A life of crime (färdig)

If wishes were horses then beggars would ride

Det finns två dominerande ideér om varför folk är som de är och gör som de gör. Den ena idén handlar om att människor väljer sina vägar i livet och den andra handlar om att de puttas in där. Båda idéerna är i sina renodlade former fel om ni frågar mig. Verkligheten är istället närmare en skildring där vi hela tiden gör val med begränsade valmöjligheter och ofullständig kunskap om vilka konsekvenser som lär följa. Därefter får vi leva med det som blir och försöka förstå det för att lära oss inför nästa gång. Det är ungefär som att försöka få liv i en åker som man inte har valt själv. Du kan inte bestämma över samtliga faktorer men om störningsmomenten inte är för många så kommer du att förstå dig på åkern och se den blomstra förr eller senare.

Broken_Man Svårigheten med att dra slutsatser om något så komplext är att det finns många förenklingar som duger rätt bra som skildringar. Om skildringarna håller eller inte beror inte på deras förmåga att fånga problemets vidd utan snarare på deras förmåga att skapa konsensus bland tyckarna. Konsensus uppstår utifrån en ”rimlighets-princip” där det som låter trovärdigt duger.

En illustration

Det klassiska sättet att tänka kring kriminella är att de är dåliga personer som samhället behöver reglera kortsiktigt och hantera långsiktigt. Idén om den hårdkokta gangstern nämner sällan att gangstern en gång i tiden var löskokt och dessförinnan au naturel. På samma sätt så tenderar vi att bedöma saker utifrån det skick vi hittade de i. Vi vill gärna se kriminella som något eget och få av oss ägnar en tanke åt hur de är sprungna. Det hade å andra sidan gått att se den som begår brott som även den en mänsklig varelse. Kriminella växer inte på träd och har precis som alla andra varit gulliga småbarn en gång i tiden.

Tänk er en genomsnittlig 11 åring. Han lär sig från filmvärlden och sina sociala kretsar vad det är att vara cool. Han ser därefter hur några äldre grabbar som “får respekt av alla” bekräftar det som den såg i filmen. De röker och idén om att bara tuffa killar röker har stöd i hans tankevärld sedan tidigare. Det kanske är fel att röka då mamma och pappa har sagt det, men det är inte mer fel än så. Mamma och pappa är ändå gamla, det är inte deras sällskap som hans vardag hänger på. Han bestämmer sig för att prova, det verkar ju rätt harmlöst. Rökningen ger honom ett trevligt rus men det är nästan viktigare för honom att de äldre grabbarna vill lära känna honom och frågar om tändare. På så här nära håll verkar de vara rätt vettiga människor även om de vuxna i skolan har ett problem med de. Det räcker med att par cigaratter och den sociala bekräftelsen för att abstinensen ska ockupera hans beslutsförmåga och omdirigera i hans attityder.

Varje Robin Hood lägger skiljelinjen men rätt och fel efter eget huvud. Att låna(stjäla) lite från föräldrarna när fickpengarna inte räcker till är ingen stor grej. De kan få pengarna i framtiden när man är lite äldre. De lider ändå inte att tiotalet kronor som man lånar. Att han har börjat att vidga sin personliga frihet på bekostnad av andras är inte det första han tänker på. Så länge som det han gör är viktigare för honom än att låta bli så kommer han åt nya ursäkter och förklaringar. Det må finnas ett sluttande plan för oss som tittar utifrån, men förutsatt att det inte är extremt brant så märks det knappt för den som är på plats.

Han släpps in i ett nytt gäng som ger honom all uppmärksamhet och bekräftelse som en tonåring behöver. Hans umgänge och trygghet bland dessa människor uppmanar honom att hitta meningsfullhet i deras beteenden. De bråkar inte utan anledning och har rätt att vara missnöjda över samhället. Han får vara med om sitt första slagsmål och har aldrig fått en adrenalinkick på detta sätt innan. Det var det andra gänget som började. Han får smärtstillande tabletter efteråt. Varför är droger förbjudna egentligen?

Några lite äldre grabbar erbjuder honom en uppgradering. Han kan få testa lite hasch. Han tvekar men känner grupptrycket komma som några muntra klappar på axeln. Han får en försäkran om att hasch är harmlöst men att det finns en konspiration bakom dess förbud. Det låter rimligt. Han är häftig nog att prova. Han gillar det.

amphetamine_2I en euforisk psykos dansar världen i ett färgglatt bildspel. Han befinner sig inuti en musikal och allt omkring honom är större än livet. Han känner sig inte sjuk utan bara stimulerad och lättad. Varför skulle inte fler få ta del av det här? Han vet att det är brottsligt men har precis insett att han inte förstår varför det skulle vara det. Den insikten bryter isen mot en rationalisering av kriminella handlingar så länge som de inte rimmar överens med den egna logiken. Något är väldigt fel med samhället.

När han en annan dag hade amfetamin i kroppen vaknade han till insikten om att han hade begått det första rånet. Med minnet från den stunden nästintill bortraderat så har han en mindre volym hemska känslor att bearbeta. Halva de negativa känslorna i ett rån är ungefär lika mycket känsla som ett mindre brott. Det var väl inte så illa. Men han kunde ha åkt fast så hög som han var.

Det han inte vet är att de äldre grabbarna redan är några steg framför honom i metamorfosen(förvandlingen). De håller på att håva in honom genom att de har kartlagt hur han kan vara nyttig i deras firma. De har scoutat honom. De ser en langare i honom fyra år innan han vet det själv. Under tiden tiden formerar de honom. Knådar honom nära intill den moraliska bristningsgränsen och är där för att ta emot honom om det gör ont. Han är speciell och ompysslad och har inte mycket anledning att reflektera bort sig härifrån. Hans fria vilja väger inte rätt och fel i den ultimata bemärkelsen utan endast efter proximala parametrar. Det negativa sentimentet som uppstår av att svika sina vänner eller offra sin sociala status ställs mot det negativa sentimentet som uppstår av att vara en olyckshändelse i en främlings liv.

Det kostar att ligga på topp. 17 åringen skulle ljuga om han beskrev sin livsstil som rättfärdig. Å andra sidan har han redan bestämt sig att inte alla kan vara goda människor och kommit till ro med det. Det krävs några bad boys för att utmana systemet. De riktigt elaka människorna går omkring i kostym. Allteftersom handlar den kriminella banan inte längre om belöningar utan kommer att kännetecknas av ett undvikande av skada. Men det går att dryga ut det med fester som de dödliga bara kan drömma om. Han är inte här för att livsstilen är helt tillfredsställande utan också för att han inte har råd att gå ut. Ingenting att gå ut till. På så vis förskjuts kriminaliteten mot att börja bli en egen subkultur isolerad från omvärlden. Innanför dess fertila zon råder en annan moralisk kodex än den som samhället utanför följer. Här finns det heder bland tjuvar.

Slutord: Det här är alltså katastrofscenariot som sällan blir verklighet för folk som testar att röka i tonåren. Däremot är det en skildring av hur brottslighet ackumulerar över en individs livslängd till skillnad från idén om att brottslingar skulle ha ett avslocknat samvete som inte reflekterar kring sitt tillstånd. Ingredienserna i skildringen är spin-off beteenden, snöbollseffekter, kognitiv dissonans, avskärmning och hushållning med sentiment. Precis som vilken människa som helst så funderar kriminella kring de mest praktiska och adekvata sätten att oskadliggöra dilemmor. Precis som vilken människa som helst använder de sig av den information som känns värdefull för att lösa sina problem. Ibland kanske de hade velat leva ett annat liv men behöver finna sig i den situation som deras tidigare beslut har försatt de i.

Det här är på inget sätt ett försvar av kriminella handlingar. Visst gör människor gör val varav vissa behöver begränsas för det kollektivas och ibland deras personligt bästa. Men låt oss inte glömma att det skick man hittar en människa i inte är essentiellt för de på något sätt. Vi vet varken vart de har varit eller vad de bär.