Dikt: Törnar och ros (färdig)

Jag och min bror var utomlands på semester. En central del av en bra semester för oss båda är god mat. Att springa på gatumarknader var nog höjdpunkten under den resan. En av frukterna som vi fick med oss hem till hotellet var en kokosnöt. Det är en härlig frukt men kräver att du förtjänar den. Annars får du inget. Innan kokosnöten blev en egen berättelse så var jag tvungen att poängtera för min bror att kokosnötter är ungefär som oberäkneliga människor.

Det fanns lite köksredskap i hotellet eftersom det var ett lägenhetshotell. Han tyckte att kniven verkade passa bäst. Jag tyckte å andra sidan att alltihop passade lika dåligt. Problemet var att kokosnöten låg på en hård platt yta och att den i sig hade en hård och ojämn yta. Med andra ord skulle kokosnöten inte ligga helt still medan den tog smällarna. Fibrerna i skalet var heller inte ordnade efter ett uppenbart mönster och hade säkerligen olika bristningsgräns. Det vore synd att bli träffad. Även om vi nu skulle undgå att bli träffade så skulle med vår oförsiktighet vara mer tur än något annat. Det fanns alltså rätt goda skäl att tro att kokosnöten skulle spricka på ett helt oväntat sätt när den väl sprack. Det är denna egenskap hos kokosnötter som påminner mig om människor. Även de mest sansade bland oss kan på liknande sätt reagera väldigt häftigt om de skulle pressas för mycket. Tills dess kan den ha tagit smällarna tillsynes obekymrat.

–Törnar och ros–

Häll från dig till tomrummet i mina ögon,

اسكبي منك في فراغ عيناي

Prisa ditt verk men utmatta inte dina blickar,

تباهي بعملك و لا تنسي الافقِ

Ta inte mitt tack och ha mig åter i slaveriet,

لا تاخذي مني شكرا فتٓستٓعبِدين

Om dygd jag bär är det smutsen under mina naglar,

فلا املك من اسرار الا شحم سكن اظافري

Och ingenting vet tacksamheten om invändningar annat, 

و ما للشاكر من حيلة

Än att förlösa de ur skammen som omger de.

 الا ما ارتد عن ثقل عاره

Nog bär vi förbehållet inom oss ett helvete till prydnad,

وما تزين احد منا بجحيم نفسه

Tillägnat de våra för vilka kärleken är gränslös.

الا عطاء لمن لم يفن فيه حبه

—-

Det finns åtminstone två sanna berättelser som har inspirerat denna dikt. Diktens rader är sammanflätade av intryck från dessa två händelser trots att händelserna var väldigt olika i karaktär. Dikten handlar om relationen mellan uppskattning och förtryck.

Människor kan bry sig så mycket om varandra att de suddar ut gränserna mellan sig själva. Om de gör det, så riskerar de att övermanna varandra med sina viljor. Det går att känna så mycket för en annan att du skadar den genom att ta dig friheten att bestämma över den mer än du bör. Utgångspunkten för sociala relationer bör vara någon form av samförstånd även om det med tiden kan behövas en omförhandling av rollerna. Det finns alltid en någorlunda respektabel lösning även om den inte nödvändigtvis är lika ensidigt tillfredsställande som att obehindrat tvinga igenom sin egna önskan. Det märkliga med kompromisslöshet är att det är särskilt lätt att ta fram det i närheten av människor som är beredda att i större utsträckning låta sig tyngas ner av oss utan att säga ifrån. De som bryr sig om oss.

Den andra porträtten av förtryck handlar om den förtryck som beror på utsatthet. Problemet med att köra över människor som befinner sig i en svagare maktställning, och som på grund av omständigheterna inte ta sig ur den, är att du tvingar de att leva med förödmjukelse. Du sätter de i en position där de dagligen drömmer om revolt men vet att de har för mycket att förlora. När du gör det här mot ett helt folk märks det i din nationalekonomi(i form av motsträvighet, minskad framtidsorientering och kreativitet, samt bristande engagemang och voluntarism). När du gör det mot enskilda individer märks det i att de blir tillväxthämmade och förlorar respekten för sig själva för din skull. Tacksamheten som mynnar ur deras beroendeställning gör att de skulle hata sig själva om de sa ifrån. De gillar inte sig själva för att våga låta sig bli gillade. De bär med sig ett skam mot att låta sig uppskattas för något som de inte känner igen sig i. I slutändan hittar de sin självkänsla i andra människor än sig själva. Om de gör.