A poem on perspective (färdig)

Ingen hade sagt till mig att jag borde gå en kurs i “Storytelling” vid sidan om studierna. För mig var det mest ett sätt att få träna på min retorik. Det var visst mycket intressantare än så. Som med mycket annat i livet så visade sig erfarenheten vara mer än man hade kunnat förutspå.

En av de första övningarna i den kursen gick ut på att komma på en egen berättelse. Jag minns egentligen inte mitt tankeinnehåll från den tiden och kommer just nu inte på de ledtrådarna som hade kunnat hjälpa mig att rekonstruera minnet. Istället har jag i bästa fall hypoteser. Kanske var det en stjärnklar natt och jag fastnade med blicken mot himlen. Kanske var jag irriterad på något. Jag vet med mig att saker som irriterar mig lockar mig ur min obekymrade tillbakadragenhet och får mig att bränna av några nya tankar.

Perspective

I took the stairs

Until I could jump from one cosmic body to the other

This journey had taken its time

I felt like going back home before I had even stayed

It had nothing to do with the people

For they were quite nice

But then again I was fortunate in my dismay

For this cosmic body shattered as I leapt on

And at the corner of my eye I couldn’t tell apart

If apocalypse it were

Or festivities of brilliant display

And as I landed among family and friends

No one had missed me busy as they were

Admiring them shooting stars

And I was alone in knowing

How my hosts had died.

Idén i dikten…! Det intressanta är att jag precis nu, medan jag skriver, kom på varför jag skrev dikten. Men jag väljer nog att vara lojal mot det föregående stycket och låter bli att berätta bakgrunden och fortsätter istället som tänkt med att berätta diktens budskap. Ytterligare en spontan tanke som just slog mig är att jag säkert har glömt bort bakgrunden lagom till nästa gång jag funderar kring det här.

Idén i dikten är att vi har så lätt som människor att lägga värde i saker endast om de betyder något för oss. Vår moraliska kompass har inte en nödvändig förankring i den yttre verkligheten. Det här skapar rätt stora sociala problem. Jag ville åskådliggöra och problematisera kring den tanken. Konst är för mig ett redskap mer än en underhållningsform. Att göra teater, barnböcker, eller till och med långfilmer etc med samma ändamål skulle passa den andan och är därför välkomna dagdrömmar.

I berättelsen som låg till grund för dikten så är det en person som reser till rymden. Det tar sig dit genom att sträcka upp handen mot himlen och fatta tag i en stjärna. Därefter svingar den sig mellan stjärnorna tills den blir trött i armarna och bestämmer sig för att ta en tupplur på en närliggande planet. Den inser att den behöver tak över huvudet och knackar på en dörr för att be om att få husrum för natten. På morgonen tackar den och precis när den har hoppat vidare så ser den bakom sig hur planeten knäcks och blir till ett inferno. Den kommer tillbaka till jorden förtvivlad. Den vet att en hel civilisation har gått under. Men här hemma så gläds vi åt den glödande himla kroppens fagra förtvining. Intet ont anande.

Berättelsen handlar egentligen inte så mycket om deras civilisation som den handlar om vår. Vi kunde mycket väl vara den där planeten som mötte sin undergång. Samtidigt kunde det ha funnits en annan civilisation långt bort i rymden som såg en bländande skönhet i det som för vår del var den sista stunden.