Dikt: Vad är du för varelse (färdig)

——

Vad är du för varelse

Du kreativa destruktion

Du som har besatt mina lemmar

Till att dränera bläcket med pickande precision

För att sedan skriva under med ditt namn

I det jag trodde var min konstitution

Du har stulit mina ord

Och i din närvaro

Är allt jag förnimmer att jag en gång må ha varit

Ren spekulation

——

Den där diktboken som aldrig blev av skulle som sagt innehålla lite lekar som inspirerar läsaren att skriva egna texter. En av lekarna handlade om att besvara andra dikter. Det är ungefär som att svara på ett brev. Någon adresserar något till dig och ber dig att tycka till om innehållet.

Den ovanstående dikten lägger mitt perspektiv och utgår ifrån min egna upplevelse samtidigt som den parafraserar en tanke som uttrycks i en dikt av Nizar Qabbani. En viktig skillnad är att min dikt inte handlar om kärlek utan handlar istället om dess förstadier. Qabbanis dikt jämför kärlek med att ta sig vatten över huvudet. Diktens första person berättar hur den har det under havsytan. Den lider men kan inte avbryta sitt lidande. Växelvis går den mellan att känna kontroll över situationen till att känna sig fullkomligt hjälplös, “Jag andas under vattnet! Jag drunknar… drunknar… drunknar…”.

I dikten ovan kommer begreppet “kreativ destruktion” från Joseph Schumpeter. Det handlar om att innovation river ner odugliga ting i sin väg. I dikten inser huvudkaraktären att den står inför en personlig undergång till förmån för någonting nytt. Signalerna ser den i att dess språk och tankar har tagit en ny riktning så att dess hittills fria vilja uppmanar den att orientera sig efter en annan person. Den är chockerad över att dess liv dessförinnan inte var stadigare än vika sig efter denna kraft. Så småningom minns den knappt vem den var innan den hamnade här.