” Jag är Guds straff… om ni inte hade utfört stora synder skulle Gud inte ha skickat ett sådant straff som mig på er” (färdig)

En hel del av det jag har lärt mig kommer från att diskutera med människor. Egentligen började det med diskussioner i forum över internet. Att vi tar det personligt när det trampas på våra åsikter leder till att vi anstränger oss utomordentligt mycket för att försvara de. Den som lär sig mest är den som diskuterar ur en försvarsställning och behöver förvärva en teknik bred nog att parera många motståndare. I retrospekt är det intressant att titta tillbaka och se hur många av ens rationaliseringar som visade sig ha vetenskaplig grund.

Jag minns en diskussion som jag hade som handlade om varför människor tycker att religion är viktigt “trots restriktionerna över deras livsstil som den innebär”. Personen tog det specifika exemplet griskött & den specifika religionen Islam. Varför får inte muslimer äta griskött? Jag svarade att det i grund och botten handlar om att Islam förbjuder griskött men tillåter så många alternativ att det blir en oväsentlig uppoffring.

Idén med religionens restriktioner är egentligen rätt enkel. Det finns en berättelse där profeten Moses ber sina anhängare att ta sina liv som straff för deras synder. I den ovanstående diskussionen använde jag den berättelsen som metafor men bytte ut temat lite grann. Jag bad min motpart att föreställa sig en religion där ett särskilt berg pekas ut och ges religiös tyngd. Alla som fyller 40 år ska hoppa av det berget för att färdas mot nästa liv. Alla är medvetna om att det alltid har gjort ont att falla av saker men de tycker ändå att det är fascinerande att de aldrig har hittat lik efter de som har hoppat. Behöver den religionen per definition vara en felaktig religion då den ger en kontraintuitiv uppmaning? Svaret är nej. Människor försöker alltid att byta upp sig. Vissa hoppar till och med av berget för att bli av med sina smärtor trots att de inte tror på någon ytterligare destination.

Faktum är att de föregående 40 åren handlar om att reflektera kring berget, kanske testa några hopp med fallskärm, ta en picnic och titta på solnedgången, klättra och ta bergspromenader, ta ett dopp i dalen, räkna nya stjärnor i himlen mm alltmedan de mer materiella delarna av livet sköts vid sidan av. Idén är alltså att religion är en omställning som människor initialt bara skvalpar i för att så småningom djupdyka. De flesta är fullt tillfredsställda av sin religiositet och ser det som ett sätt att ge existensen en mening.

Det finns såklart ett problem med det argumentet förutom att det är rätt fräckt. Problemet är att kunskap inte är objektivt. Alla anhängare till samtliga idéer ger företräde åt den idé som de har exponerats för först och lyssnat till mest. Hemmalaget får med sig alla domslut. Problemet är att om argumentet inte hade ett tak så skulle det innebära att alla hade anledning att utgå ifrån att deras sanning är bortom dialog och att den därmed har ensamrätt i att tycka till om hur de får bete sig mot andra. Tänk till exempel om regeln vore att den som hoppar av berget alltid ska ta med sig en slumpmässig person? I en sådan situation får vi verkligen hoppas att den övertygade personen just är den som sitter på sanningen – för de andras skull. Det här dilemmat finns alltså oberoende av vilket ekosystem av tankar det rör sig om.

Även om någon enskild part verkligen hade sanningen så behöver den fortfarande skapa en värld där dialog är möjligt just för att människor tills motsatsen för de är bevisad har levt i förhållandevis skyddade informationszoner. Fungerande ekosystem mättar nämligen flertalet behov som finns innanför de så att externa världar blir förhållandevis ointressanta för de initierade. Det kan inte få vara en slump att du har fått just din världsuppfattning. Du behöver ta ett ansvar för din tro. Visst, du är lyckligt lottad, men det ändrar inte faktum att du behöver kunna redogöra för den mindre lyckligt lottade vad det är den går miste om. Det intressanta är att våldsverkande människor är medvetna om detta utan att kunna sätta ord på det. De har hellre ihjäl en hel generation för att fixa lotteriet till nästa omgång än att sätta sig ner och formulera ett bra svar. De har en idé om problemlösning som går ut på att det ska finnas så få idéer att välja på som möjligt.

Lösningen är alltså att krydda med en nypa skepsis. Varje följeslagare behöver funderar kring vad det är i dess tankar om världen som den värderar och helgar. Den tar sedan hänsyn till att andra människor upplever sina världar som tillsynes fungerande och snarast tittar konstigt på en trots att det man har är fullkomligt förträffligt. Ur denna ingångsvinkel blir dialog möjligt. Åtminstone öppnar man upp för en värld där, även om det inte skulle finnas utrymme för multipla sanningar, så kan multipla samhällen samexistera på ett skapligt sätt. Om inte annat så för att de varseblir om att de med varsin unilaterala sanning och motstridiga intressen bara har konflikt att vänta sig om de inte gör något åt saken. Var och en behöver fråga sig själv, såväl den religiösa som den sekulära; “det som det innebär för din omgivning att du är beredd att hoppa av ditt berg – är det rimligt”? Hade det varit rimligt om ni bytte plats?

Självklart finns det många detaljer i argumentet som behöver redas ut. Vad innebär det egentligen att med hjälp av lite skepsis släppa in lite frisk luft från en annan tankevärld? Svaret är att det tyvärr inte finns någon neutral betraktningsvinkel varifrån man skärskåda sin livsfilosofi. Risken för den som inte har normerna på sin sida är att den besegras genom mental utmattning och inte genom att bli intellektuellt överväldigad. En åsiktsminoritet som tar sig själva med en nypa salt kryddar oundvikligen efter någon annans behag. Det sista ordet är därför inte sagt här.