En av de mest egoistiska människorna jag känner (färdig)

Plikttrogen egoist

grinVi hade haft en konversation om lite allt möjligt när jag en dag fick höra att jag var rik på egoism. Motiveringen var att mina stora ambitioner kunde göra så att jag prioriterade bort de människor som brydde sig om mig. Jag ville inte kalla mig egoistisk även om jag kunde första varför det kunde framstå så. Jag svarade att jag insåg att jag ofta gav mindre än jag fick tillbaka och därför försökte att inte ha några goda vänner utan huvudsakligen bekanta. Jag ville inte drabba någon. Sen tänkte jag mer på saken under dagen som följde samtalet. Då skrev jag lite till:

Jag tror att problemet är att jag tänker alldeles för systematiskt om det mesta i mitt liv(eller eftersträvar det i alla fall). Med andra ord så utspelar sig rätt mycket av mina tankar i tredje person istället för första person. Jag kan förtydliga…

Jag ser inte mig själv som en unik person även om jag trivs med den jag är. Istället tänker att jag lika gärna kunde vara en annan person med helt andra förutsättningar och ett annat utgångsläge till livet. Därför ser jag istället mig själv som en del av en gemenskap(samhället). Mina egenskaper och förmågor tillhör en pool av egenskaper och förmågor som gruppen tillsammans har tillgång till för att bättra sina liv. Ingen räcker till ensam – inte ens för sig själv. Samtidigt önskar jag att jag kunde ha en positiv inverkan på många människors liv.

Mitt sätt att se på mig själv påverkar mina resonemang om de flesta människor som jag träffar(snubblar över). Fram tills att jag lärde känna de så var de “vem som helst på gatan”. När jag väl lär känna de så uppstår det förpliktelser. Dessa förpliktelser tar tid och skapar ett dilemma. Det är svårt att ge människor som står en nära ett värdefullt utbyte om man inte är beredd att vara personlig – inte minst för att passionen kan ta slut om man inte påminner sig om varför man vill andra väl. Balansgången är alltså hur mycket kvantitet(antalet “vem som helst på gatan” som man kan finnas för) som ska offras för kvalitet(relationens karaktär). Det ironiska är att jag känner mig självisk om jag väljer kvalitet före kvantitet. Jag anklagar mig själv för att göra det för egen vinning. Dessutom är jag medveten om att jag är en liten människa och att världens välbefinnande inte är beroende av att jag träffar en människa i taget. Folk i alla tider har klarat sig utan mig och kan lika gärna glädjas åt det anonyma de ser av mitt osynliga arbete. Dessutom är jag rätt så ensamvargig…

Det ovanstående sättet att prata om sig själv är märkligt för mig med. Jag har långsamt blivit personen som skrev texten ovan och fortsätter att förhöra mig om vem den är genom de spår som den lämnar efter sig varje gång den får tillgång till mina kommunikationskanaler och nätverk.

Vad ska jag göra med min F-ing skjorta?

Tidigare idag så var jag ute på stan med min storebror. Det är rätt ovanligt med tanke på att jag har svårt för att välja kläder. Min bror frågade mig om vad jag letade efter för kläder. Jag svarade att jag inte visste. Då undrade han varför jag tittade runt trots att jag inte visste. Jag svarade att jag kommer att veta direkt jag ser det. Att jag inte har en genomtänkt stil utan snappar upp min stil till och från genom att känna av hur mitt undermedvetna nappar på lockbeten som kommer i vägen. Jag shoppar rätt sällan.

Det är nog så att en del av våra identiteter är belägna bortom vår omedelbara kännedom. Visserligen vet vi rätt mycket om oss själva och det mesta av det vi gör styrs av våra viljor. Men en hel del kan vi bara reda ut genom att följa spåren. Under resans gång reviderar vi våra förklaringsmodeller allteftersom. Just nu tror jag till exempel att förklaringen till att jag lever rätt mycket i tredje person kan vara rätt enkel. Det kan vara så att jag spenderar mindre energi än en genomsnittlig person på att engagera mig emotionellt i min omgivning. Jag tänker mig att det kanske är så att jag har en lite speciell fördelningen av de olika varianter av empati(inlevelse) som finns tillgängliga för människan. Det återstår att se om det är en motivering kan spännas runt allt den behöver förklara utan att gå sönder av att ha tänjts ut för mycket. Det korrekta svaret just nu är jag inte vet säkert.

Men vi kan leka med tanken. Det finns två variationer av inlevelse; emotionell och kognitiv. Emotionell inlevelse handlar om att en annan persons känslor smittar av sig till en. Det kan vara glädje, hopp, sorg, svek, förnedring etc. Kognitiv inlevelse är mer av ett rättvise-koncept. Det handlar om att veta att sorg är dåligt och glädje bra och kunna – utan att nödvändigtvis bli berörd – identifiera samma behov hos andra. so_unimpressedKognitiv inlevelse duger för att föra principiella resonemang om andra människors välbefinnande utan att i större utsträckning samråda de egna känslorna.

Jag behöver nog anstränga mig mer för att uppleva emotionell inlevelse. Kognitiv inlevelse är rätt självklart i min värld. En brasklapp är ju så klart att jag kanske borde umgås mer med folk. Men låt oss leka klart med tanken. Om det nu skulle vara så att den ena formen av inlevelse dominerar så lär det ge avtryck i ens val av handlingar i vardagliga situationer. Förhållandet de två emellan kan – om denna hypotes stämmer – ha inspirerat, sorterat, och inrett mitt vardagsliv utifrån inlevelse-formernas rivalitet om mitt viljeuttryck.

Med det sagt så vill jag inte få det att låta som att vi är handfallna inför det vi föddes i. Vi är arkitekter som samlever med våra egna konstruktioner. Bevisligen är det så att vi överträffar vår natur. Bland annat så kan vi lära oss fantastiska saker som att kommunicera genom internet och att medicinera bort en del av vårat arv. Det hindrar dock inte att vi må ha en naturlig benägenhet att se olika situationer ur våra favoritvinklar. Men vi måste vara beredda att kunna ha tänkt fel.

Apropå att veta vem du är

En kul tanke nu 2 år senare… Kanske spelar inget av det ovanstående roll. Kanske handlar det helt enkelt om att jag som barn, på grund av omständigheterna kring familjen, inte fick ta emot vänner för lek utanför skoltiden. Jag läste alltså i en skola som samlade barn från hela staden men inga av mina vänner bodde i mitt kvarter. Fritid och skola skildes åt och blev två segment av min vardag, oberoende av varandra. Sen flyttade vi runt en hel del så att jag aldrig kunde behålla vänner. Det tog udden av mina sociala relationer och förhindrade att de mognade fullt ut. Över tid kanske jag har internaliserat en idé om att sociala relationer mestadels är övergående men kan vara trevliga för stunden. En professionaliserad gemytlighet.