Vi såg hur du höll muggen (färdig)

muminEn konstig kollega

Jag är vid det här laget rätt van vid att hoppa in i fikarum som tillhör främmande människor och hjälpa mig åt en macka och en kopp kaffe. Därefter hittar jag en sweet spot som verkar bekväm men ser inte upptagen ut. Det hade varit lite konstigare om det inte vore så att det ingår i mitt jobb att jag roterar mellan olika avdelningar i sjukhuset. Det som gör stämningen lite spänd trots allt är att de flesta i fikarummet inte visste att jag skulle dyka upp just där och då. Å andra sidan är jag rätt erfaren vad gäller hanteringen av de tysta minuterna som går åt den kutym som avlider på detta sätt.

En konstigare kollega

Många texter har använt rasism som metafor för avvikande mänskliga samspel. Jag tycker att vi kan fortsätta med det då de olika texterna inte är separata i anda men kan framstå som det. Dessutom gör ett genomgående exempel att alltihop blir lite konkretare.

Att jag i det ovanstående exemplet parerar de piskande blickarna beror på att jag har ett tillräckligt socialt och kulturellt kapital för att bemästra den konstiga situationen. Ganska kort efter den första intrigen så har jag hälsat på de flesta i rummet med ett språk som förmedlar min förtrogenhet med de kulturella förväntningar som ställs på mig i en tillställning som denna. Jag har med ett fåtal välvalda och noggrant artikulerade ord påpekat att jag är införstådd i arbetsplatsens dramaturgi. Publiken upplever min akt som verklighetstrogen. Jag har preliminärt visat mig kapabel att se och känna av den sociala dynamiken i rummet.

Innan jag fortsätter så vill jag berätta om en upplevelse i en butik härom-åren. Av någon konstig anledning så la jag märke till butikens undermåliga säkerhet. Varför jag tänkte på säkerheten är lite oklart. Det kan ha varit att butiken var smockfull med varor så att man nästan fick ett träningspass av att hoppa över, krypa under och ducka undan hylla och människa – vad som nu fanns bakom nästa krök. Trots allt trassel och dolda passager så fanns det inga kameror för att hålla reda på de förlorade barnen. Så hur gjorde butikens personal? Oturligt nog så insåg jag kort innan jag skulle passera kassan att deras enda chans var att titta efter avvikande gångstil, hållning och beteende. Gissa om jag tassade fram som en utomjording. Än idag vet jag inte hur man promenerar förbi kassan på ett vettigt sätt eftersom det aldrig fick mogna fram på ett naturligt sätt.

Kollegan gör entré

En person går in i ett fikarum. Den här människan symboliserar den obekvämhet som främlingar kan uppleva i en ny miljö. Personen i fråga har aldrig fikat tidigare. Faktum är att hon tycker att det är rätt konstigt att folk i Sverige fikar så mycket. I hennes hemland drack folk kaffe i hissen på vägen mot nästa arbetsmoment. Fika verkar helt meningslöst. Trevligt men meningslöst. Det känns som att folk inte gör något annat än att fika i Sverige. Men att denna främling skulle kunna tänka sig att ställa om till att fika med de borde inte vara en grej. Kanske till och med trevligt. Frågan är bara hur folk fikar. Hon gör väl ett försök.

coffee-and-cigarettes-delirium-590x327För främlingen är varje rörelse i rummet som hämtat ur en improvisationsteater. Tajmningen är särskilt svår när man har hundra saker i skallen. Alla funderingar som konkurrerar om hennes uppmärksamhet. Frågor om vilket drag som är lämpligast härnäst men även frågor om det som väntar. Hur är man mot folk i ett fikarum? Vem skämtar och vem är sarkastisk? Vem tål att att man skämtar tillbaka? Hur roliga är saker är när de är roliga? Hihihi eller huh uh uh eller hehe? Hon har inget flöde i sina övergångar mellan beteenden som är i stunden är ihopsnickrade med syfte att vikariera för en naturlig smidighet. Hon tar sig hackigt framåt som om hjärnan först beräknat färdigt det lämpliga draget efter att hon stannat för länge i samma rörelse. Hon täcker över sin klumpighet med avledande manövrar. Feltajmade och ibland överdrivna skratt. Men inget av det här känner hon av själv annat än som en diffus känsla av bristande hemhörighet.

Det är rätt grumligt just nu. Hur förflyttar folk muggen mellan kaffe-automaten och kaffebryggaren? Hur är konsensus avseende den rekommenderade vinkeln för armen vid varje ögonblick i projektionsbanan mellan bord och ansikte? Räknar man vinkeln med sin kropp som referens eller utgår man ifrån kaffeautomatens position i rummet? Och om sockern och mjölken är ställda på olika platser, vilket är då det smidigaste sättet att säkra båda resurser utan att alarmera vaktposteringarna om suspekt beteende? Finns det saker att snubbla på här någonstans? Och förresten; visst kan jag kalasa på de här kakorna – som ingen annan äter av för övrigt – då de också står i skåpet som allt annat?

Två vakande ögon

Hennes ataktiska föreställning har inte varit utan publik. Någon lyckas frigöra sig från fikarummets banaliteter och observera henne i all sin märklighet. Nu råkar det här vara en arbetsplats där stämningen är något hektisk. Arbetsbördan har av en eller annan anledning ökat markant på senare tid och personalen är stressade. Folk är ganska tydliga på att markera sitt revir för att undvika att överarbeta sig och för att genom mikrodiplomatik befästa sin position i jobbet. Så länge alla spelar efter spelets regler så är alla på toppen humör. Men samtidig är stubinen är kort, stresströskeln låg och tålamodet sinande. Inte för att någon har fått något erfara. Än.

Hon ställer inte in sin mugg i diskmaskinen eftersom hon har bråttom iväg för att inte tappa bort sin handledare i de slingriga korridorerna. Det här är början på ett kallt krig som snart inte handlar om muggen längre eftersom ingen i framtiden kommer att minnas hur, var, eller när det började. De i personalen som oberoende av varandra tog del av den obscena gesten tappade luften i förskräckelse. De förblev i detta tidiga skede omedvetna om att fler än de själva fanns som vittnen. I varsitt isolerade huvud resonerade de därefter kring det som vore rimligast som förklaring till varför hon inte ställde in muggen. Men de valde att ha god tro, att vara överseende och att visa sig storsinta. Det här är ju bara ett nybörjarmisstag. Framförallt så tog de hänsyn till de andra konstigheterna som omgav hela henne och tänkte att hon inte förstår sig på hur vi gör i Sverige. Med lite erfarenhet lär hon sig. Men det gäller att hålla ögonen öppna. Ingen nykomling får tro att den är något bara så där.

Något väldigt intressant hände i det föregående stycket. Medan resonemanget om främlingens avvikande beteende installerades i sinnet så laddade det med sig hem ett virus vid sidan av det som borde ha ingått. Hädanefter finns en skadlig kod som körs tyst i bakgrunden varje gång främlingen är i närheten. Idén om att främlingen inte skulle förstå sig på hur vi gör i Sverige är en idé som har en snöbollseffekt. De trådar som idén består av kan användas för att spinna tankar som lämpar sig för andra ändamål. Idén är alltså att vi tillskriver saker som får oss att häpna ett större värde för sammanhanget än vad de egentligen förtjänar.

Alla människor är olika. Ju mer vi förstår en annan desto skarpare våra bilder av den. Det märks bland annat i vår förmåga att skönja olikheter i ansiktsdrag bland de folkgrupper som vi umgås med trots svårigheter att göra detsamma för främmande folkslag. Ju större erfarenhet desto fler kontraster och desto mer gruppen börjar att ses som en ansamling av skilda individer med fler olikheter än gemensamma nämnare. När kollegorna som triggades igång av den nu glömda muggen pratar med varandra om nya händelser så litar de på varandras subjektiva erfarenheter. Deras i förväg undermedvetet överenskomna förväntan om främlingens oberäknelighet banar väg för att historier om henne ska passera deras intellekt ogranskat. Parallellt med detta så har deras olikheter gjort att de har stört sig på olika ting hos främlingen så att när de har delat med sig av sina intryck så sitter var och en av de med tre gånger fler negativa vibbar än vad den började med. Samstämmigheten talar sitt tydliga språk och ger grogrund för överdrivna antaganden. Främlingen har precis genomgått sin första symboliska korsfästning.

Passive-AgressionDe lämnar samtalet utan en slutsats men hos var och en växer det fram en ilsken spontanitet. De kvitterar ut diskussionen som de hade i form av hätska impulser. Beredskapet är förhöjt varje gång hon är nära. De har redan föraningar om att hon är bortom räddning men hon ska inte få förstöra mer. Det tar henne dock rätt lång tid innan hon fattar att de faktiskt är otrevliga mot henne och inte är förbittrade i sig själva. Parterna i konflikten befinner sig i olika faser av en gemensam situation vilket gör att de kommunicerar mellan tidsepoker och därför missförstår varandra. De finns i framtiden eftersom de antar att hon medvetet stör ordningen och att hennes beteende är ett motstånd mot de. Hon är inte där än. Hon finns i dåtiden genom att hon placerar konfliktens första händelse långt efter den egentligt första händelsen. Hon missberäknar agget som finns mellan de. När hon väl förstår att de har ett problem med henne så har de gått över till att vara hemska inte på grund av muggen utan på grund av att hon i deras ögon har insisterat på att inte vägledas och på att göra de desto mer upprörda. De är alltså upprörda över sin fortsatta upprördhet dels av att de ser det de vill se men även omedvetet för att jobbet är tungt och har förbrukat det mesta av reservkraften som hade kunnat ge de tålamod att omvärdera. I hennes ögon verkar deras beteende helt grundlöst och hon börjar därför att bita tillbaka för att påpeka att trakasserierna inte får eskalera. De blir förbluffade över hur otacksamt hon beter sig. Hela situationen går ut över hennes förmåga att sköta sitt jobb. Att hon är sist på plats gör att alla som befinner sig utanför konflikten inte vet särskilt mycket mer än att stämningen surnade ordentligt först efter att hon dök upp. Vad är det för fel på henne och varför håller hon på så här? Kollegorna som är utanför situationen hade velat ställa upp, men de orkar inte vara en del av en arbetsplatskonflikt. Allt har varit frid och fröjd hittills och även om de inte vill ta part så verkar det märkligt att hon skulle vara oskyldig om nu problemen började först efter att hon dök upp. Den där muggen är inte det första någon tänker på…

Taget ur luften

Ibland kan rasistiska händelser vara tagna ur luften. I scenariot ovan så är det visserligen stora kliv i berättelsen från mening till mening. Men låt det inte påverka budskapet då texten kan skrivas med 10 gånger fler ord och då låta mer trovärdig.

Det som hände ovan är alltså att en person avviker på ett utstickande sätt. Avvikelsens omfattning är kontextuell och beror alltså på hela situationen där även arbetsplatsens stämning spelar in. Det utstickande är så utmärkande att väldigt många obegripliga saker kan förklaras med hänvisning till det. Det som istället var problemet var den undermåliga arbetssituationen. Den bäddade för att omskakningar av den sköra friden med stor sannolikhet skulle komma att ses som negativa oavsett bakgrunden till förändringen. Att det just blev rasism av röran handlar i detta fall om att det fanns ett motiv som kunde ge grogrund för den typen av dysfunktionalitet. Rasismen är i det ovannämnda scenariot mer av en biverkan än ett aktivt val. Men det är rasism likväl.