Fake it till you make it (färdig)

Hur är det att komma till ett nytt land bärandes ett identitets-bagage? Att möta en ny kultur som har den övre handen i alla interaktioner och kan åberopa “home field advantage” om meningstvivelaktigheter uppstår? Svaret är att de flesta klarar sig rätt bra trots att de gör olika vägval. Några har haft negativa upplevelser av sin föregående kultur vill gärna smälta samman med det nya. De ser på de granskande ögonen som en nödvändig skärseld. Andra högaktar sitt arv och använder det nya som en rotfyllning när delar av den ursprungliga kulturella arvsmassan blivit tandlös i samband med miljö-ombytet.

carrot-stickDe olika valen gör att varje individ kan analyseras på väldigt många olika sätt. Men för enkelhetens skulle kan vi se invandrare utifrån två poler där den ena polen är ett önskemål om assimilering och den andra polen ett önskemål om att bevara stora delar av sitt arv. Det som är väldigt intressant är relationen mellan de två lägren av invandrare och deras gemensamma relation utåt mot det nya landet. Att de kan ha en gemensam relation utåt beror på att det i viss mån förekommer utseendemässiga likheter som gör personer ur respektive läger förväxlingsbara. I den mån som det kan talas om en särskild livssituation avsedd för invandrare(ex segregation, etniskt homogent värdland, bristande välfärd, social misär, stubbiga kontakt-nätverk, begränsad friskvård, strukturell diskriminering mm) så kan invandrare ses som en utpräglad identitet. Gemenskapen tenderar att hämta sin näring ur det sociala avståndet mellan invandrare och det övriga samhället. Ju större det avståndet desto mer invandrarna kan reduceras till ett specimen av något icke igenkännbart men vars gemensamma nämnare är obekanta ansiktsvinklar och andra ytligheter.

Människor med invandrar-bakgrund är å andra sidan medvetna om att människor med invandrar-bakgrund inte är en slät enhet. Istället förekommer rätt mycket gruffande om företrädesrätt inom gruppen. Ingen av parterna identifierar sig särskilt med den typiska invandraren då samtliga inom den interna debatten i olika utsträckning har fått nys om att invandraren är en mytologisk varelse som bara existerar i folklore. Men genom att invandrargruppen existerar officiellt och ingen av de berörda kommer undan dess grepp så bråkar vi oss emellan om gruppens externa formfaktor.

En av de många debatterna utspelar sig mellan två grupper som knappt tål varandra. Den ena sidan kallar den andra för “hus-negrer” och blir kallade tillbaka för “separatister”. Den relationen behöver inte nödvändigtvis inflammerad men tenderar att vara det på grund av att vi är satta i en bur med varandra och eggas att klösas. Vi vill båda accepteras men förväntas att med uteslutningsmetoden definiera oss själva.

accept(Termen husnegrer kommer bland annat från tal som Malcolm X höll. Han menade att det under slaverin fanns “fält-negrer” och “hus-negrer”. Skillnaden var att “hus-negrerna” fick slippa det hårda arbetet på fältet och istället arbeta som betjänter. Eftersom slaverin hade blivit ett mentalt tillstånd så såg “hus-negrerna” arbetet inomhus som höjden av frihet då de jämförde sig med “fält-negrerna”. När husets herre var bortrest så kunde “hus-negrerna” få ansvaret att administrera över “fält-negrerna” och piska i de underkastelse. Detta trots att “hus-negrerna” lika gärna kunde passa på och fly fältet med alla andra slavar. Malcolm menade att “fält-negrerna” slet värre men var friare som människor eftersom de visste att deras tillstånd var påtvunget.)

Kritiken mot att någon skulle vilja ömsa av sig sitt föregående kulturkapital alltsammans är baserad på postkolonial teori. Den teorin menar bland annat att människor som kommer från tidigare koloniserade länder riskerar att ha ett obefogat mindervärdeskomplex. De kan känna så på grund av att de ser sina hem/samhällen i ett skick och de nya hemmen/samhällena i ett annat skick och glömmer bort att en del av förklaringen är att den enes levebröd dessförinnan har subventionerats av den andres död. Det är en jämförelse av omaka par som inte kan ske på rättvisa grunder. Med hänvisning till de här sakerna anser sig “separatisterna” vara den mer rättfärdiga sidan.

Men å andra sidan så kanske kritikerna är för hårda mot de som pekats ut för att vara “hus-negrer”. Dels är det en del människor som känner främlingskap i sin ursprungliga grupp och vill slippa associeras med den. Dessa människor kan då finna en stolthet i att skapa och upprätthålla ett eget community utanför det etablissemang som de vill differentiera sig mot. De tar inte åt sig av att samhället använder deras community på ett normerande sätt mot de som ser det hela som en överanpassning. De vill inte heller kännas vid idén om att deras ursprung har en inre elegans som de hade kunnat försvara. I många fall så kände de sig trängda av samhället och ville bara släcka sin ångest och underlätta sin framfart genom att låta sig repareras. Men det kvarstår att människor vill leva nära sina önskemål och att många gör det enkelt för sig själva genom att anamma de värderingar som tillåter det. Tragedin finns i att dessa människor blir det goda sättet att få vara normbrytande.

duckMed det sagt så är det viktigt att uppmärksamma någonting lyckligt som händer när några väljer att gå längre med att anpassa sig. I och med att vissa människor byter ut delar av sig själva för att kunna ta sig in i exklusiva kretsar så uppstår ett tillfälle för omgivningen att tänka att de ändå inte var så konstiga trots allt. Det här kan dessa personer även berätta för sina barn, och då barnen börjar med fräscha sinnen så är de beredda att gå längre än sina föräldrar i förståelsen av olikheterna. De så kallade “hus-negrerna” bryter isen genom att bära med sig symboler som används för att identifiera gruppen och neutralisera en del av märkvärdigheten kring dessa genom att överkompensera på andra sätt. När de spritar av sig sina föregående attribut och amplifiera svenskheten som de kommer åt så kan de avdramatisera invandraren och ändra dess status till en exotifierad ny-svensk. Genom förväxling kan sedan människor som är förhållandevis lika den exotifierade få ta del av dess avdramatiserade image.

Det som händer härnäst är egentligen det intressanta. Av att “invandraren” tog sig in i en tidigare exklusiv krets och det fungerade bra så banas väg för att nästa “invandrare” kan tas emot i samma krets men med något mindre eftergifter. För varje ny person med ytterligare norm-avvikande egenskaper så förskjuts medellinjen för den demografiska mångfalden i den berörda kretsen. Med varje omgång av invandrare som tas emot i en tidigare exklusiv krets så finns förutsättningar för att en rättvis mångfald ska ta form. Se det ungefär som att du löser droppar av en färgad vätska i en vätska som har en annan färg. Om du lägger in droppar som knappt ändrar färgen så kan du lägga i ganska många droppar innan färgen börjar ändras. När färgen väl skiftat något så behöver de framtida dropparna inte vara lika färglösa för att passa in. Självklart är det här ingen passiv process och utfallet är inte säkert på förhand. Det sker en hel del friktion och med det situationer som behöver hanteras. Det här är ett av många möjliga scenarion.

Hus-negrer kan på så vis vara självutplånande men samtidigt pionjärer i en demografisk förändring. De är den första gruppen att accepteras av ett samhälle som dittills varit förblindat för sin kultur och tradition. Husnegrerna intygar faktum att kulturen är delbar på fler sätt än de etablerade genom att göra sig mottagliga för uppskattning på andras villkor. De må väl bli urblekta i processen men tids nog så får de ett personligt utrymme. Den tiden kommer när de nästkommande generationerna puttar de närmare normen genom att med ytterligare normavvikelser förflytta det konstiga bort från de överanpassade. Med andra ord har hus-negrerna separatisterna att tacka för sin definitiva svenskhet och separatisterna hus-negrerna att tacka för sin bevarade identitet. Antagonismen inom invandrargruppen är en viktig anledning till att invandrargruppen slutar att vara en grupp och börjar att bli något mäktigare.