Personlighetskult (färdig)

Det finns ett socialt fenomen som kallas personlighetskult. Alla som arbetar med människor, men särskilt de som arbetar med ungdomar har på olika sätt stött på detta fenomen. Personlighetskulten är en föreställning om att det som gör en viktig person speciell är att den är i sig själv är bättre rustad än omgivningen. I de tidiga stadierna av socialt arbete är personlighetskulten ett problem som behöver övervinnas. Den som jobbar med människor har inte råd att ta för mycket plats. Det gör att alla andra människor hamnar i ledarens skugga och får en kraftigt förminskad initiativförmåga. I diktaturer används till exempel personlighetskulten för att förstärka idén om att ledaren är en människa utan dess like. Överallt syns bilder på personen och ständigt upprepas dess namn i de mest magnifika av omnämnanden. På så vis skapar härskaren en idé om att den är oersättlig och att det ligger i gruppens intressen att tjäna den. Den utgör med sin utstrålning en barriär mot allt det hemska i världen. Det må vara skönt att ha en sådan status som ledare men den som drivs av ett ideal vet att den inte räcker till ensam. En sann ledare prioriterar att människorna runt den kommer till insikt om att den som “är någonting” har arbetat sig dit. Då har de tagit första steget mot att bli redo att ta eget ansvar och värna om sin tillväxt.

Det är inte helt oväntat att människor skulle ha svårt att tro på sin förmåga. Inlärning tenderar att gå väldigt långsamt till en början för att sedan accelerera och därefter avta. Visserligen kan inlärningen återigen ta fart om metoden som användes uppgraderas eller om personen är beredd att experimentera med ny kunskap. Men poängen är att den som utvärderar sin framtida kunskap medan den ännu är i den tidiga fasen av inlärning mycket enkelt kan få för sig att måste finnas något exceptionellt hos de som har lyckats. Ens egna takt verkar ju inte särskilt uppmuntrande.

På ett eller annat sätt påminns vi konstant om att det finns begåvning och icke begåvning och att det bara är så. Att människor som åstadkommer en sak gör det helt enkelt på grund av att de är personer som naturligen har den kapaciteten. Verkligheten är att vi föds grottmänniskor och kravlar oss ur grottan varje gång.

Personlighetskulten har i filmvärlden gett upphov till alla tänkbara superhjältar. Allihop har en förmåga att rädda dagen genom att gå utanför det vardagliga. Det övermänskliga finns i deras förmåga att vara mer än en i mängden. De lever efter sina egna regler och omgivningen delegeras att betrakta de med förtjusning. Vi glömmer att till och med de coola figurerna i filmvärlden en gång i tiden har snavat sig igenom alla nivåer av pinsamheter innan de fick till rätt balans av sociala färdigheter. Elegans är inte något som är medfött utan renas fram ur klumpiga tilltag. Auran av cool är mixad samman av lärdomar från otaliga tillfällen där personen har gjort bort sig. Vi lär oss inte att landa mjukt förrän vi lär oss att gå – och innan dess har vi dreglat i syfte att få uppmärksamhet.

Det är en felaktig föreställning att ens nuvarande kapacitet utgör takets för ens förmågor. Det som å andra sidan har en högre sanningshalt är uppfattningen om att det finns andra människor som mer begåvade än en själv. Det beror helt enkelt på att det är sant flera gånger varje dag även om observationen sällan var där det du tyckte dig se den. Många gånger är jämförelsen orättvis utan att du märker det. Tänk så här… Om du sitter i ett sällskap och frågar folk om vilka böcker de har läst så lär det namedroppas rätt många litterära mästerverk. Det du bör göra nu är att tänka att antalet böcker som har nämnts utgör hela gruppens samlade boklista. Det som istället sker är att du misstolkar situationen till att du har läst väldigt lite. Varför? Det beror på att du reagerar multipla gånger på intressanta böcker som du önskar att du hade läst men inte har läst. Det lämnar dig med en känsla av besvikelse och litenhet. Den känslan får dig att känna dig sämre än dina kollegor då du mäter dig mot gruppens samlade kunskap istället för enskilda individers motsvarande prestationer under samma tidsperiod. Det är ungefär som att genom sociala medier få för sig att alla har perfekta liv.

Men finns inte superhjältar ändå? Det som studier talar för är att människor som är exceptionellt duktiga inom sina fält har flera tusen timmar av hårt arbete bakom sig. Visserligen må det finnas talang, en predisponering att behärska en sak om den utövas tillräckligt nitiskt, men talang är i alla fall inget värt utan hårt arbete. Geni må finnas men det är ingenting utan studier. Du kommer knappast att bli en pilot genom att titta på instrumentbrädan. Din intelligens är begränsad till att dra slutsatser om det som dina sinnen fångar upp. Samtidigt är det mesta i vår moderna värld baserat på kunskap som går långt utanför det intuitiva. På samma sätt må kroppsbyggnad finnas men det är ingenting utan träning. Om vi vågar utmana vår syn på framgång så kan vi se oss själva bakom de vi ser upp till, på samma väg, som om det bara vore ett numrerat antal steg som skiljer oss åt om vi skulle välja att fortsätta i samma riktningen.

Jag försöker att tänka på ett par saker för att inte förminska mig själv:

1. Jag är säker på att alla som kan något har lärt sig det. Att förstå hur någon har lyckats tar ifrån de den mystik som dessförinnan gjorde de heliga. Det är ingen anledning till att sluta inspireras, men en anledning att tro att inspirationen leder till någonstans mer än vördnad. Även om de skulle ha en medfödd fördel så måste de ha valt att investera tid och energi i det som utmärker de. Är jag beredd och villig att försöka matcha deras hårda arbete? Mitt val står egentligen mellan ihärdighet eller avhållsamhet.

2. Om jag behöver lära mig någonting så borde jag hitta en sympatisk person som är kunnig inom det ämne som intresserar mig. Den personen kan jag studera och försöka lista ut hur den har blivit det som den är. Genom fortsatta observationer kan jag lära mig tills jag kommer ikapp, ändrar intresse eller kommer på nya tankar som ger mig en egen inriktning.

3. Den som besitter en kunskap som jag värderar är jag beredd att låta utmana mina föreställningar. Jag har tagit mig dit för att jag är öppen med min vilja att lära. Jag kommer förberedd på att jag inte lär gilla allt jag får höra.

4. All energi jag lägger ner är en investering inför framtiden. Jag bör välja mina investeringar. När jag väl känner mig hyfsat säker så ska jag vara medveten om att allt slit är ett viktigt förarbete. Det lägger fundamenten som resten av min kunskap kräver.