uppskattning av det som gör den andra personen spännande och unik. Genom att över tid ta den andra för givet och inte anstränga sig för att hålla relationen färsk så försummas relationen och människorna i den. Samtidigt försvann aldrig de faktorer som gjorde den andra personen spännande när ni först träffades. I främlingars ögon förblir den därför den spännande person som den i dina ögon en gång var.

I ett öppet samhälle så kommer det att uppstå tillfällen för den försummade personen att påminnas om sitt värde. Ensamheten och tristessen som dränker vardagen gör personen antingen hjälpsökande eller självhjälp-orienterad. Det öppna samhället hörsammar detta och försörjer befolkningen med situationer av förförelse. Befolkningen är mottaglig för detta genom att det redan gäller att inför sig själv så kommer varje individ först. Även om det är ett skådespel så är det smickrande när en främling ägnar all sin energi åt att dyrka upp ens besvär om än för dess egen vinning. Om alkohol finns i närheten så släpper hämningarna innan den försummade personen ens har hunnit börja tänka på att fundera. Men alkoholen är bara en katalysator eftersom glidningen mot otrohet redan har skett. Orsaken är att personens övertygelse om det monogama förhållandets styrka redan från början var förankrad mot en uppfattning om partnerns exklusiva förmåga att roa den långsiktigt. Annars hade den ju inte varit värd ens uppmärksamhet från början. Man tog för lite ansvar från och med den första dagen och det blev ingen bättring med tiden.

I en kultur där alla färdas genom livet ensamma så faller många i fällan om att omedelbar belöning(instant gratification) är den överlägsna underhållningsformen. Varför anstränga sig med en partner när den sida man stör sig på hos de kan vara att betrakta som en reservdel som i en annan människa är utbytt mot något annat? Att det sedan är ett självbesegrande sökande är en insikt som växer fram först när erfarenheten besegrat idén om befintligheten av den där idealiska organismen som väntar på att bli slukad av en.

Sammanfattning:

Män i Europa är otrogna för lust medan kvinnor är otrogna för att få omtänksamhet och uppmärksamhet. I båda fallen har den rådande kulturen skapat förutsättningarna för att människor ska vara otrogna med den breda omfattning som vi ser i dagens samhälle. Oavsett om du känner dig träffad eller inte så är det viktigt att komma ihåg att människan du valde som partner förblir storslagen även när du slutat att vara tacksam. Ha klart för dig att du bör anstränga dig med att ständigt få den att känna sig uppskattad. Det gäller även för kulturer och samhällsgrupper där personens bristande tillfredsställelse inte vädras genom otrohet. Hela syftet med inlägget är att poängtera att otrohet är vanligare ju mer föråldrad relationen blir. Ålder är här inte en fråga om duration. Det är en fråga om engagemang.