De små rebellerna (färdig)

Barn och unga vuxna

Låt dig inte luras av barn. De är rätt söta men betydligt mycket mer klipska än du först kan tro. Till och med bebisar är förvånansvärt analytiska. Forskare har bland annat studerat bebisar genom att låta bebisarna titta på olika situationer och studera de saker i situationen som fångar bebisens uppmärksamhet. Det visar sig att de allra minsta bebisarna inte ser någon skillnad på sig själva och omgivningen. De kan heller inte känna igen sin spegelbild. Men ganska fort så kan barnet hålla isär sig själv och andra. Då lär det sig att olika upplevelser av en sak ger olika kunskap om den saken. När barnet förstår att olika perspektiv existerar så kan det bland annat märkas av barnet testa att ljuga. Barnet försöker då att vinna fördelar genom att undanhålla information. Ännu senare kan barn förstå sig på ironi och sarkasm genom att kunna höra att en person har sagt en sak men egentligen menar något annat med det.

Många vuxna tänker att att barn inte förstår världen och är sämre på att tillgodogöra sig information. Det ligger något i den tanken men den är inte helt korrekt. Barnen har redan från tidig ålder en enorm förmåga att dra slutsatser och se samband(“flytande intelligens”). Däremot så växer deras kognitiva förmågor med olika takt så att en del funktioner tar längre tid att mogna. Det är lätt att underskatta barnets förmågor till slutledning och problemlösning. Det beror på att barn oftast tänker mer avancerat och besitter mer förståelse än det som deras verbala förmåga skulle kunna antyda. Den större delen av skillnaden mellan barn och vuxna handlar om att vuxna har förvärvat kunskap som de orienterar sig med och som barnen saknar. Förmågan att återanvända lagrad kunskap kallas kristalliserad intelligens. I sociala sammanhang nyttjar vi vår kristalliserade intelligens för att prata om saker som är kända för oss. I och med att barnen inte känner till detaljerna så kan det verka som att barnen inte alls förstår vad de vuxna pratar om. Men när ett antal personer samlas i ett rum så är det troligen barnen som tänker allra mest. De har inte lika stor erfarenhet av den sociala situationen och behöver därför klura ut hur situationen är “konstruerad”. De är inte passiva utan är fullt upptagna med att analysera.

Barnets avsaknad av kristalliserad intelligens kan ställa till det ibland. Det behövs kristalliserad intelligens för att inte göra förhastade och omdömeslösa saker. En vuxen vet att den inte borde korsa en motorväg gåendes medan ett barn kan känna ett behov att ta reda på det. Vuxna har ofta rätt när de ser efter barnets bästa då de vet saker som barnet fortfarande behöver lista ut. Barnet kan alltid spekulera kring utfall för olika beteenden men en vuxen kan ha en känsla för vilka utfall som är mest sannolika. Att inte besitta kristalliserad intelligens är å andra sidan en gudagåva. Det är en möjlighet att se saker på nya sätt. Det ger barnen en möjlighet att göra sig av med de onödigt tunga intellektuella artefakterna som föräldrarna har burit med sig av mestadels egendomskärlek(“endowment effect”). Det här är särskilt tacksamt när barn växer upp under dysfunktionella förhållanden och behöver producera anledningar att söka efter en egen identitet. Till exempel så bör ett barn med alkoholiserade föräldrar kunna gå bortom idén om att den har de bästa föräldrarna. Det är å andra sidan tragiskt när barn som lever under förtryck lämnar det vackra av sitt arv och förkroppsligar förtrycket genom att rätta sin identitet efter känslan av att vara förtryckt. Till exempel så bör ett barn som är omgivet av en kolonial maktordning kunna våga arbeta för att det ska bli nya tider.

Vilken sida är fram på den här saken

Barn är väldigt nyfikna då de inte kan ta för givet det som vuxna av erfarenhet tar för givet. Barn saknar den erfarenheten. Det är därför viktigt att vi tillåter barnen att vara nyfikna och att vi försöker att besvara de på ett sätt som återanvänder kunskap som de besitter. En del av de saker som vore till barnets bästa är tyvärr inte saker som är kända för barnet.

Genom att belöna eller bestraffa barnets olika beteenden kan vi hjälpa det att sortera bättre bland dess valmöjligheter. Men vi måste ta hänsyn till dess mognadsgrad när vi agerar. Barn vill precis som alla andra förstå på sitt eget sätt varför de skulle behöva göra en sak. De vill samtidigt ha så mycket rättigheter och speluttrymme som de kommer åt. Bestraffning kräver att barnet förstår problemet eller att det inte kommer undan att ändra ett beteende för att först senare lära sig vad som var fel. Risken med bestraffning är annars att beteendet blir en omställning så länge barnet inte har några andra alternativ och därför behöver acceptera det som den ser som ett förtryck. Fördelen med belöning är att det är lättare att förstå sig på belöning. Då kan barnet bevara beteendet som var belönande och med tiden komma på nya anledningar på varför beteendet skulle vara bra. För mycket belöning kan å andra sidan ge barnet en känsla av att det har oändliga befogenheter.

Som förälder är det viktigt att vara konsekvent i hur du agerar. Om du är inkonsekvent så kommer barnet att försöka att sudda ut gränserna mellan undantag och regel. En restriktiv barnuppfostran kan därför blir kontraproduktiv i öppna samhällen där barn på egna sätt kan tillgodogöra sig sina önskemål. Genom att barnet kommer åt att kringgå syftet med restriktionen så kan föräldern upplevas som mestadels i vägen vilket skadar förälderns legitimitet. Eventuellt kan barnet komma att förstå varför föräldern gjorde ett bra jobb vid de tillfällen då den var i vägen. Men tyvärr blir det inte alltid solskenshistorier då vissa av barnets val kan ha långtgående konsekvenser. 

Att lära ett barn att ta ansvar och att påverka hur och var det socialiserar kan troligen vara det effektivaste sättet att påverka dess val. Barnet lär sig att ta ansvar genom att utöva ansvar och få uppskattning för det. Det du behöver göra är att skapa situationerna och vara närvarande i barnets utvecklingsprocess. Var medveten om vilka normer som omger barnet i dess umgängeskretsar och fundera kring hur den formas av sina fritidsaktiviteter.

Kom ihåg att barnet kommer att värdera situationer utifrån de lokala perspektiven som råder omkring det. Det kan bryta emot regler som att inte röka utan att tänka på framtida konsekvenser då den istället ser till de lokala konsekvenserna. Den tar emot en cigarett som någon räcker fram då den vill åt ett status eller åtminstone inte vill känna litenheten av att ha sagt nej. Den disciplin och den mentalitet som barnet får från en aktivitet kan den ha nytta av i en annan aktivitet. Påverka vart barnet spenderar sin tid och kompensera det genom att ersätta saker som du tar ifrån det med nya saker som det kan ha nöje av. Låt inte barnet behöva skapa hela sin självkänsla från ett och samma forum. När det kan komma till barnets undsättning en känsla som påminner det om att det kommer att vara älskat ändå – så blir det lättare att säga nej. Varje nej gör barnet till en egen person. Ja kan det få säga oftare när det har blivit vuxet.

Mer än de såg ut att vara

Om vi nu skulle anta att barn faktiskt är mer än de ser ut att vara, hur skulle det förbinda oss att agera mot de? Jag tror att svaret är att vi behöver tillåta barn att få vara kreativa i skolan men även utbilda föräldrar i hur de kan skapa en stimulerande hemmiljö. Jag kan ta mig själv som exempel.

Fram tills att jag började gymnasiet så var jag en mönsterelev. I gymnasiet så gick det utför. Skämt åsido så började jag att bli lite mer rastlös i gymnasiet och det accelererade när jag kom till universitetet. Utifrån så såg det ut som att jag inte brydde mig lika mycket men faktum var att jag var intresserad av allting och dagdrömde mig bort för att sedan vakna till och upptäcka att jag hade gått miste om en del. Utifrån så det ut som att jag kunde ställa frågor som inte hade med ämnet att göra och därmed störa ordningen. Men det som istället hade hänt var att jag hade rest omkring i en tanke innan jag kom tillbaka till klassrummet med souvenirer. Vissa lärare kunde bli frustrerade dels för att frågorna distraherade den röda tråden men också för vissa frågor kunde låta som ett ifrågasättande av deras auktoritet. För min egen del så förstod jag att det kanske var olämpligt att använda gemensam tid för att stilla den egna nyfikenhet. Men samtidigt blev jag upprorisk och försvarade mig inombords med att mena att jag bara ställde högre krav på det som krävdes för att övertyga mig.

Jag gillade inte att få sanningar presenterade och föredrog att granska och hålla i förvar lärarnas sanningar tills att jag hade tillräckligt många anledningar att tro på de. Även om jag valde att tro på de sanningarna så småningom så skulle sanningshalten vara villkorad så att jag skulle vara beredd att tänka om ifall något motstridigt dök upp. Visserligen gjorde jag lärarnas liv lite mer frustrerande. Men åtminstone i backspegeln så tänker jag att avsikten kanske ändå var god även om resultatet blev rörigt. Jag hade ju bara kastat min flytande intelligens mot deras kristalliserade.

Vi vet redan att barnen kommer att kunna gå bortom oss själva men först efter att ha bemästrat det vi redan vet. Frågan är hur vi skapar en skola som befrämjar den utvecklingen. Jag tror att det viktigaste är att barnen lär sig att studera utifrån en kritisk standard. Makt är kunskap genom att det färgar av sig i våra läroplaner. Barnen måste kunna skapa ny kunskap genom att vara medvetna om maktrelationer och kunna förhålla sig till de. När vi tror att vi vet det rätta bör vi ge barnen en chans att även de få veta. Vi borde inte vilja försvara annat än det rättvisa. Barnen behöver bli övertygade om de ska axla vår roll i att fortsatt försvara det som vi värderade. För att det ska vara möjligt så måste vi gå bortom den gamla skolan som går ut på att lära barn saker endast utifrån vad vi vill att de ska veta. Då är det bra att påminna sig om att skolan är en uppfinning som åldras med tiden.

Att skolas för vår skull

Det moderna skolsystemet med dess obligatoriska grundutbildning och etapp-struktur har sina rötter i industrialismen. När maskinerna blev allt mer avancerade krävdes det expertis för att kunna sköta de. Arbetsgivarnas vinst-intresse krävde att arbetarklassen skulle höja sin kompetens för att möta de nya arbetsvillkoren. Arbetarnas egna utveckling var inte det essentiella utan det skulle skräddarsys en funktionalitet som kunde fylla de nya luckorna, ”out with the old in with the new”. Det var en massproduktion av administratörer med tydliga arbetsuppgifter.

Det var först senare som arbetarna skulle bli något annat än vad de tidigare var. Det växte fram insikter om att det effektivaste sättet att utvinna resultat inte var att belasta arbetarna maximalt utan att istället hitta en bra balans mellan vila och belastning. Så småningom växte även en insikt om hur stimulans påverkar produktivitet. I och med dessa händelser förändrades arbetsvillkoren. Samtidigt kunde den effektivare massproduktionen frigöra arbetskraft så att färre av dygnets vakna timmar gick åt att ha på mat på bordet. Då kunde arbetarna utbilda sig eller sina barn för att komma åt ett bättre liv.

Kreativitet började nu att bli en folkrörelse från att ha varit reserverat en elit. Problemet var att efterkrigstiden var en paranoid tid där de flesta länderna hade ett intresse av vara auktoritära för att förhindra att folket tänkte alltför mycket utanför de giltiga ramarna. Tanken var att de egna ideologierna skulle segra om folk var tillräckligt intellektuellt mogna att kunna omfamna de. Men det fanns ändå en ambivalens kring riskerna med att låta folket agera fritt. Kompromissen blev satsningar på utbildning men med en samtidig propagering av det egna och en relativ censurering av allt annat. 

Att kritisera skolan för vad den har varit är egentligen något orättvist. Det beror på att skolans roll har speglat sin tid. Däremot är det ett observandum som kanske föranleder kritik när samhällets utveckling löper ifrån skolans förmåga att förbereda den nya generationen inför vuxenlivet. Vi kan till att börja med vara överens om att skolan inte bör massproducera längre utan behöver bli mer anpassad efter individuella behov. Fundera bara kring hur samhället har förändrats. “In 1970 the top three skills required by the Fortune 500 were the three Rs: reading, writing, and arithmetic. In 1999 the top three skills in demand were teamwork, problem-solving, and interpersonal skills. We need schools that are developing these skills.” Hur föråldrat är inte sjuttiotalet?

Att skolas för du lär uppskatta det

Det är i denna kontext en idé att fundera kring framtiden. Är arbete ett oundgängligt krav för alla medborgare? Svaret är att det inte alls behöver vara så. Vi vet redan idag att mänsklig arbetskraft och produktivitet har börjat glida isär så att maskiner kan avlasta oss mer än någonsin. Däremot så kommer behovet av utbildning att kvarstå även om det skulle ske av andra skäl än att få ett arbete. Behovet av skolning kommer inte försvinna under den närmsta tiden då människor föds med mycket liten kännedom om världen. Utan bildning är vi inte mycket mer än grottmänniskor med häftiga leksaker. Vad ska skolan ha för roll då? Skolan kanske inte alltid behöver vara en sluten institution utan kan mycket väl bli något helt nytt med tiden. Det är sannolikt att utbildning kommer att bli allt mer digital och virtuell. Men är det överhuvudtaget möjligt att skolan hinner ifatt vår utvecklingstakt? Visserligen är det inte helt otänkbart att datorer en dag skulle kunna definiera problem som de löser sig själva emellan. Vi har redan idag datorer som beter sig förvånansvärt intelligent utan att ha en aning om vad de håller på med. Vi kan alltså inte säkert veta vad som väntar. Men oavsett vad som väntar så behöver våra barn ges goda förutsättningar att möta det.

Jag tror att vi behöver stimulera barnets kritiska tänkande och världsmedvetenhet så att den tar kommandot över sin egen inlärning och kartlägger sin egen utvecklingspotential. Exakt hur vi gör så är den svåra frågan. Jag tror att problembaserad inlärning kan vara en del av svaret.Problembaserad inlärning går ut på att rikta elevernas nyfikenhet mot relevanta problem och därifrån låta eleverna vara kreativa med att lösa problemen. Barnen skapar ramarna för relevanta problem och kan därefter experimentera med sin kunskap och hitta nya sätt att tackla problemen. De ger de förutsättningar att komma på och besvara egna frågor så att de anpassar nivån efter sin egna kapacitet. Lärarens roll är att från nära håll studera förloppet och kunna katalysera processen genom att finnas som stöd. Det handlar alltså om att barnet ska utgå ifrån sin egna nyfikenhet och med det få en tillfredsställelse av inlärningen. Betyg och glada arbetsgivare ses som en önskad biprodukt av att eleven berikas som människa. 

Om vi ska kunna ge våra barn skolan som vi inte fick så måste vi globalt bygga in tålamod i skolsystemet. Att vi idag skolar våra barn på ett visst sätt beror på att vi har ett större syfte som inte primärt är barnets utveckling men som däremot gynnas av att barnet utvecklas. Vi vågar inte låta barnen vara nyfikna då vi är oroliga att deras nyfikenhet landar fel och att de sumpar sin chans. Vi skulle vara mindre oroliga om vi inte behövde konkurrera mot resten av världen med kort varsel. Och med våra barn som medel.