Varför är det så svårt att förstå… (färdig)

learningEn av de saker som jag har reflekterat kring en hel del på senare tid är varför det är så svårt att förändra människor. Jag har verkligen jagat ett svar i många år och fortlöpande bytt hypoteser i hopp om att uppnå klarhet. Under resans gång så har jag försökt att utveckla mina pedagogiska och retoriska förmågor och samla på mig verktyg och idéer som berör människor. Men trots omfattande arbete så känns det som att det fortfarande är svårt att påverka de människor som jag helst vill påverka. Att aktivera de människor som jag vill se aktiva. Att stimulera, bistå och skapa egenmakt hos de som har sämre förutsättningar i samhället och i världen. Varför är det så svårt?

Det finns säkert många bra svar. Helt klart lyssnar folk bättre till en duktig talare. Att vara pedagogisk är också en utmärkt idé. Men det har rätt ofta känts som om det fanns ett avstånd som var större än vad som kunde tas in med hjälp av sådana här stunter, teatraliska effekter, och virtuella upplevelser. Ibland kunde jag visserligen dela en gyllene stund med en person, men för många som inte redan tänkte det jag hade tänkt förmedla, så verkade det inte bli bestående intryck av den storleksordning som jag hade hoppats. Trots att de ju sa att de tyckte att det lät vettigt…

Egentligen har svaret varit ganska enkelt hela tiden. Men jag visste under lång tid inte att jag borde ha letat efter just det svaret och för det andra hade jag inte turen att tidigt snubbla över det. Jämför med hur människor på kvalitativt olika sätt lyssnar på musik. Fundera kring vad de hör i musiken. Den breda skaran antingen gillar musiken eller inte. De kan berätta att det lät trevligt och att sångaren hade en bra röst. Några kanske kan pressas till att komma med en fylligare beskrivning om att det var stämningsfullt, fartfyllt, fräscht etc. En person som har mer erfarenhet av musik kommer förutom att gilla musiken dessutom att kunna urskilja vilka instrument som användes. Nästa steg kanske är att en person hör instrumenten och dessutom får  en uppfattning om hur duktig musikanten som använder instrumenten är. Med ännu mer erfarenhet kanske det går att i låten höra olika dimensioner som påminner om motsvarigheter i andra låtar. En mästare tänker musikalisk förutom att höra nyanserna. Det gör att den förstår hur det sköna är sammansatt. De som studerat musiken kan i lyssnandet höra mer. Beethoven skapade till exempel musik i sitt eget huvud även efter att han blev döv. De hörande kan bekräfta hur hög kvalitén var. 

Den duktiga talaren, pedagogen eller musikern kan säkert uttrycka sig eller använda sig av hjälpmedel för att visa vad den ser. Men den kan inte överföra sitt tänkande till en annan person. Istället behöver den andra personen förvärva det på egen hand. Hur mycket det går att snabba upp inlärningen är fortfarande en öppen fråga. Idag lär sig enskilda människor flera tusen år av ackumulerad kunskap på en termin. Samtidigt forskas det kring hur vi kan utvidga vår intellektuella kapacitet och det finns redan pionjärer som använder elektronik som en brygga för att testa att koppla sina hjärnor mot varandra. Vår verklighet är dock att människor behöver förkunskaper om de ska klara av att kunna orientera sig i en komplex tanke som de stöter på.

Det finns genvägar men att vi behöver trots allt lära oss. Därifrån kan vi fundera kring vad det är som pågår när vi lärs oss. Hur utvecklas en människa under dess färd genom livet? Hur förändras den som person? Hur förändras sättet som den ser på sin omgivning? Hur kan vi studera dessa förändringar och hur identifierar vi de? Hur vet vi att förändring överhuvudtaget sker? Det finns flera miljoner om inte miljarder sidor av litteratur om ämnet så ambitionsnivån med svaret är inte att det ska vara heltäckande. Det går dessutom att angripa frågorna från flera olika håll och svara med kategoriskt olika svar. Den här texten ska presentera ett av dessa angreppssätt.

Det går att studera människor utifrån sättet som våra tankar är strukturerade. I litteraturen pratas det om traditionellt, modern och postmodernt tänkande. Det gör saken lättare att tänka på det hela som olika typer av matbutiker. Matbutiken som föreställer det traditionella tänkandet är rätt dåligt sorterad. Det finns schampoflaskor bland flingorna, ägg bland kläderna, mjöl bland frukten och så vidare. I och med att butiken är ganska rörig så nöjer du dig med någon schysst frukt även om du var ute efter äpplen. Det blir nog bra ändå. Nya tankar efter nya tillfällen, ingen håller räkningen. Matbutiken som föreställer det moderna tänkandet är kliniskt sorterad och allt har en plats. Det du vill ha, det hittar du. Ibland blir du till och med inspirerad att ta med något som du såg på vägen men som inte fanns i din inköpslista. Det postmoderna tänkandet är också strukturerat men i olika delar av butiken finns det personal som stämmer av med dig; “Vi har lite olika sorter. Vad hade du tänkt använda det till?”. I ditt svar hör de ibland att du egentligen är ute efter något helt annat och skickar dig vidare till en annan kollega som de tror kan hjälpa dig bättre. Det slutar med att du ofta hämtar saker från butiken som du inte hade planerat i förväg men som visar sig vara nyttiga.

Hur våra tankar om en sak blir strukturerade påverkas alltså av vad vi vet om saken. Med ett växande sortiment av intryck så behöver vi fundera kring hur vi ska placera de; “Vart ska jag ställa den här då”. Troligen har vi även personliga sätt att tänka som berättar att “Jag gillar när det ser så här ut i inredningen”. Med stigande kunskap om ett ämne så ökar vårat analytiska djup från att först ha varit traditionellt till att bli modernt och slutligen postmodernt. En ingenjör kan ha ett post-modernt tänkande inom sin bransch medan jag som saknar ingenjörskunskaper i bästa fall kan ha ett traditionellt tänkande kring mekanik. Om den skulle samtala med mig om sina ämnen så vore det som att den försökte att köra en högupplöst film på en dator vars grafik-kort inte kan spela upp högupplösta filmer. Trots att filen i sig bär den information som krävs för att en högupplöst bild ska vara möjlig så kommer jag inte att kunna visa filmen. Problemet är alltså att jag reducerar den personens tanke i samband med att jag översätter den utifrån mina egna tankar. I en annan situation kanske det är det omvända så att det är jag som har hemmaplan och ingenjören är i okänd terräng. I båda fallen finns hos den som hör mindre antingen en insikt om att den inte förstod allt eller en illusion om att den hörde allt som fanns att höra. Utifrån den förståelsen tar vi ställning till vad vi tyckte om det som sas.

Observera att tankars struktur inte är detsamma som intelligens. Det finns studier som visar att döva barn med hörande föräldrar utvecklar sin förståelse av omgivningen betydligt mycket långsammare än döva barn till döva föräldrar. Orsaken är att de hörande föräldrarna inte kan ge sitt barn tillräckligt rik stimulans eftersom de inte behärskar teckenspråket när de använder det för att kommunicera med barnet. Efter en viss nivå av stimulans så lyckas barnen köra för egen maskin och kan sedan målmedvetet leta upp ytterligare stimulans på egen hand. De döva barnen vars föräldrar är hörande får en långsammare start än döva barn till döva föräldrar. Barnen som fick sämre start kan senare i livet återhämta det som gick förlorat under barndomen. På samma sätt påverkas tanke-innehållet i alla oss andra beroende på vilken stimulans vi får. Vi har olika sätt att lära.

En abstraktare beskrivning av hur tankar struktureras vore att säga att det traditionella sättet går ut på att använda sig av enkla modeller för att på ett generaliserande sätt förklara samtliga fenomen i världen. Det kan till exempel vara en idé om att “Saker som man kastar upp faller ner”, och “vi behöver sova därför att det är bra att sova”. Det moderna sättet att tänka är ofta ideologiskt. Det skapar system av tankar genom att kombinera enkla modeller. Därefter letar det inuti systemet efter svar. Det är ungefär som att ha 3 grundfärger och genom att balansera de mot varandra kunna få många nya färger och använda olika färger för olika situationer. Det postmoderna sättet att tänka hoppar mellan olika system av tankar och lånar olika mycket från de för att lösa olika problem. Ibland räcker till exempel inte färgerna trots att de är många och då möter vi behovet genom att komplettera med ett annat system. I det postmoderna sättet att tänka jämfört med det moderna sättet så har omständigheter en tyngre roll inför olika utfall.

Under livets gång förvärvar vi ett djupare och mer nyanserat sätt att tänka. Det mest tydliga exemplet är hur barndomens magiska tänkande övergår till vuxenvärldens mer omfattande och villkorade tänkande. Med åren blir kedjorna av orsak och samband längre och mer beskrivande. Det är rätt trevligt. Men samtidigt är det svaret på det problem som har gäckat mig. Människor hör i det vi säger vad de klarar av att föreställa sig. De hör inte i det vi sa det som var tänkt. Kedjorna av tankar som finns i våra egna huvuden är där på grund av ett förarbete som vi har gjort. I de fall där personen har ett förarbete som påminner om vårat så kan de ha fått tag i liknande kedjor. Då har vi väldigt goda förutsättningar att förstå varandra i det området. När så inte är fallet så försöker personen att på plats göra det bästa av det vi sa utifrån de kunskaper som den besitter. Att resultat blir tillfredsställande förutsätter att ni hinner mötas i samtalet innan något kommer i vägen.

En liknelse för att förklara sig är att be en person att titta på medan du löser en Rubiks kub. Att du löser kuben bekräftar för personen att du hade något värdefullt att visa. Men det är inte samma sak som att de på en gång kan ta efter och upprepa detsamma. De har inte i sig det som du hade i dig för att kunna lösa kuben. Det är inte heller samma sak som att de kommer att känna ett definitivt behov av att lära sig att lösa kuben. Oavsett hur livsavgörande du menar att lösningen är så har deras liv hittills fungerat tillsynes bra utan den. Det förblir så att färre sorters varor i matbutiken gör den lättare att inreda på ett tillfredsställande sätt. Personen behöver alltså en hel kontext för att det ska bli meningsfullt med din lösning. Den behöver se och döma som både trovärdig och viktig den storyline som ger en hjälteroll åt det som du ville visa den. Den behöver inom sig rekonstruera på ett sätt som berör den det som du ville visa den. Då räcker inte att du visar kuben en gång eller att du nöjer dig med en enda kub. Personen måste till att börja med höra eller lita på att det finns en röd tråd i det du säger och inte att det spretar åt alla håll eller bara skulle vara försök till röda trådar. Det krävs ännu mer för att den ska snappa upp tillräckligt många pusselbitar och kunna gå bortom de tankarna som vikarierar med att upprätthålla en känsla av förståelse. 

Avståndet mellan era tankar beror på att det finns mer kunskap där ute än den mängd som någon känner att den skulle ha personlig nytta av. Det går väldigt bra för de flesta att ha en lever utan att förstå sig på den. Samtidigt ligger avancerade idéer hundratals om inte tusentals persontimmar bort ifrån oss. Vi har inte råd och får inte nöje av att lova bort våra timmar på onödiga saker. Men det är här underförstått att det kommer att finnas situationer där någon annan än oss själva kommer att hittar någonting som hade varit i vårat intresse att känna till. Vi kommer inte undan att hjälpas åt att utforska världen.

I vissa fall är felet istället att du inte effektivt förmedlar budskapet genom att du antingen inte förstår det tillräckligt väl eller att du inte är nog pedagogisk. Det skulle motsvara att du gjorde många onödiga drag när du löste kuben. Då kan personen framför dig tappa det intresse som lovar den att något värdefullt väntar. Om du inte kan erbjuda personen något annat för att behålla dess uppmärksamhet så är kampen förlorad redan där. Med en enklare uppgift, mer kvalitetstid tillsammans, eller mer vilja oavsett hur dessa saker kommer till, så hade du bättre kunnat nå samförstånd då avståndet mellan er skulle ha blivit mindre. En del av problemet är alltså startsträckan, en annan del motivation och följsamhet, och den sista delen är de relativa tidsenheterna som står för notan.

Avslutningsvis vill jag återanvända metaforen om matbutiken. Fördelen med metaforer är att de lånar den elastiska stommen från en mogen tankeslinga till att på den sträcka ut en annan tanke. Problemet du står inför är alltså att din idé om hur fin din matbutik är inte nödvändigtvis kommer att smitta av sig till en annan person. Att du försöker att visa någon omkring i din matbutik kan sluta med att de direkt gillar/ogillar vad de ser eller på plats utvecklar ett gillande/ogillande. Eller i enlighet med textens kärnbudskap så kan det sluta med att de stirrar för mycket på detaljerna och missar helheten så att de går vilse i din rundvandring och därför blir missnöjda. Det kan med andra ord hända när du visar runt folk i dina tankar att de gillar vad de såg och kommer hem till att försöka ändra lite i sin egna inredning med inspiration från dig. Men de river inte ner huset och börjar om. Inte på en gång. Att ditt sätt att inreda inte skulle vara förenligt alls med deras egna är något som de behöver lära sig av erfarenhet, “de här sakerna går inte ihop och det blir absolut inte snyggt om de står för nära varandra”. Det finns en komponent i kommunikationsproblemet som bäst förklaras med att förändring bara är möjlig över tid. Det beror på att förändring är en intellektuell omställning där varje konsekutiv ändring i inredningen påverkar det totala intrycket så att stilen i sin helhet en dag kan komma att ändras. Att påverka en annan person sker helt enkelt på deras villkor. All pedagogik och retorik ska vara lyhörd och ödmjuk inför detta. Var därför beredd på att det kan gå lika långsamt som att plantera ett frö.

Ett litet steg i sidled

Precis som att samtalets innehåll kodas av sändare och avkodas av mottagare i omgångar så händer ungefär samma sak när en person försöker att förstå sig på en kultur som den inte känner igen sig i. Den behöver lyssna till kulturens uttrycksformer i dess många variationer för att börja ana en röd tråd och så småningom komma till ett stadium där den aktivt utforskar. Problemet är att det är svårt och tar tid när man ska klättra uppför en inlärningskurva. Den nyanlända behöver sålla bland all förvirring och dividera med motstridiga intryck för att “gång och återigen” få glimtar av en storhet. Så småningom lokaliserar den sig själv och sitt nuvarande tillstånd i förhållande till en ny kultur som den alltmer börjar att förstå och lära sig att hantera.

En överdriven men illustrativ liknelse vore att komma vilse och hamna i en avskild värld där människor är färgblinda och inte ser grönt eller rött. Du besitter själv inte en förståelse för att människor kan vara färgblinda och människorna här är inte säkra på vad du inte förstår. Att i den världen försöka att förstå sig på varför röda rosor används som djurfoder är ett exempel på hur svårt det kan vara att bitvis rekonstruera en kultur utifrån det som mest sticker ut.