Skenet bedrar (färdig)

cham

Som det är

Hej, jag heter Usama. Jag är oftast en snäll kille men är ganska trög ibland. Min mage brukar kurra vid olämpliga tillfällen men jag är en bra lyssnare när jag inte är trött. Ibland är jag inte så intresserad av det som sägs och kan då ha ett kroppsspråk som en höna. Jag kan prata med mig själv när ingen tittar men jag duschar även om ingen vet. Så vad heter du?

Människor emellan

Nog om mig, vi pratar om honom istället. Radovan Karadzic var en av de viktigaste personerna i en av vår tids mest tragiska konflikter. Åtalet är krigsbrott och folkmord mot Bosnier. Han är en psykiatriker och en prisbelönad poet. Den som läser dikterna innan den får uppgift om författaren skulle berömma den litterära kvalitén och finna den cyniska tonen konstnärlig. Han har säkert många berömvärda kvalitéer för övrigt. Det hindrar dock inte att hans lägsta nivå är som hämtad ur en mardröm om man frågar en genomsnittlig person utan att berätta vilken sida han tillhör. Tyvärr så kan kännedom om vilket lag han spelade för få vissa människor att ge honom sympatier av politiska skäl. Vem hade kunnat föreställa sig alla skelett i garderoben när psykiatrikern räckte fram sitt vykort med ett leende?

Idén är alltså att människor inte är sina ansikten utåt utan snarare det spännvidd emellan vilket deras beteenden varierar och pendlar. Våra vardagliga och sociala persona är bara tvärsnitt som varken speglar våra ljusaste eller mörkaste sidor. Om något så ligger de närmare våra bästa sidor av publicitetsskäl.

Skenet bedrar

När jag läser i mina egna texter så kan jag ibland märka hur jag kan vara övertygad om något i det filosofiskt planet men befinna mig långt ifrån det i mina vardagliga tankar. Skulle jag ställa in min vision om förändring utifrån min egna kapacitet och inte utifrån min vilja så skulle det vara ett kontraproduktivt åtagande. Jag sträcker mig hellre efter det fåtalet gånger som jag har slingrat mig ur mina genomsnittliga dagar. Då får jag skäl att försöka leva ikapp mina drömmar då de i sig är färgstarkare än mig. Så visst vill jag leva som jag lär – men livet är ett stort projekt vars ankare är tyngre än att låta sig flängas omkring efter varje infall.

Senast idag så blev jag i alla fall medvetandegjord om ännu en diskrepans mellan en av spontana attityder till människor och det jag egentligen är övertygad om. Jag tenderar att tänka på människor som inte uppenbarligen behöver granskas närmare som om de vore belägna på en bra-till-dålig person skala. De som får en andra chans är de som ger avvikande intryck åt det positiva eller det negativa hållet.

Den bra-dåliga skalan har det bästa åt ett håll och det sämsta åt andra hållet. Skalans mittpunkt är inte halvvägs mellan bäst och sämst. Istället är övergången mellan bra och dålig förskjuten så att gränsen för godkänt börjar vid kanske 10%. Siffran handlar alltså om att var och en av oss har människor som den tål men inte gillar nämnvärt mycket. De människor som vi helst inte umgås med är en minoritet av alla som vi springer på.

movementFrågan är vad som är bra och vad som är dåligt. Vad betyder godkänt och vad betyder underkänt. Vi kan väl vara överens om att det är en smaksak. Jag dömer utifrån min egna betygsskala. Det finns många olika ämnen som har varsin skala och deras godkänt gränser varierar beroende på hur viktig skalan är. I ämnet “Människor som kliar sig mer än jag är bekväm med” så är godkänt gränsen lägre än 20%. När jag sedan tänker spontant kring människor så tenderar miniskalorna att komprimeras ihop till ett slutbetyg. Miniskalor som spelar stor roll ges extra mycket tyngd i bedömningen. Inte alla ämnen är lika viktiga så att säga. Vissa skalor är mer meriterande än andra.

Dagens insikt handlar alltså inte om det ovanstående då det tog form ur en tidigare insikt. Den handlar istället om att den ovanstående beskrivningen i sig är otillräcklig. Insikten uppstod när en väninna berättade om att hon hade blivit lurad av en person som hon hade förtroende för. Det krävdes hennes mänskliga upplevelse för att filosoferandet skulle få landa i något påtagligt.

Idén är alltså inte att diskutera vilka subjektiva skalor som är intressantast eller komma med ett förslag på exakt hur människor fungerar. Människor tenderar att vara alltför röriga för att de ordentligt ska följa de trafiksignaler som våra hypoteser ställer upp för de. Idén är istället att en människas dynamik är större än de tvärsnitt som andra skapar när de ska grunda sina uppfattningar.

evilMänniskor svingar i sina egenskaper inom ett spann av nivåer. En realistisk idé om vem som är en bra person är mer adekvat om den handlar om personens genomsnittliga nivå samt vem den är en dålig jämfört med en bra dag. Det spelar även roll den takt med vilken övergångarna sker och den tid som den spenderar i olika tillstånd. Lägg till att omgivande omständigheter kan pressa fram oväntade beteenden som vi inte hade kunnat lista ut i förväg. Det här är nog en delförklaring till varför det är så svårt att skapa sig en uppfattning om människor. Man behöver komma rätt nära för att se att personen inte är solid i sin sammansättning. Framförallt krävs närheten för att kunna härleda avvikande beteenden antingen till sidor av personen som inte var kända hos en, eller till externa triggers som ger den ett mått av ansvarsfrihet. Oavsett vilket så ommodelleras människor ständigt allteftersom de pendlar inom sina egenskaper. Vi och de runt oss är nya människor varje dag utan att vi förändras bortom igenkänning. Det som vanligen är rörligt är hur omgivningen ser oss och hur vi framställer oss själva. Så visst kan jag vara lat, tråkig, elak, löjlig, lurig, småaktig, irriterande, självhävdande, orolig, konservativ, liberal, apatisk, perfektionist, slarvig, tvetydig, frustrerande, envis, dum, klantig, störande, olustig, opålitlig, autistisk, ytlig, provocerande, kylig, enstörig, burdus och trög. Men jag är inte alltihop på en gång, hela tiden, eller varje dag. Kanske är det därför bra att fundera kring sina förväntningar och vad man är beredd att acceptera. Då lär man sig att en del uppgifter och observationer är mer diagnostiska än andra då att de säger saker om vem personen kan vara bortom idag. Men försök att inte dra förhastade slutsatser. Du över och underskattar dig själv med.

Våra personligheter är inte formskurna. De är inte stela utan elastiska, inte stadiga utan vingliga, inte konstanta utan cykliska, och över tid inte strukturerade utan organiska. Över tid återspeglar sig dessa saker i våra beteenden så att våra beteenden inte är konsekventa utifrån tidigare drivkrafter, inte kontinuerliga i samma riktningar och inte heller trofasta de originella ändamålen. Dessutom formas vi av våra val och de kringliggande omständigheterna.

devilMen han sa ju att han var vettig

Alla vill vara sina bästa jag. Det är den person inom oss själva som vi älskar mest. Den vill vi att andra träffar. Den är en rätt trevlig person att ha att göra med. Ganska charmig och lättsam dessutom.

Det är nog inte många som reflekterar kring gapet mellan sitt bästa jag och sitt genomsnittliga jag. Vi funderar inte på hur stor portion av våra livsuttrymmen som definieras av våra bästa jag. När vi befinner oss i toppen så glömmer vi hur djupt botten är och från botten känns ljuset så avlägset. Samtidigt underskattar vi hur svårt det är att vara någon man inte är.

Många vill ju ändå förändras mot något bättre. Ibland känns det mer möjligt än någonsin. Det som kan bli väldigt fel är när vi råkar trampa in i en pöl av optimism och sen ska ha med andra människor att göra. Ofta handlar det om en upprymdhet som växer ur en upplevd vändpunkt. Viljan som alltid har funnits känns helt plötsligt möjlig. Det emotionella ruset raderar alla hinder som dock åtminstone delvis lär kvarstå efter att den emotionella brasan tappat i intensitet. Kärlek är ett typiskt exempel. Hur många tror sig inte kunna räddas av en annan person? Någon vars närhet lappar ihop de? Optimismen av att den personen är inom räckhåll kan få oss att överskatta vår framgång med att ha förändrats i önskvärd riktning. Vi känner oss redan halvvägs i hamn innan resan ens har börjat. Människor kan emulera fram beteenden som överträffar den egna alldagligheten för andras skull. Att vi sedan kan tro på det själva är ofta en tidsinställd katastrof.

Han var nog vettig vid just det ögonblicket

Många människor som vill förändras underskattar hur enormt svårt det är att förändras. Det krävs en vilja, gott om motivation, ett personligt ansvarstagande samt en konkret handlingsplan med delmål, reflektionsstunder, invänjning av nya beteenden och ommöblering i den egna livsmiljön och livsstilen. Det räcker inte att i ett emotionellt uppror markera att man nu är vidare. Få är de som har lyckats vända sin lott i stundens hetta. Många som ångrar sig har inte arbetat upp styrkan att förändra sitt beteende. Men av att de inför sig själva insisterar på att de är bra människor så väljer de att inte identifiera sig med det “gamla” beteendet då det nu är bakom de. De inser inte hur pass ingrodda de beteendena har hunnit bli. De befinner sig i förnekelse och ofta får de se sig ha fel när tiden har låtit de roa sig en stund. Det är bara så synd när de(vi) i detta tillstånd närmar sig(oss) en annan människa och försätter den i en förtrollning som sällan varar längre än den gör för oss själva.

“But I, being poor, have only my dreams; I have spread my dreams under your feet;Tread softly because you tread on my dreams.” -W.B. Yeats.

Nu är du så där ologisk

Människor har alltså fler sidor än de omedelbart iögonfallande. Det är inte ett alibi mot negativa eller bristande sidor att ha uppvisat de positiva. Det finns inga perfekta eller formskurna människor. Jag kan ta mig själv som exempel. De flesta som umgås med mig skulle nog tycka att jag är rätt social. Men de blir lika överraskade varje gång när jag berättar att det var knappt en månad sedan som jag kände att jag hade ett tillfredsställande svar på varför folk kramas. Tills dess hade jag valt att studera kramandet från avstånd. Förklaringen är nog min bristande erfarenhet av kramandet som uttryckssätt. Förutom att min puckliga hållning gör mig svåromfamnad så är mina armars fumliga flaxande ganska avväpnande eftersom motparten ständigt behöver hitta nya angreppsvinklar. Men en dag bara förstod jag att ledsna människor inte är ute efter att höra resonemang om hur de kan lösa problem. De är ofta fullt kapabla att lösa sina problem när de väl har kommit över den akuta fasen av sin krisupplevelse. Där de är just nu så behöver de egentligen bara tröst och stöd så länge sorgen inte övergår till en depression. En utflykt, lite mat, och en god natt sömns kan vara mirakulösa på ett sätt som ord avundas. Nu när jag är bättre informerad så tar det i alla fall emot att kramas. Utom med några nyckelpersoner. Den rationella människan har lämnat huset…

Advertisements