Äpplet faller inte långt ifrån trädet (färdig)

sealBananrepubliken

För inte alltför länge sedan delade folk en nyhet genom sociala medier om att en livsmedelsbutik hade ersatt alla sina bananer med ekologiska bananer. Att butiken gjorde så tvingade konsumenterna att ställa om till att köpa ekologiska bananer. De flesta hade ingen problem alls med omställningen trots att större delen inte valde ekologiska bananer självmant dessförinnan. Det är både märkligt och tråkigt. Det tråkiga beror på att listan på de produkter som är särskilt viktiga att ersätta mot miljövänligare varianter inte är speciellt lång. Livsmedelsbutikens åtgärd är ett sätt att bana väg för förändring genom att skapa en strukturell förändring; “att ändra spelreglerna”. I de fall där det vi redan besitter är acceptabelt så är vi inte speciellt förtjusta i förändring även om vi är benägna att efter en förändring omvärdera och inse att det inte var så illa ändå. För många kändes Internet och så småningom smarta telefoner ganska ointressant till en början. Hur fel hade vi inte nu i retrospekt? På samma sätt är det rätt svårt att byta ut rutiner i en arbetsplats just för att personalen är beredda att gå lång väg för att försvara de eller åtminstone kasta skepsis omkring sig.

vegetarianSamma typ av problem omger vårat köttätande. Enstaka vegetariska dagar någon gång ibland skulle avlasta ekosystemet på ett märkbart sätt. Men många som skippar vegetariska dagar gör det helt enkelt för att det blir en enorm omställning från deras matvanor och matberednings-kunskaper. Det skulle märkas desto tydligare. För övrigt att det lätt att hålla fast vid gamla vanor då förändring är ansträngande och den enda trösten är hypotetiska belöningar. Självklart kan policy, utbildning och ansvarsfull marknadsföring underlätta omställningar.

Shaked not stirred

Låt oss prata om något annat. Inom sjukvården har vi många funderingar kring rökning. Vi är inte särskilt förtjusta i rökning då det skapar så enormt mycket onödiga sjukdomsfall av alla möjliga slag. Samtidigt vet vi att det är beroendeframkallande och väldigt svårt att bli av rökning när det väl har blivit en vana. Därför frågar vi oss själva hur vi ska hantera det.

pippiFör att besvara den frågan så förenklar vi problemet genom att bryta ner det i mindre beståndsdelar. Vi väljer att se rökandet som ett förlopp med olika faser. Det första är socialiseringen och utgörs av den fas där folk hamnar i en miljö som främjar att de tar sina första cigaretter. Den andra fasen börjar då personen går över till att bli en rökare men fortfarande inte har hunnit bli sjuk av rökandet. Den tredje fasen börjar när skador har börjat uppstå på grund av rökandet. Det är meningsfullt att dela upp beteendet i olika faser då dessa faser är olika sett till hur de upprätthåller rökvanan. Genom att dela in beteendet i faser så kan vi dessutom skräddarsy insatser som lämpar sig de utmaningar som finns i varje fas. I det tidiga skedet vill vi förhindra att folk börjar att röka, något senare vill vi få de etablerade rökarna att sluta röka och i det sista skedet vill vi behandla skadorna som rökningen har medfört. I den tidigaste fasen behöver vi fundera på om vår insats ska vara riktad mot allmänheten eller om det är en väldefinierad grupp människor som blir rökare. Om vi kan förutse vilka som har risk att bli rökare så kan vi besluta att rikta insatsen mot specifikt mot de i riskzonen. Självklart kan vi vara kreativa med strategi-valet och kombinera olika insatser inom ramen för vår budget. Av erfarenhet så vet vi att det som har fungerat bäst tidigt är att rikta sina tidiga rökpreventiva insatser mot hela befolkningen. Det är därför som många länder har infört rökförbud på offentliga platser och bedriver kampanjer för att göra det mindre lockande för ungdomar att börja röka. Val som görs är svårare att få ogjorda när de negativa konsekvenserna inte är lika påtagliga som de positiva. Genom att personen belönas av sitt beteende så uppstår ett anknytningsvärde som är tufft att motarbeta. I den typen av situation är det därför smidigast om rätt val görs från början.

circusRasister i politikens finrum

Precis som att det är lätt att testa att röka om en omgivningen röker så är det lätt att testa att vara rasist om omgivningen är rasister. I båda fallen har du fått en introduktionskurs bara av att vistas i närheten. Det räckte egentligen för att fånga din uppmärksamhet att det fanns något annat intressant i anslutning till detta lite oklara som du gav dig in i. Det var mer ur ett önskemål av att inte gå miste om det du värderade som du var beredd att offra tillsynes små saker. Det är därför som proffsen först ser till att halva foten är inne genom att låta dig vädra dina drömmar och sedan ger dig symbolisk handlingskraft “Det här erbjudandet får du bara av mig här på telefon”.  Trivseln, samhörigheten, nyfikenheten och bekräftelsen gjorde dig i båda fallen öppen för det du tog del av. Dessutom blev du inte rasist eller rökare av det första eller andra obetydliga steget. Lutningen ner i ett nytt beteende anpassades i takt med att vardagen ställdes om till att kunna ta emot beteendet.

Det finns en illustrativ analogi i hur en pytonorm stillsamt dödar en krokodil. För att det ska vara möjligt krävs bara att ormen har krokodilen i ett bra grepp. Därefter låter ormen krokodilen göra mindre av det som en krokodil behöver göra för att förbli en krokodil. När ormen har omringat krokodilen så låter den krokodilen få vila lite. Medan den utmattade krokodilen hämtar andan så gräver den sin egen grav. Ormen känner av hur krokodilen andas och när bröstkorgen har fallit ihop så nyper ormen till en aning så att krokodilens bröstkorg inte kan expandera lika mycket vid nästa inandning. Sen väntar ormen tills krokodilen andats ut igen. Då nyper den återigen till en aning. Till slut kvävs krokodilen och slutar att vara något som den själv hade föredragit. Ormen tränger undan krokodilen genom att vänta ut den och sakta krama om den.

Rasism tar form över tid då en normalisering av något kontraintuitivt underlättas betydligt av att den ursprungliga intuitionen först glidit i den riktningen. Och så bekostas mellanskillnaden av fördelar som omger valet. Det ihärdiga med den rasistiska livsstilen är att när rasistiska världsåskådningar väl har implanterats i huvudet på en person så klibbar de fast sig rätt enträget. Det beror på att hela ens värld blir väldigt logisk när det går att spåra tillbaka allt som bekymrar en till ett fåtal ting. Rasistens onyanserade idé om varför världen ser ut som den gör överlever inte i rasistens hjärna på grund av dess konkurrenskraft. Istället tillförs den en livsduglighet genom att förvaras sterilt i isolation från all relevant information som motstrider det(ideologisk protektionism). Rasisten skyddar sig genom att omsluta sig med rasistiska vänner som i kollektiv agerar vaktposter och sorteringsstationer mot främmande tankar. Med andra ord är det otroligt svårt att återställa en person som har bestämt sig för att vara rasist. Helt enkelt för att det är svårt att komma åt den. Det är därför rätt tråkigt att många antirasister tror att problemet med rasister är att rasisterna är fel-informerade. En korrektare idé vore att rasisterna är selektivt informerade på eget bevåg. De äter bara av det som de känner igen.

Rasismen bemöts bäst i dessa vagga. Rasism är ett insjuknande som börjar med att ha andats in toxiska idéer ur dimman av information som man växte upp innanför. Barn och ungdomar som växer upp omgivna av rasistiska åsikter är i transformationszonen. De utgör den grupp i samhället som mest behöver nås av samhällets antirasistiska insatser. I senare skeden lever den rasistiska ideologin sitt eget liv innanför deras huvuden och bara i lyckliga fall kan den med mycket möda luckras upp. I de fallen är det oftast deras egna mentala aritmetik som räddar de. Med det sagt så ska vi inte glömma att den rasistiska idén som sådan behöver bekämpas. Rasism är så pass simplistiskt att det inte behöver gå i arv utan kan objudet slinka in i ens huvud genom att planka bakom andra former av misstänksamhet.

Det går visserligen att föra ett liknande resonemang om många organiserade tankesätt. Men även i de fallen så skulle kritiken vara mer mot konsekvenserna än mot att ideologins innehåll som sådant skulle vara föreställbart. I den bästa av världar skulle idéer kunna sätta sig ner och få tala för sig själva. Men vi är inte där just nu och behöver diskutera bordsskicket först.