An offer they can’t refuse (färdig)

Seden dit man komultimmer

Folk kommer rätt bra överens i förorterna. Vänskapsrelationerna korsar alla tänkbara gränser som annars kunde tänkas främja att exklusiva grupperingar bildas. Det är inte en ovanlig syn att en arab, en somalier, en syrian och en alban skulle hänga med varandra. Jag föreställer mig att orsaken är att de förenas av ett gemensamt livsöde. Många har lämnat sina tidigare länder för att deras livssituation inte har varit hållbar. De har fått lära sig den hårda vägen att de inte är särskilt fina i kanterna. De blandade grupperna finns framförallt bland barnen till förstagenerationens invandrarna då dessa barn likt alla andra barn bara plockar sina vänner ur sin omgivning. I detta fall är omgivningen en blandad förort. Många av vännerna växer upp tillsammans och får matchande mindsets som gör att en del av relationerna bevaras även i vuxenlivet. Ens självbild och identitet avspeglas i ens umgänge om det är ett självvalt sällskap. Självklart medför vuxenlivet en del omställningar, men förortens unga vuxna skapar har ofta med sig en tvärkulturell identitet i alla fall. Det finns helt enkelt inget större värde i att deklarera sin etnicitet i förorten. Det skulle bara vara i vägen för en och inte minst så skulle man inte ens komma på tanken. Har man alltid umgåtts anspråkslöst så får man aldrig för sig att man skulle vara finare än sina vänner. Man kan knappt urskilja det man ser av de av ifrån det som man själv är.

leafNär huden spricker

Det finns en tragedi i hur vackra ting deformeras även när det inte angår en själv. Tittar man väldigt noga på sin hud så ser man hur den är linjerad. De här linjerna är inte slumpmässigt ordnade utan utgör ett mönster som återkommer i alla andra människor. Mönstret kallas för spricklinjer och är viktigt i kirurgiska sammanhang när ett område ska öppnas upp eller sys. Genom att ta hänsyn till spricklinjerna när den arbetar, så kan den skickliga kirurgen undvika att skapa stora ärr. Spricklinjerna spelar roll även vid skador. Huden är skörast längs med spricklinjerna och går därför sönder längs med spricklinjerna om den skulle utsättas för en belastning utöver det som den tål. Spricklinjernas estetiska roll är å andra sidan helt irrelevant under normala förhållanden. Spricklinjerna är det som avgör hur något som är intakt kommer att falla sönder om det skulle belastas. På samma sätt kan vi prata om spricklinjer i mänskliga relationer. Skillnaden är att vi kan inom våra sociala kretsar påverka hur spricklinjerna löper.

pirateNi har inte råd med min frånvaro

Det finns inte en identitet eller en självbild som inte består av multipla roller. Det här blev särskilt uppenbart under en ledarskapskurs där vi fick i uppgift att förhandla i grupper om 4-6 personer om vilka 2 som skulle slängas av Titanic för att den inte ska sjunka med alla ombord. Rollerna som fördelades i grupperna var ingenjör, hemmafru, alkoholist, isländare, rappare etc. Genom att varje deltagare förkroppsligade sin karaktär så kunde de visa hur personen var mer än bara sin etikett. Men i slutändan fanns det en timer och inte alla kunde överleva. Så vem dör? Den som dör är den som inte får med sig gruppen vare sig genom dialog, manipulation eller dubbelspel. En grupp som belastas till sprickningsgränsen behöver definiera sina spricklinjer akut.

United we stand, divided we fall

Tillbaka till förorten. En bra dag så gillar alla alla eftersom det inte finns någon anledning att låta bli. Men tänk om de hade anledning till konflikt? Tänk om den anledningen vore tillräckligt intressant för att få några individer att tippa över till att bry sig? När det väl uppstår bråk så är det oftast mellan blandade grupper. Det finns å andra sidan bråk som prövar grupplojaliteten på helt andra sätt. Det kan till exempel vara ett bråk mellan nyanlända araber och somalier. Bland de nyanlända saknas ännu förortens sociala kodex. De bär med sig en självbild från sitt forna homogena samhälle som inte är lika kompatibel med främmande ansikten. De har ofta varit med om livserfarenheter som gör de misstänksamt lagda och väldigt försiktigt inställda till konflikter. Samtidigt så utgör etablerade familjer i förorten en landningsplatta för de. Deras ankomst till förorten påminner tillfälligt de etablerade grupperna om sitt arv.

Det finns en tröskel för hur stora bråk kan bli i förorten innan de helt plötsligt är samtliga invånarnas angelägenhet. När situationen är spänd och något dystert finns i luften så börjar folk att tänka på sina allianser. Först nu börjar de att fördela sin misstänksamhet olika mycket mot olika grupper beroende på hur mycket som är gemensamt. Det är nu som förortens spricklinjer börjar att bli synliga. Att fundera på sina allianser behöver inte ens bottna i ett ont uppsåt. Det kan vara tillsynes rationella funderingar såsom ifall somalierna känner till arabernas kulturella vördnad för pakter? Om svaret – vilket är ett antagande – är nej, så kommer araberna att vara mer benägna är vara jäviga till arabernas fördel. Bland all osäkerhet och förvirring är det bra att veta vart man har sin omgivning. Problemet är att de flesta i förorten vid det här laget inser att förorten håller på att fragmentera. Paus!

prize-fight1Vägen förgrenar sig precis där det föregående stycket slutar. Det finns nu två möjliga utfall. Det första är ett scenario där alla i förorten hade kunnat få tillgång till all information om situationen och sitta och diskutera igenom det. Då hade de insett att det som väntar framöver måste förhindras och att det som drog igång hela situationen är för futtigt för att inte lösas. Det andra scenariot som är närmare verkligheten är att folk, individ för individ, börjar att oroa sig för framtida konflikter och tänker att de behöver stärka sin egna grupp och underminera den andra gruppen. På så vis kan deras grupp ha den övre handen – vilket de till skillnad från andra skulle kunna ha utan att agera med orättvisa(enligt de själva). De skulle örfila där ordningen kräver det, men alltsomoftast vara storsinta och klappa på axeln eller skaka med handen. När fororten har nått det här stadiet krävs det ofta en ny generation för att bryta mönstret allteftersom den befintliga generationen eroderats av livets gång. Det finns inget naturligt i att fragmentera en förort då fragmenteringen bara har skenbara fördelar utifrån den situation som har uppstått. På så vis finns det en mottaglighet hos den efterföljande generationen att reversera sina föräldrars påhitt. Med rätt sociala insatser kan samhället ta tillvara på den nya generationens vilja att göra rätt för sig.