Dikt: We are all that remains (färdig)

All falls down

Samhället är en designprodukt genom att det är anpassat efter mänskliga behov. Det blir uppenbart om vi förflyttar oss mellan samhällen och ser hur människor har löst samma problem på olika sätt utifrån sina geografiska och kulturella förutsättningar. Genom att följa arkitekturens utveckling över tid kan vi likaså ana vilka tankar utöver skyddsbehovet som har inramats i våra konstruktioner. Den viktigaste utvecklingen är kanske att vi har börjat komma ifrån idén om att relationen mellan människa och natur handlar om en mekanisk erövring. Idag går några av oss före med att se möjligheten till en relation som kännetecknas av organisk samexistens. Det skulle kunna te sig i att vi optimerar våra byggnader till att ha biokompatibla livscykler och utgöra interaktiva delar av ekosystemet. Idén om mekanisk erövring gäller dock inte rymden då vi vi gärna vill exploatera den då den är svårare att förbruka. Dont get high on your own supply.

Även om det finns en växande internationell rörelse som strävar efter en omställning till en mer organisk samexistens så är vi rätt många människor och tar fortfarande mycket plats. Samhället har åtminstone hittills fortsatt att vara en barriär mot naturens undanträngande överväxt. Därför syns det väldigt tydligt vid förfall att samhället är en designprodukt. Samhällets utseende såsom det är känt för oss upprätthålls av en aktiv stadsplanering. Gator som underhålls och rengörs, ogräs som hålls tillbaka, fasader som målas om när färgen blekts eller flagnat, belysning som fungerar, avlopp som lagas, skadedjur som hålls på avstånd osv förutsätter samtliga att samhället har råd att upprätthålla de funktionerna. Den förmågan har sitt ursprung i att ekonomin går i cykler där det först skapas och därefter allokeras resurser mot ändamål som prioriteras. Om samhällets prioriteringar skulle bli mer existentiella så skalas stödfunktionerna ner till förmån för ordningsskapande funktioner. Estetiken tenderar att bli det första offret.

We are all that remains

Wlion graveyard 2ere standing at the ruins of a million civilizations or more. Among the millets grow the blossoms of their hopes. In this vineyard the fruits taste of their dreams. We venture without a compass, but an appetite ever near. In the patience of a gluttony tamed, the more will be seen.

They built their monuments elevating the skies. And once their pedestals fell on their heads. Died the last of their wise. Then the earth claimed their mineral remains.

We tread upon troves of memories contained. Whispering with our feet – but can they ever hear again? 

We are on the edge of a sphere where all straight lines meet. And we are just about all that remains. So think twice about the foe. A friend might be gained.

Det behöver ta sin tid

Vartifrån kommer egentligen materialet till en dikt? Självklart finns det inga fullständiga svar på den frågan. Svaret kan formuleras annorlunda beroende på vilken slutpoäng som ska läggas fram.

En gemensam nämnare för alla svar är att de kan sorteras i två kategorier. Dels kan det vara dikter där författaren skriver av inspiration, och dels kan det vara dikter där författaren bara leker med språket och skapar i realtid(bricolage). Även för det sistnämnda gäller att leken tar form genom att gjutas efter författarens kognitiva innanmäten även om det trots allt är ett friare format.

Frågan är alltså vart inspiration kommer ifrån. Dikten ovan ger ett par svarsförslag. Den är ihopsatt av allmänbildning, värderingar och övertygelser. Det som binder samman delarna är ett ställningstagande och en vision. Dikten är i detta fall bara ett medium för att paketera ett politiserat budskap. Jag tycker att det är viktigt att diskutera dikter på det här sättet för att på så vis göra konstformen tillgänglig för alla som kan intressera sig för den. Det är viktigt att vi lyfter bort mystikens hölje för att göra det mindre avskräckande att närma sig det okända. Alla kan skriva med lite övning!

Allmänbildningen i dikten handlar om hur den som är något påläst i civilisationens historia kan känna igen hur föregångarnas misstag upprepas än idag. Vi tenderar att se oss som immuna mot deras värsta misstag genom att vi skulle vara kultiverade på ett sätt som de inte var. Det räcker inte som påminnelse att att vi har ärvt deras jord, bygger bostäder ovanpå deras gamla slagfält, och äter grödor som innehåller mineraler från deras sista tid. Där det sjöd av framgång visade sig undergången vara närmast. Idag blomstrar det där igen. Livet gödslar en ny cykel av sig självt när det sväljer hybrisens spillror. Trotsigt vågar vi oss ändå ut i föregångarnas fotspår i tron att vi är bättre och att vi har lärt oss att känna igen signalerna som de aldrig anade. Deras begravda visdom kan endast jämra sig i plågor när våra steg obesvarat tillkännager sin arroganta monolog.

Problemet med vår resa på denna sfäriska planet är att samma krafter som en gång fick våra föregångare att stångas till döds ännu är bland oss. Faktum är att de cirkulerar inuti våra kroppar och tillhör artens natur. Ondskefulla handlingar är inte reserverade en subtyp av människa. Inom våra sociala relationer finns det “För varje handling en likvärdig och motsatt handling.” När vi tar oss friheter gentemot andra människor så är vi en del av ett större problem där många människor tar sig friheter gentemot andra människor. Att raka linjer aldrig möts är bara sant om underlaget inte manipulerar med färdriktningen. Vi är i ett odisciplinerat skick inte bättre än vår natur.

Budskapet i dikten är slutligen inspirerat av teologiska beaktanden. Det finns en vers i Koranen som handlar om hur fred är normen i mänskliga relationer och hur konflikt är ett exceptionellt tillstånd. Samtidigt påminner versen om hur svårvunnen freden är. “Jaga bort [den dåliga handlingen] med en bättre – den som var din fiende kan bli din nära vän! Men ingen annan än den som bär [oförrätter] med tålamod finner [styrka] att handla så; bara den lyckligast lottade finner [sådan styrka]”.