Om inte de vore hopplösa (färdig)

baitOsociala medier

Det verkar finnas lite olika sorters människor inom sociala medier. Alla är olika i hur mycket tid de lägger ner på att uppmärksamma och sprida bilder, videos, texter, nyheter, tankar, evenemang etc. Vi har alla olika intresseprofiler. Hur vi uppmärksammar och kommenterar saker berättar något om oss som personer. Företagen känner till detta och tjänar pengar på det genom att studera våra mönster och använda de för bland annat ”smart marknadsföring”. Genom de sociala medierna pratar folk till varandra mer än de lyssnar vilket leder till att mottagarna behöver sålla bland det som de exponeras för.


Träffade kulan honom först eller hann han före?

Som vem som helst så klickar jag oftast bara på innehåll som jag tilltalas av lite mer än vanligt. Det mesta som cirkulerar är underhållning. Saken med underhållning är att folk inte lägger ner alltför mycket energi på att ta det seriöst. Generellt så brusar vi inte upp oss särskilt mycket oavsett om vi gillar det eller inte. Underhållning produceras och konsumeras med sådan takt och variation att det finns något för alla.

Det som är betydligt mycket mer kontroversiellt är de högkalibriga åsikterna som projiceras mot en från alla håll. När folk jag känner delar artiklar eller nyheter så är jag benägen att övertygas olika lätt beroende dels på innehållet och dels på vad jag vet om personen som delar det. Vissa personer vet jag har åsikter som jag sällan delar vilket får mig att granska deras material hårdare – om jag överhuvudtaget orkar läsa det. Andra personer vidarebefordrar saker som stämmer rätt bra överens med hur jag hade kunnat tänka mig att saker och ting fungerar. Även om vissa av sakerna kan vara helt falska så är jag inte lika pedantisk då de inte känns särskilt suspekta. En tredje grupp är personer som jag vet är selektiva med vad de delar och gör en noggrann kvalitetsgranskning. 

Min kunskapskonsumtion kommer oundvikligen att leda till att jag polariseras i en viss riktning. Du blir vad du äter. Att inte ta del av saker som avviker från det du tror innebär att främst de saker som faller dig i smaken kommer att betraktas som fakta. Dessutom kommer du att förbli blind för motparters återberättelser av samma händelse. Samma händelse kan nämnas i 10 olika tidningar under 10 olika rubriker och med 10 olika agendan. Ett krig kan vara allt från en brutal invasion till ett nödvändigt ont till en inspirerande förlossning till en efterlängtad om än kylig regnskur. Det viktiga att komma ihåg är att varje återberättelse använder ungefär samma pusselbitar men kopplar de till varandra på andra sätt. Genom att avskärma oss från alla alternativa berättelser så gör vi utrymmet för samförstånd ytterst snävt genom att inte räkna in möjligheten till legitima perspektiv utöver våra egna.

factsKan inte alla bara skriva de rätta sakerna

Min lillasyster skulle skriva en uppsats i historia om hur Islam spreds från den arabiska halvön. Uppgiften handlade mer om förmågan att vara källkritisk än vad den handlade om att rada upp fakta. Jag sa till henne att historia inte kan återberättas som fakta. Återberättandet innebär att man länkar samman olika fakta och pratar om deras relationer vilket inte kan betraktas som sanningar utan snarast som narrativ. Muslimer menar att Islam inte spreds med våld och tar gärna upp Indien och Sydostasien som exempel på regioner där handelsresenärerna bar med sig en upplysning. Men inte alla som skriver böcker om muslimsk historia är muslimer. Ju torrare boken och ju rörigare flöde desto mindre behövs det en storyline som håller ihop den. Men direkt det finns en storyline så följer berättelsens logik dess författares övertygelse. Det går inte att skriva en bok om Islamisk historia som inte färgas av ens attityder mot Islam. Skulle författaren mot förmodan lyckas så kvarstår läsaren och hur mycket av sig själv den tolkar in i materialet.

Låt oss utgå ifrån en påhittad händelse. Anta att historiker vill skriva om det första året som muslimerna spenderade i Indien. Vi kan säga att det dog 20 000 människor mer än genomsnittet. Den muslimska historikern skulle granska siffran eftersom den utgår ifrån att muslimer inte har ont uppsåt. Vid första anblick verkar det konstigt att muslimer skulle ha gjort så eftersom den inte förväntar sig det beteendet. Den författaren skulle göra en efterforskning och vara noggrann med att nämna att det var 1300 olika incidenter spritt över 8700 olika regioner och fördelat över 12 månader. Att det vid olika incidenter dog max 20 personer åt gången fungerar bra i det porträtt som menar att det var skilda händelser. Historikern som är misstänksam mot muslimer kan å andra sidan inte låta bli att nämna att 20 000 människor fler än genomsnittet dog. Detaljerna upplever den vara överflödiga eftersom de känns kontraintuitiva jämfört med det som den förväntar sig. Alternativa förklaringar är inte heller särskilt intressanta eftersom de hamnar i skuggan av den befintliga och redan tillfredsställande idén. 

Jag vill med ytterligare två verkliga exempel visa hur vi selektivt reagerar på information och hur vi kan bli upprörda över en sak och först efteråt rekonstruera en orsak till vår irritation. Det första exemplet handlar om efterdyningarna till den egyptiska revolutionen.

Kvällen 2014-12-03 hade en författare delat en länk på Facebook där hon ifrågasatte att Muslimska Brödraskapet inte betraktades av USA som en terrororganisation trots att 200000 människor hade skrivit under en sådan rekommendation i en namn-insamling. I uttalandet lutade hon sig mot en nyhetsartikel som hon länkade till, där det beskrivs att 188 människor affilierade med brödraskapet hade fått dödsdomar(utöver föregående nästan 1200 dödsdomar inom loppet av ett år). Bakgrunden till de senaste dödsdomarna var att 50 av de 188 var anklagade för att ha dödat 14 poliser. Resten av de åtalade uppges ha bistått indirekt i varierande utsträckning. Samma dag som de 14 poliserna hade dödats så dödades även 600-4000 demonstranter(den lägre siffran är statens) och mellan 4000-20000 demonstranter skadades när polisen attackerade regimkritiska demonstrationer. Inga åtal väcktes med anledning av de civila dödsfallen då dessa var en direkt konsekvens av en militärkupp. Bara någon dag före 2014-12-03 så hade Mubarak och hans ministrar friats för de 846 dödsfall som skedde i samband med att regeringsstyrkor attackerade demonstrationerna mot regimen under 2011. Det här är ett exempel på hur en artikel som egentligen porträtterar en korrupt juridisk ordning “rebrandas” till att handla om hur en grupp människor nog är skyldiga trots allt. “Bara dåliga människor får dödsstraff, det säger sig självt”.

egyptDet viktiga i exemplet är att författaren redan före åtalet hade dömt personerna på grunder som är irrationella och inte håller för granskning. Att ens fråga om sambandet mellan 188 dödsdomar och en folkrörelse som har flera miljoner medlemmar öppnar portarna mot en politisk cirkus som är ensam i sin klass. Vi kan nöja oss med att säga att totalitära stater smörjer sina leder med propaganda. Den egyptiska modellen har handlat om allt från att trösta folket om att pengar snart väller in då armén har hittat ett kombinerat botemedel mot Hepatit C, HIV och diabetes – till att kabla ut att de hundratals som dog i revolutionen hade dödats av med-demonstranter för att skapa momentum i en obefogad revolution mot en hederlig stat. Faktum är att tusentals motstridiga narrativ har kablats ut genom medierna, men kunnat bindas ihop till intellektets förtret med en dogm om att den militära staten alltid har rätt. Folkets medgörlighet subventioneras av ett ännu bevarat nationalistiskt grundantagande om att det vore en komplett befängd tanke att Egyptens heliga armé(som har kämpat i vått och torrt) skulle kunna vara illojal mot folket. Därför följer det att denna dogm bör vara den vattendelare utifrån vilken alla andra påståenden valideras. Att Egypten 2011 haft över 30 års undantagstillstånd och ännu har ett militärstyre som fortsatt ser demonstrationer och regimkritik som ett brott blir utifrån dogmen helt oväsentlig historik då armén naturligtvis inte har ambitioner utöver att helhjärtat tjäna folket. Den som tror annat vill landet illa och genom statligt styrda eller ägda medier, skolor, och institut så basuneras den påminnelsen ständigt. “Egypten är offer för en utländsk komplott som vill skada relationen mellan folket och dess trogna armé”.

På samma sätt som ovan så kan människor som har blivit närsynta av att inte vidga sina vyer fortsätta att upprätthålla ett bristfälligt narrativ genom att stapla paradoxer på varandra och anamma de idéer som behövs för att balansera förvirringen. Det enda som krävs är att de räknar slarvigt så att de inte betraktar för många ledtrådar samtidigt. Hur och varför klarar vi av att göra så här?

Ett kort svar på den frågan är att vi har en förmåga att skjuta upp tro och/eller tvivel helt enkelt genom att distrahera oss med annat. Det har nämligen inget egenvärde för ens persistens att vara välinformerad i den absoluta bemärkelsen. Det duger rätt bra med bröd och skådespel så länge man är nog informerad för att hitta de. Av den anledningen gnager det heller inte inte okontrollerat i oss att inte tänka inkonsekvent så länge som det känns konsekvent. Själva känslan till skillnad från tanken kan vi hushålla med på fler sätt än att städa upp den. Vi kan hålla på avstånd saker som vi skulle kunna tro men har svårt att finna oss i, eller saker som vi skulle kunna misstro men har svårt att vara utan(“postponing belief/disbelief”). Därefter kan vi reagera inställsamt på information som ger oss en anledning att stanna kvar i försvarsläge och slippa byta ut våra fungerande tankar. Men klicka inte på fel artikel! Det kan göra dig upprörd.

Det andra exemplet handlar just om vad som händer vi är upprörda.  I Sverige år 2015 hade en person skrivit en debattartikel där han försvarade ett behov att gå fram till “medium till fulsnygga kvinnor” och messianskt medvetandegöra de om deras obskyra skönhet. Hans superhjälte slogan var att “Jag är gift och så men du är skitsnygg”. När jag läste artikeln så kände jag direkt att något var fel med den, vilket i och för sig framgår av min framing bl.a. med orden “upprörda”, “försvara”, “behov”, “messiansk”, “superhjälte”. Men något var fel oavsett, jag kände på mig det. Men för att kunna kartlägga varför jag blev triggad så tog jag mig tid att fundera istället för att börja skriva av mig och allteftersom ringa in saker som var störande. Jag gick igenom ett par olika förslag och insåg att mitt problem med artikeln främst var att jag hade andra tankar om hur gifta människor bör bete sig. Det var denna enskilda faktor som spelade mest roll även om det fanns lite mindre utstickare som det hade gått att använda som fästningsytor för kritik. Att jag ville granska närmare beror på att min respons på triggern mycket väl hade kunnat träffa fel då jag var osäker på vad exakt som triggade mig. Det blev just snedträffar som på nationell nivå skulle komma från alla håll.

Artikeln följdes av ytterst många svar. De flesta var överdrivna reaktioner åt det ena eller det andra hållet. Många var extremt problematiserande medan andra var helt och hållet sympatiserande. Det överdrivna låg i att många av reaktionerna förutsatte en övertolkning som associerade artikeln till något annat som var enklare att kritisera eller sympatisera med. Som befolkning reagerade vi mot en känsla som triggades i oss utan att säkert veta vad som hade triggat igång känslan. Något var fuffens med artikeln. Vi gick till pressen för att leta.

Det som stör eller av vilken anledning som helst skaver, det ger en reaktion. Faktum är att det ibland räcker med att vi inte gillar en persons utseende för att hitta anledningar att diskreditera den. Den negativa känslan gör oss negativt inställda till det som lär sägas. Det här är såklart inte bara av ondo. Tänk på hur många utvecklingar inom forskning som bottnar i att forskare av fåniga personliga konflikter aktivt gör sitt bästa för att underminera varandras resultat genom att kasta nya idéer på varandra trots att de arbetar utifrån besläktade betraktelser. Tänk likaså på hur rivaler kan vara varandras värsta kritiker och vända ut och in på varandras idéer in i minsta detalj, samt få varandras tankar att hoppa igenom eldringar och ställa upp på diverse andra cirkusnummer. Genom att inte hålla igen av sitt vett så kan de ha gjort alla andra en tjänst när dammet väl har lagt sig och såren plåstrats. Men även motsatsen är sann. Av omtanke eller en vilja att skydda människor så är vi beredda att åstadkomma intellektuella underverk. Det är faktiskt rätt fascinerande att sanningen kan försvaras i förbifarten när vi ser efter kärlek, frihet/handlingsutrymme, status, självbild, makt etc. Med det sagt så är det minst lika ofta problematiskt.

Är vi bättre eller ser vi mer av den andres brister?

Vi benägna att ta emot men även att sprida idéer som rimmar med det vi redan tänker. Samtidigt åtalar vi våra medmänniskor utifrån det vi förväntar oss av de och inte utifrån det de gör. Domens tyngd justeras utifrån vår syn på de åtalades avsikter. Vi har svårt att fullt ut skuldbelägga personer om inte deras handling känns bortom rimligt tvivel vedervärdig. Problemet är att såväl rimligt tvivel som vedervärdighet är elastiska termer beroende på vem man var innan man blev domare. Vi ställer helt enkelt nivån för bevisbördan olika beroende på våra förutfattade meningar. De som blir fällda varje gång åker dit återigen, och de som brukar komma undan ges utrymme att förklara sig. The usual suspects…

Precis som att vi kan sprida information okritiskt oss emellan så kan vi spekulera fram förmildrande eller förvärrande omständigheter om vi skulle känna för det. Forskning visar just att människor i större utsträckning rättar fakta efter åsikter och än åsikter efter fakta.

rusWe are the world

Utifrån det som är sagt är det lämpligt att fundera kring ens förhållningssätt till de konflikter i världen som inte drabbar människor som en själv normalt sett brukar värna om. En genomsnittlig person(jag) lägger knappt ner tid alls på att bekymra mig om deras öden och kan till och med trampa på de i deras frånvaro genom att avfärda deras kamp. Samtidigt doserar vi medlidande utifrån medkännande. Det minsta vi kan göra är att sträcka oss med tankarna mot nya horisonter. Komma ur våra comfort zones och se våra avtryck i andras liv. Den som vågar mer kan låta sig vara sårbar och mottaglig för nya idéer. Det minsta vi kan göra är att låta de människor som är engagerade i kamper utöver våra egna få möjligheten att påverka oss. Att ge de chansen att hjälpa oss att se de som människor istället för motparter.

I slutändan är det meningsskiljaktigheter som driver världens alla konflikter med alla befintliga och potentiella medel. Om styrkeförhållanden ska vackla i sin roll som den ultimata organiserande principen i mänskliga relationer så behöver vi kunna vara självkritiska. Vi måste kunna utmana oss själva att räcka ut handen till fler individer än det vi är vana vid. I annat fall behöver vi ha en bra ursäkt/åsikt till att låta bli. Idén om det fulländade självet och den hopplöst förvirrade omgivningen bör vi inte förvara inom oss bortom opponerande idéers räckhåll. Skulle en av våra framtida själv knäcka den idén med sin sedan dess ackumulerade visdom, så har vi tills dess burit på radioaktiva tankar som har bidragit till de maligniteter i världen som vi alltmedans har tagit avstånd ifrån. Att döma ut möjligheten till vänskapliga relationer bör därför vara ett av livets allra svåraste och mest välunderbyggda beslut. Helt enkelt för att det är fel.