Skulle du rädda din familj eller de andra? (färdig)

Skeppet håller på och sjunka och bara några kommer att överleva. Du har makten att avgöra vilka det blir. Dilemmat är att ni är 100 personer på båten varav endast 4 kommer att överleva. Din familj finns ombord och består av 4 individer. Räddar du familjen och offrar dig själv? Räddar du 3 familjemedlemmar och dig själv? Räddar du 4 slumpmässiga personer? Räddar du de som har mest att gå tillbaka till eller de som för övrigt är sämst lottade? Låter du gruppen föreslå 4 överlevare? Etc.

Vi har alla hört frågor som har samma karaktär. Problemet med de frågorna är att den typen av situationer aldrig uppstår på ett så renodlat sätt. Däremot gör vi konstant beslut i vardagen vars resultat är en asymmetrisk fördelning av nytta och skada till olika grupper av människor. Några av de sänks och några höjs av att vi dagligen spinner i våra livshjul. Detta gäller oavsett om man självupplevt är en god eller en ond människa. Våra handlingar sätter igång processer vars följder påverkar, bortom de omedelbara konsekvenserna, olika människors intressen på fler sätt än vi kan beräkna och ta ställning till.

boatDet verkliga svaret på den frågan, det vi ser i våra vardagliga liv, är det svar som fås genom att den tillfrågade individen agerar ut en konsensus av krafterna inom sig i förhållande till de system som omger de. Med andra ord agerar vi spontant i enlighet med våra drivkrafter, förutom i de situationer där det uppenbarligen krävs medvetna beräkningar och djupare analyser. Vi bedömer våra springande punkter i en sak men ser inte alla dess helheter som inte angår oss.

Majoriteten av de situationerna som i grund och botten kräver genomtänkta beslut från vår sida hanteras med vardaglig automatik. Maten vi köper i butiken, skolorna vi helst ser våra barn i, bostadsområdena vi väljer bland, fonderna vi placerar våra pengar i, politikerna vi röstar fram etc. I alla de situationerna kommer våra ageranden att påverka fler ting än vi tror. Maten och fondplaceringarna kan finansiera en diktators ekonomi, valet av skola och bostadsområde kan omedvetet bidra till en segregation av samhället, och politikerna kan fatta beslut som förbinder oss till mer än vi kan ana eller skulle vilja skriva under på. Resultaten av våra val kan sedan hemsöka oss, maskerandes sina identiteter bakom ett skynke av tid och rum. De människor som nedströms om våra beslut olyckligtvis drabbats är ofta beredda att spåra kedjan av händelser noggrannare än oss. Vi behöver inte nödvändigtvis ha menat något illa, vi kanske inte visste bättre och helt enkelt bara följde minsta motståndets vägar i vardagen. Vår ärliga naivitet inför deras verkliga sorg hindrar inte att de blir ilskna, kanske till och med ilskna nog att i självupplevd rättfärdighet ge oss en egen anledning att bli ilskna vi med. I slutändan är vi inte mer helgon än att våra rivaliserande livsstilsval, i den mån som de delar gemensamma utrymmen med andra livsstilsval, kan medföra konfliktytor. Mot denna bakgrund kan den som så önskar problematisera kring vilken folkgrupp som helst och till det ändamålet snickra ihop en och annan motivering.

Om jag går tillbaka till frågan så vill jag gärna diskutera ytterligare varför den är problematisk. En avgörande sak som behöver redas ut inför att frågan ska besvaras, är hur den som förväntas svara ska tolka faktum att frågan ställdes till den och inte till någon annan? Är det okej att den tar för givet sin privilegierade position eller bör den av solidariska skäl betrakta sin position som konsekvensen av ren tur? Svaret på den frågan avgör helt hur den bör agera. Tar den sin position för givet så kan den utnyttja faktum att just den själv fick frågan och därefter göra i enlighet med hur den behagar. Ser den sin position som utbytbar så hade den agerat på ett sätt som förminskar chansen att den blir missgynnad om den hade stått på den andra sidan. Men varför spelar det roll?

Anledningen till att det spelar roll är att den som ser sin position som ren tur inte ens får ge sin egen familj förtur att räddas från det sjunkande skeppet. Den kunde nämligen lika gärna ha tillhört vilken annan familj som helst eller varit vem som helst. Den får alltså inte agera efter egen vilja utan måste agera helt depersonaliserat för att vara rättvis. Styrkan med det resonemanget är att det är närmare ett ideal om alla människors identiska värde. Samhällen som har råd att leva nära det idealet skapar mer utrymme för mångfald. Det här inlägget bottnar i att jag behövde komma över idén om att jag kunde offra tiden med min familj för att kunna fokusera på gynna fler människor än min familj. Jag vill ge några förslag på varför man inte behöver försumma sin familj för att få känna sig hederlig.

naturDu blev inte placerad, utan kom till här

Till att börja med så går argumentet om alla människors identiska värde ut på att du artificiellt är placerad i valet som du står inför. Den utgår ifrån att du varken kommer någonstans ifrån eller är på väg någonstans utan hela tiden bara råkar finnas till. Så är inte fallet. Den du är har framställts ur den omsorg som till största delen har kommit ur din omedelbara omgivning. Det som inträffade dig det hade inte missat dig, och det som missade dig hade inte inträffat.

Faktum är att om du hade försummats av de, som av anknytning samt praktiska och logistiska skäl, har enklast att ge dig omsorg, så skulle volymen av lidande i världen bli större vid varje givet ögonblick om fler råkade ut för detsamma. Att inte upprätthålla tacksamhet som en kvantifierad princip, där mottagen omsorg bemöts med utdelad kamratskap i samma storleksordning, fråntar världen en av de krafter som mest verkar för samexistens.

Du är på riktigt och behöver räcka till

Du är mycket mer en kännande varelse än vad du är en utomkroppslig tankeverksamhet. Idén om att alla är samma sak inför dig utgår ifrån att ditt liv skulle saknar geografisk bundenhet, och att du svävar ovanför livets alla situationer – vilket helt enkelt inte stämmer. Du är mer av dig själv och det du står för ju närmare dig man kommer, vilket i praktiken motsvaras av fysiskt eller virtuellt avstånd. Uttryckt annorlunda så har du ett livskraftfält som måttar fram din omsorg och som försvagas med stigande avstånd ifrån dig. Det beror på att kvaliteten i återkopplingen som du får om din egen existens samvarierar med intensiteten av din sensuella närvaro och förmåga att interagera med omgivningen. Alla dina sinnen är i slutändan monterade på din kropp och med möda har vi teknologiskt kunnat förlänga räckvidden en aning med varje generation. Men det kvarstår att du som människa, i skrivande stund, har ett naturtillstånd som innebär att du behöver bli berörd för att hitta energi och motiveras att återinvestera mer av dig själv. De som samlar pengar till välgörenhet under musikgalor eller olika sociala tillställningar är fullt medvetna om detta. De vet att vår givmildhet blir störst om de kan skärpa med känslor det som har fördunklats i avstånd. Det går på samma sätt att tänka tillräckligt brett kring en frånvarande främling att den infinner sig i våra sinnen för en stund. Men det kräver ett stort jobb. Det är mycket lättare att räcka till för de som vi faktiskt interagerar med dagligen, just för att vi får så mycket mer gjort per enhet livsenergi som vi lägger ner.

fartDessutom förändras världen snabbare än enskilda människor hinner ställa om. Om du försökte att hänga med i världens takt utan att ta hänsyn till trögheten som beror på att du är rotad i din livssituation, så skulle du med varje förflyttning som du gör inte lämna annat än fallfärdiga halvbyggen bakom dig. Ingenting säger att din aura behöver vara allomfattande, däremot ska den tillsammans med omgivningens motsvarigheter räcka som helhet.

Kom ihåg att människor har olika förutsättningar och är olika lämpade att agera på ett visst sätt vid ett visst tillfälle. En sak kan vara moralisk för en person men inte moralisk för en annan. Det är inte moraliskt att en person med 1 njure ger bort sin njure. Har du två så är det en annan fråga.

Du är inte samhället

Det är viktigt att skilja på ens egna skyldigheter som medmänniska och på statens skyldigheter som förening. Enskilda människor har inte tillräckligt med hävkraft för att åstadkomma storverk. Istället kan de i samarbete med andra människor nå framgångar som kraftigt överstiger de egna ambitionerna. Samhället å andra sidan är inte personbundet utan har en faciliterande roll för de behov som är särskilt aktuella i den grupp som den betjänar. Samhället får inte prioritera individer baserat på anknytning annat än i enlighet med den allmänna nyttan. Definitionen av den allmänna nyttan finns hos den berörda befolkningen. Med andra ord har vi som individer rätt att leva egna privatliv om vi tar ansvar för hur vi som samhälle kan göra världen lite mer behaglig för allmänheten. Samhället är mer kapabelt och lämpat att få ha det där förhållandevis depersonaliserade förfarandet som du övervägde för dig själv. Samhället har som ko-operativ råd att vara mer långsiktigt än sina ersättliga beståndsdelar(oss). Att göra mänskligheten en tjänst är civilisationens gemensamma börda.

Du är inte de

Människor är ganska elastiska och klarar sig hyfsat väl genom att ställa in sorg och glädje efter vardagens stämma. Det mesta av det materiella som skiljer människor åt har olika värde beroende på kontexten. I ett land som inte har 500 chokladmärken så duger 4 bra. Med 10-15 ingredienser är hyfsat många kulinariska upplevelser möjliga. Bland de få internationella valutorna finns hälsa, leenden, och självständighet.

depressionÄven om alla människor vore lika värda i den objektiva bemärkelsen, så är det endast ur den subjektiva bemärkelsen som våra världsupplevelser mäts. Vill du förflytta en människa mot en annan världsupplevelse än den som de redan besitter så behöver du ha utomordentligt goda skäl om inte du inte ska skapa mer skada än nytta. Problemen som behöver lösas är olika akuta och kräver inte samtliga din asketiska dedikation. Oftare än inte kräver de istället att du tänker igenom varför problemen överhuvudtaget existerar. Då får du en känsla för vad du behöver avhjälpa och vad du helst inte bör röra. Vi tenderar att överskatta hur mycket av våra insatser som omgivningen apatiskt väntar på. Ibland önskar de mest att få vara i fred eller bli hjälpta på sina villkor.

Jag hade ett samtal med en person som handlar lite grann om samma tema. Den personen var väldigt upprörd över hur hemsk världen kändes och hade skuldkänslor för att den inte kunde göra så mycket åt saken. Jag sa till den att egen glädje och meningsfullhet behöver gå före viljan att hjälpa andra. Det betyder ingenting att ge bort något som man själv inte värderar. Det vore inte en räddning att föra bort en människa från dess materiella nöd till den existentiella nöden som man själv bara har klarat av att bedöva genom att leta utanför sig själv.

Du har inte en skyldighet att rädda alla

När du lutar över från att vara dig själv till att vara den alternativa personen som du vill hjälpa så glömmer du bort att du överför ditt egna perspektiv till den personen. Dina uppfattningar om ett värdigt liv kan vara förtryckande för den som du agerar förmyndare åt med hjälp av din maktposition. Som hjälparbetare kommer du inte undan att vara en invasiv art i det ekosystem som du är mån om att rädda. Det beror på att du ständigt har den övre handen i alla sociala relationer vilket ger dig både ett försprång och ett veto i alla intellektuella kontaktytor. Ibland gör du mer nytta i att undvika att skada människor.

Det finns ett par saker som du kan behöver vara fullt införstådd på. Dina ambitioner är inte neutrala, de är sällan universella, och framförallt är de alltid nära dina övertygelser som i sig inte behöver vara bindande för någon annan än dig. Ett samtida exempel på hur det här kan fela är när länder tycker sig identifiera ”folkets vilja” i andra länder och sedan intervenera med etiken som täckmantel.

timeFörutom att frånta människor en del av sin fria vilja så riskerar du att skada deras möjligheter till utveckling om du petar för mycket i deras liv. Sorg är en naturlig del av livet och har i måttliga mängder en stärkande funktion. Sorg har en ytterst viktig roll i att få människor att genomgå interna paradigmskiften. Hur många människor har inte vuxit bortom sina egna visioner genom att utmanas att bevisa sitt värde? Stress i lagom stora portioner tillför livet ett långsiktigt mervärde. Det är inte din eller någon annans uppgift att avlägsna sorgen som sådan ur människans sortiment av upplevelser. Du behöver inte offra ditt allt för skydda mig mot din godtyckliga upplevelse av min vardag, om du inte förväntar dig att jag gör detsamma. Vi kan väl mötas halvvägs och prata om det.

Det rättvisa behöver inte vara att jag räddar din familj och du räddar min samtidigt som vi båda offrar våra egna. Det kan finnas ett jämviktstillstånd där man räddar sin egna familj just för att man är beredd att acceptera att någon annan i en motsvarande situation hade fått välja sin familj först. Oftast är det just inte så svartvitt. Faktum är att i en situation där endast motsatsen är ett möjligt utfall så finns en nettovinst i att bespara sin familj ett stort lidande till priset av att ha förorsakat en annan familj ett mindre lidande. För olika situationer kan vi alltså hitta en försvarbar nivå av egoism som ger oss ett handlingsutrymme som omfördelar nytta mellan oss på ett sätt som skapar mervärde för hela gruppen. Tillfällen som bär nytta landar lite olika i våra liv, det är okej att ta sig an de om det finns en fördelningsprincip som försörjer de som blivit utan vid ett visst tillfälle. Hitta din försvarbara nivå av vardagslyx.

Du behöver inte bli klar idag

Våra handlingar deponeras i den summerade moraliska balansräkningen över tid, och inte endast per situation. Du behöver inte agera perfekt varje gång. Perfekt finns inte. Den korrekta tideräkningen för vår plats i historien är civilisationens utveckling. Med det i åtanke så ska vi göra bra ifrån oss men inte ta för givet att vår roll är av helt avgörande karaktär. Antibiotikat uppfanns utan dig. Vi kommer rätt långt med att göra försvarbara val i vardagen utifrån det utrymme för manöver som vi har – förutsatt såklart att vi reflekterar och omvärderar regelbundet. Ställningstaganden har bäst före datum och kan bli förlegade med tiden. Givetvis kan vi kritisera etablerade och/eller föreslå alternativa vägar för utveckling och därmed ifrågasätta civilisatoriska förgreningar som har kommit ur ett historiskt momentum. Den romerska freden som går ut på att tysta befogade uppror med förtryck är ingen rättfärdig fred.

Idén är alltså att det går att vilja för mycket även om man i grund och botten är vettig och kvalificerad att åstadkomma någonting. Det finns diktatorer som har börjat sin resa mot avgrunden med att föra idealistiska resonemang om hur världen behöver förändras, för att därefter komplettera sin privata upplysning med en realpolitisk dimension om att de skulle vara ensamma om att känna till vägen. Resultatet av den typen av tänkande gav under den franska revolutionen upphov till ordspråket ”Revolutioner slukar dess barn”. Bakgrunden är antalet hederliga människor som dog av att giljotinen användes för att avrätta alla som tycktes gå emot revolutionens ”sanna anda” så att det så småningom även inkluderade de som först hade introducerat giljotinen. Människor som beskrevs som revolutionens samvete fick ett handlingsutrymme som omvandlade de till tyranner. Vi har ganska lätt att gå vilse i de mer storslagna av våra idéer. Skynda långsamt… “Konsten är lång, livet är kort, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”.

Ni är fler än du

Vid varje givet ögonblick så arbetar en massa människor med att skapa en bättre värld. Ni har bara olika idéer om hur den världen ser ut. Det enda som krävs för att världen ska bli bättre över tid är att ni är hyfsat överens om några minsta gemensamma nämnare och i viss mån deras prioritetsordning, samt är beredda att acceptera att en drömvärld som rymmer fler viljor än ens egna inte kommer att se ut som man tror. För den enskilda människan duger det som insats att veta; ”Jag försökte verkligen”. Om du verkligen försökte, så kommer du att ha rätt förr eller senare. Även om du inte lever för att bevittna det.