Förövarna sover inte dåligt om nätterna (färdig)

Är det inte märkligt hur mycket en etikett egentligen gör med en människa? Bilder på söndertrasade människor kan få vilken människa som helst att kräkas upp sitt samvete. Men när bilden föregås av rätt titel så är det som om innehållet förändras med detsamma. Ångesten blir istället utbytt mot en inre lättnad, “Jaha…! Det var ju bara fiender”. På samma sätt flyger en kula 900 meter och endast tystar oljudet från andra sidan en aning. Träffa istället min bästa vän som står intill mig och halva mitt liv kraschar. Du dör, vad är ni? Vi dör, människor lider.

Idag, 2015-07-11, är det 20 år sedan folkmordet i Srebrenica. I år är det 70 år sedan andra världskriget(WW2). Siffrorna förminskar tragedin. Att utplåna hela släkten och större delen av de som hade funnits kvar för att sörja är en bättre beskrivning. Tänk de 20 människorna du kommunicerade med senast. Borta. I båda fallen förklarade sig individerna som var ansvariga för de brutala utrotningskampanjerna med att de bara gjorde sitt jobb. Med tillräckligt många mellanhänder ser en inget blod spillas även om det var du som satte igång kedjan av händelser. Mördandet blir avmänskligat, ett abstrakt problem av logistiskt, strategiskt och administrativ karaktär. Därefter gör alla sitt jobb mekaniskt utan att ställa frågor. I den kontexten är sympati en börda och empati en sjukdom då de kan förlångsamma verksamheten.

Det värsta var att människorna som möjliggjorde det industriella omhändertagandet av “den andre” var helt vanliga, psykiskt friska individer. Familjefäder, helylle-politiker, och andra “han som var så snäll”-personligheter. Människor som går omkring dig på gatorna och möter dig med blicken. Det som kännetecknade de var inte vilka de var utan vad de gjorde. De hade lyckats med att rationalisera ett sjukligt beteende.

Vi pratar om vanliga människor som Radovan Karadzic. Psykiatriker och prisbelönad poet. Gillar fotboll. Avlagt en läkared om att värna om liv, men även åtalad för att ha beordrat ett folkmord. Efter landsflykt fortsatte han att arbeta som psykolog.

Vanliga människor som Rudolf Höss. Storebror, ensamvarg, rebellisk tonåring, och ytterst målmedveten. Fängelsedirekör i Auschwitz. Berättar om sig själv att “Allmänheten må gärna fortsätta med att i mig se ett blodtörstigt odjur, en grym sadist, miljonmördaren – ty på annat sätt kan den breda massan ändå aldrig föreställa sig kommendanten i Auschwitz. Den kommer aldrig att kunna förstå att också han hade ett hjärta, att han inte var en dålig människa”. Höss försvarade sig med att det fanns ett större motiv som han ansåg krävde brutala lösningar. Han löste ett logistiskt problem genom att öka flödet av in och utcheckningar av fångar. Med hjälp av giftgas. Det var “vi eller de”, sa han…

Vi är idag inte heller långt ifrån krigsbrotten i Abu Ghraib och Bagram fängelserna(2004). Levande-döda fångar balsamerade i sin egen avföring. Även där lyckades förövarna med att skapa en sadistisk sportslighet av den andras misär. Det var inte tänkt i något av fallen att världen skulle få veta. 

Den som ger sig själv en anledning att inte fördöma blodspillan har passerat en tröskel varefter medmänsklighet blir en förhandlingsbar petitess i ett större sammanhang. Därifrån är det ett sluttande plan så att gränserna mellan makt och metod alltmer blir otydliga. Våld slutar då att vara en etisk fråga och blir istället en praktisk sådan. Detta sluttande plan är en konsekvens av att problematisera kring existensrätten hos människor som är i vägen för våra intressen. Det som börjar med främlingsfientlighet, oskyldig nationalism, och vardagsrasism slutar med ett riksdagsmandat åt den som vill söndra och dela. Och ammunition till den som vill spilla det första blodet.

Idag är det 20 år sedan folkmordet i Srebrenica och i år är det 70 år sedan folkmorden under andra världskriget. Låt oss inte glömma varför. Låt oss vara medvetna om att det alltid börjar med vanliga människor som oss. Att det aldrig mer skulle hända… Är något som du tar ställning till varje dag.