Dikt: Overthinking (färdig)

Overthinking

Distraught by highly incoherent dreams, I am.

Bleeding out my self-esteem,

In a self-conscious fear,

Of a feared self-consciousness to be,

I died before I lived,

And I’m not done killing me.

Jag hade lite tankar på att skriva en separat bok med dikter. Efter ett tag så tänkte jag att det kanske inte vara min bästa idé. Det som krävs för att bli duktig med språket är väldigt mycket hårt arbete och hängivenhet. Det krävs att du är beredd att viga ditt liv åt att förfina dina tekniska förmågor. Att viga sitt liv åt en sak är ett rätt stort projekt. Konstnärer svettas i sina verkstäder… Därefter framgår det sällan av resultatet att förarbetet som har lagts ner utgör det verkliga konststycket.

Anledningen till att konstnärer behöver utöva sin praktik på heltid är att kreativitet inte är frågan om en ostrukturerad impulsivitet. Konst är mer formellt än så då det finns en mottagande publik vars preferenser definierar vad som är intressant och vad som inte är. Kreativitet kan därför inte frigöra sig från begriplighet även om det kan göra sig svårflörtat för förnuftet.

I slutändan handlar bemästrandet av en sak om övning och reflektion mer än vad det handlar om talang. Det går visserligen att även i en klumpig föreställning ana glimtar av elegans. Men i slutändan så är föreställningen en överenskommelse mellan publik och konstnär om vad som är av värde. Publiken är konstnärens förlängda själv, ett superego som den behöver rätta sig efter. Med andra ord behöver konstnären lära känna publiken genom att lägga av sig själv framför de och lära sig av deras reaktioner.

Det som hände var alltså att diktboken inte blev av där och då. Dock hade jag hunnit stolpa upp några idéer om hur man skriver en bok om dikter. En av tankarna handlade om hur man inte behöver känna sig begränsad av ett behov av vara originell. Den största delen av all innovation består av små variationer på befintliga saker. Det går därför att skapa lekar som går ut på att ta befintliga texter och göra de till ens egna. Det går till exempel att extrahera tanken som en dikt är vävd kring och modifiera den en aning. Modifikationen kan till exempel utgå ifrån ens attityd till innehållet. Håller du med eller inte? Hade du hellre velat ha ett rakare och mindre abstrakt språk? Skulle det passa bättre med rim? Dikten nedan är ett exempel på hur “Overthinking” går att göra mer konkret.

Cozy spot

I am afraid today of what I tomorrow could be

What I today would not salute, even less, have near me

So I prune, and I stifle every bud of a change

As avidly as obsessive hygiene

And from there on, it’s a rinse and repeat.

Det går även att variera på dikten genom att utgå ifrån känslorna som den förmedlar och balansera om förhållandet mellan de. I “Overthinking” har bekymren en existentiell karaktär som inte anger vad som egentligen ger anledning till oro. Den jämställer alla rädslor och fokuserar på plågsamheten som finns i att aldrig kunna vara säker på sin väg. I “Cozy spot” pekas en specifik rädsla ut, rädslan att förändras till något man inte skulle vara stolt över. Den sista dikten med samma tema sätter ord på rädslorna och förhåller sig förnuftigt mot de genom att föra en dialog kring hur stagnation kan vara minst lika oroväckande som att bege sig ut mot okända marker.

On your marks, get set

We are crippled by ambiguity,

In our reaching out for the bells of certainty,

Across the enveloping fogs of insecurity,

Towards those moments valued infinitely.

So say. How many are those hesitant days-

Indifferently drowning in congestion,

Among their fellow yesterdays?

I samtliga dikter finns det en huvudkaraktär som blickar ut i framtiden och föreställer sig hur snöbollseffekten som följer av dess val kan komma att tvinga den till nya val utöver de frivilligt bindande. Den ser ett helt liv utspelas framför den, och medveten om hur tiden bara räcker till ett liv så släcker den möjlighet efter möjlighet. Till slut är den specialiserad på att dräpa sig själv. Även om det finns en medvetenhet i de 3 dikterna så är det endast i den sista dikten som det finns en antydan till ånger och en vilja att gå vidare.

Ibland har vi arbetat så hårt för att försäkra en trygg eller önskad livssituation att vi är beredda att bråka rätt mycket för att försvara den. Som barn hade vi råd att överlåta förmyndarskapet över oss själva till andra som omgav oss. Som vuxna seglar vi genom livet med allt vi bär, våra master stadiga utåt men skälvande inuti. Vardagens marginaler tämjer vår originalitet. Vi sätter upp mentala spärrområden och inrättar tullstationer för tankar kan tänkas ta plats från våra egna lokala verksamheter. Vi vill helst inte förlora det vi har kämpat för och med möda uppnått när vi är omgivna av osäkerhet.

Dikten anspelar på dessa tankar. Den handlar om hur vi kan hitta en bekväm punkt i en skör vardag och till och med undvika saker som potentiellt kunde gynna oss, helt enkelt för att vår sårbarhet hindrar oss från att riskera att falla en gång till.