Dikt: Mina drömmars värld (färdig)

Utopier som felar

John Lennons låt ”Imagine” är fantastiskt välkomponerad och melodiös. Det är bara det att budskapet har en mörk sida. Den kommunistiska världen som låten förespråkar skapas inte ur intet utan behöver korrigera verkligheten ikapp sina ideal. Problemet med kommunism är att den inte är bekväm med faktorer som kan få människor att ordna sig själva i sociala enheter. Som med andra utopier i händerna på kompetenta aktörer så kommer idén att ställa krav på att omgivningen förändras i riktning mot ett dess önskade utfall. När generationer av unga i sina huvuden bär med sig en utopi ut i vuxenlivet så får det politiska konsekvenser för “de oönskade”. Världen som John Lennon sjunger om, där bland annat religion inte finns, begränsas av vår verklighet där religion finns. Att nå en värld som strider mot vad många värderar går inte att göra utan politisk friktion. Ju mer de håller fast vid saker som för dig är i vägen desto smärtsammare kommer de att uppleva dina försök att vara att köra de ur vägen. Oftast håller de fast vid det de värderar av en anledning. Kände du till den anledningen så kanske dina barn hade fått ärva en mjukare utopi.

Det bästa och det sämsta av båda världar

Utopier kan vara rätt obehagliga trots att de låter fantastiskt vackra. Dystopier kan på samma sätt vara fascinerande trots att de verkar horribla. Ibland finns det mer att se i en sak än vad det till en början såg ut att vara. Det vackra i dystopier finns i hur gärna de vill vara anspråkslösa. De turas om att föreslå att vi ska vara försiktiga med vad vi önskar. De budar bland sig om vad vi borde tänka på. Utopier är å andra sidan slutgiltiga och därmed mycket tydligare med sin begäran.

Renodlade utopier har alltid bråttom eftersom vi alltid kan få för oss att vi är närmare målet än vad som är fallet. Ett annat problem med utopier är att de skapar ett skönhetsideal kring att kunna framställa sig som utopisk. Ingen vill framstå som otillräcklig och ingen väljer frivilligt ett utanförskap. Rädslan för att bli avslöjad kan vara så pass verklig att utopin trots dess härlighet inte känns särskilt tilldragande.

Med ett övermäktigt ideal som vakar över en så blir ens brister tunga att bära. Det här skapar ett något oväntat motstånd för utopier som vill mer än samtiden tillåter. När utopin begär mer än anpassningsförmågan så är få människor beredda att skämmas lika mycket inför andra som de är beredda att skämmas inför sig själva. Men när många lever dubbla liv så kommer även de privata stunderna att läcka ut till den offentliga sfären. Det är nämligen svårt att fullt fördöma andra för saker som man vid upprepade tillfällen själv inte har klarat. Alla dessa känslor är så pass mäktiga att till och med ideologier är benägna att bli flexibla om det kollektivt känns annorlunda i magen. Ibland hade utopin helt enkelt mått bättre av att vänta ut sitt folk. Framtiden är ändå inte närmare än en dag i taget och inte längre bort än en människa i taget.

Renodlade dystopier säger å andra sidan att saker kan bli sämre. De ber oss att värna om det bästa av det vi har åstadkommit. När de varnar för en försämring så pekar de egentligen bara ut ett antal saker och berättar att “mer av detta är inget bra”. Genom att de är närmare nuet så kan vi få en bra uppfattning om ifall vi har styrt undan faran. Då är den dystopin avverkad och vi kan gå vidare till nästa. Självklart finns det dystopier som kräver att vi agerar omedelbart för att lindra den ångest som de ger upphov till. Men fördelen med dystopier generellt är att de oftare är tidsbestämda och därmed problematiska bara så länge som de känns färska.

Dystopier som prövas

Två av de mest kända dystopierna är Orwells ”1984” och Huxleys ”Du sköna nya värld”. De är spännande att ställa emot varandra just för att de lite grann suddar ut gränserna mellan vad som är utopi och vad som är dystopi. Orwell oroar sig för övervakningssamhället. Han skrev under den tidsanda som omgav perioden kring andra världskriget. Bokens tema är ett totalitärt samhälle där staten styr allt med järnhand. Folket är konstant övervakade av åsiktspoliser som både filtrerar och infiltrerar informationsflödet. Idag har vi just en värld där det övervakas och studeras informationsflöden men det sker mestadels i civila syften. Exempel på dessa är sökmotor-optimering, riktad marknadsföring, brottsbekämpning, studier av populationer(marknadsanalys, psykologi, sociologi etc), artificiell intelligens mm.

Huxley skrev istället om något som de flesta skulle kunna missta för en utopi. Det är en värld där staten inte behöver övervaka folket helt enkelt för att den har passiviserat folket med deras samtycke. I princip så handlar det om en värld där alla orosmoln botas med läkemedel och underhållning. Folket i Huxleys utopi skulle ägna sig åt diverse njutningar och inte känna lust att ägna sig åt ointressanta saker som att ta ansvar för hur samhällets privilegier är fördelade. I ett stycke i boken låter Huxley en av huvudkaraktärerna försvara sin lustfyllda dvala med att det enda som spelar roll är hur det känns för en själv. Tragedin här skulle ligga i att alla dessa upplevelser skulle vara ytliga.

Kontentan är att framtiden är rätt svår att spå och att vi inte är ensamma eller allsmäktiga när vi längtar. Det finns en hel del människor utöver oss själva vars vardagar är den livmoder där framtiden i dess olika gestalter bereds. Det är då en dålig idé att tillskriva sig ensamrätten att diktera framtiden. Förespråka istället det kärnfulla i vad du besitter. Och lyssna för allt i världen till vad de andra har att säga.

bloggdikt