De förtryckta blir till förtryckare (färdig)

På sminkhyllorna i många afrikanska länder kan man hitta en produkt som heter Whitenicious. Den marknadsförs som en “7-day fast acting dark spot remover”. Det är en ytterst fascinerande benämning för ett blekningsmedel. Den tar alltså bort mörka fläckar. Som att det handlar om att rengöra någonting som har blivit missfärgat. Produkten kommer ifrån Nigeria, ett land där det 2012 var 3 av 4 kvinnor som hade använt blekningsmedel. Det här är ett av många exempel på tragedier där förtryckta människor skapar mer förtryck åt sig själva. Dessa produkter hade aldrig sålts om de inte verkligen förbättrade människornas chans att lyckas i livet – olämpligt som det må vara. Som konsumenter är vi bra på att göra saker som gynnar oss personligen då det inte känns lika självklart att vi behöver ta ansvar för eventuella snöbollseffekter som följer av att vi existensberättigar en produkt. Vi väger de synliga för och nackdelarna mot varandra och kan pruta lite på det ena eller det andra som det passar. Vi är bättre på att ta tag i problemen när det börjar bli stökigt runt oss.

95e39/huch/1887/3

Ett land som förutom Nigeria har stora problem med vithetsnormen är Indien. I Indien finns det en mycket stark filmindustri som ställer ut för beskådning olika normsättande draman. Den ger folk vad de vill ha men är samtidigt med och rekommenderar vad de borde tycka. Masskulturen identifierar befintliga trender och potentiella trender och både amplifierar de och anspelar på de i olika riktningar. Kort sagt så påverkar kulturutbudet konsumentbeteenden.

Den indiska drömverkstaden konkurrerar med framförallt den amerikanska filmindustrin i att skapa betydande delar av det kulturella utbudet i Indien. Den här konkurrensen sker inte på lika grund då inflödet av inspiration är större i riktning mot den indiska filmindustrin. Samtidigt har Indien en kolonial historia som ger en viktig kontext. Det går nämligen inte att prata om vithetsnormer utan att samtidigt prata om kolonialhistoria. Det beror på att kolonialhistoria och kulturutbud sammanflyter. Resten av texten handlar därför först kort om Indiens befrielse och därefter kommer en simplistisk modell som svar på frågan om hur en vithetsnorm kan få plats i ett samhälle.

Indien och Gandhi

Indien blev inte självständigt från den engelska sfären förrän 1947. Landet hade i flera hundra år innan dess varit ockuperat av andra länder, däribland England. De engelska soldaterna i landet var inte särskilt många och därför så behövde de vinna över befolkningen med strategi och inte brutalitet. De kom på en rätt effektiv metod. De skulle söndra och dela(“divide and conquer”). Det innebär att man försöker att för det land som ska invaderas skapa konflikter mellan de olika grupperna som utgör befolkningen. Detta motverkar deras enighet och förmåga att samla sig till organiserat motstånd. De förstår inte sin roll i din strategi och tillåter sig därför att bli underlägsna för att därefter bli till ett av dina redskap. Principen är rätt enkel; om alla i landet som ska invaderas har det rätt dåligt och du ger vissa av de förmåner så kommer de att börja känna sig privilegierade och bli inställsamma. Om de givna privilegierna doseras rätt så kommer de kvarstående grupperna att i olika grad uppleva misstänksamhet vilket efter ett antal små konflikter leder till att lojaliteter börjar att korsa varandra. Med nya lojaliteter så uppstår ett revirtänkande och med det nya konflikter och mer splittring. Du har med andra ord satt igång en kedjereaktion som gör det mycket enklare att ställa folkgrupperna mot varandra och därmed få en hävkraft för din styrka. Den styrkan hade ensam inte räckt till att styra den enade gruppen.

Den här strategin fungerade väldigt bra för britterna. Så pass bra att många Indier användes i Storbritanniens arméer under andra världskriget trots att Indien inte hade särskilt mycket med världskrigen att göra. Det som Gandhi så småningom lyckades med var att ena tillräckligt många människor kring idén att de inte ska samarbeta med engelsmännen. Då rasade Englands makt då kostnaden för att kontrollera en så stor befolkning som Indiens mot deras vilja är kolossal och ytterst avtändande oavsett imperiets förmågor. Storbritannien hade varken råd eller tålamod att uthärda den indiska kvicksanden, framförallt inte efter två genomgångna världskrig.

“The legacy”

Engelsmännen försvann inte från Indien utan att lämna spår bakom sig. Engelsmännen hade trots allt styrt alla institutioner däribland skolsystemet, sjukvården, rättssystemet, polisen, medierna etc. De indier som fick “bli någonting” i det brittiska systemet var de indier som var beredda att glömma bort sin egna nationalism och ägna sig åt att tjäna det brittiska imperiet. De som ställde upp på det kravet fick umgås med britterna och komma tillräckligt nära sina kolonialherrar. Några av de gifte sig eller fick barn med engelska kvinnor/män.

Innan den första indiern och engelsmannen/engelskan hade fått barn tillsammans så var det rätt svårt att föreställa sig att det ens vore möjligt. Det hade ju hänt innan om det vore möjligt. Men kärlek är rätt blind när det väl gäller. När det första paret har etablerats så är det inte lika mycket av en “big deal” och då tillkommer fler par. Något som kanske började med en attraktion av administrativa skäl ledde till mer än så. Det ledde till att en del Indier fick gifta in sig i en mäktigare livsstil.

En liten summering av det vi har vi hittills: Indien har alltså varit koloniserat av England. Engelsmännen släppte rätt nära sig Indier som de gillade. Det som de Indierna fick ut av detta var att de blev en välutbildad och mäktig subgrupp jämfört med sina övriga landsmän. Några av de Indierna fick till och med privilegiet att få barn med engelsmän/engelskor.

De här barnen stack ut. Att ha haft en förälder från varje land innebar att de fick ljusare hudfärg än övriga Indier. Dessa barn växte dessutom upp i ett grindsamhälle som spred värderingar om Storbritanniens storhet och Indiens litenhet. Barnen lärde sig att Storbritanniens storhet låg i dess civilisatoriska framgång och att den indiska litenheten kunde botas med det. De här barnen stack alltså ut med en synlig egenskap(ljusare hudfärg) som skyltade om deras samhällstillhörighet(utbildade, högre klass). Samtidigt identifierade de sig mer som engelsmän än indier genom att de hade växt upp i hem som dominerades av engelska värderingar och ideal. Dessutom tog de flesta avstånd ifrån den indiska komponenten i deras ursprung. Nu har vi en scen som är upplagd för att de förtryckta ska bli förtryckare.

I och med att indier har samlevt med andra indier mer än de har samlevt med andra folkgrupper så har den generella befolkningen precis andra befolkningar vissa gemensamma drag i sitt utseende. Då sticker den ut som har indiska drag men en förvånansvärt ljus hudfärg jämfört med andra människor med indiska drag. Detta utmärkande sätt att se ut bar dessutom på en positiv signifikans eftersom det antydde att man var av högre rang i maktordningen. Någonstans ifrån måste de ljusa dragen ha kommit från. En av konsekvenserna är att det gav skäl till en förutfattad mening som var praktisk för en arbetsgivare att använda sig av. Bland indier som pratade bra engelska så kunde den göra ett antagande om personens meriter utifrån hur personen såg ut. Det gick på samma sätt att använda vitheten som garant för andra intressanta utfall. Ju fler applikationer som vitheten fick i samhället desto mer fick vitheten ett symboliskt värde utöver de praktiska aspekterna. När förmågan att vara vit är en överklass-syssla så är det logiskt att fattiga människor försöker att komma åt fribiljetter.

Genom att de med ljusare hud belönades av samhället så uppstod en situation där det blev fördelaktigt att ha ljusare hud. De som inte hade ljushyade människor i sin familj gick anledning att bleka sig för att ha en chans i arbetsmarknaden. Mat på bordet är trots allt viktigare än stolthet då hunger är bra på att äta av stoltheten när det knipar. De som valde att bleka sig kunde i större utsträckning bli inkomsttagarna(lön) och därmed konsumenterna(handel). Då fick medierna en anledning att marknadsföra mot de i första hand då det är mer sannolikt att den som har råd blir en köpare. Kulturutbudet stärkte associationen mellan skönhet och vithet och därmed även blekning. Med tiden fick vithet inflytande över förmågan att bli åtrådd eller för den delen positivt uppmärksammad. Precis som att när alla sminkar sig så glömmer folk bort att ingen föds sminkad så att gäller att den som väljer att vara sminklös inte blir neutral utan hamnar under genomsnittet för de sätt som det går att se ut på.  WHO har nyligen uppmärksammat hur blekning är epidemiskt i utvecklingsländer.

Kvar är den elit som aldrig blekte sig. De har under tiden eftersträvat att skydda sin egna status genom att göra mer av det av sin särställning. De framhäver hur de besitter den äkta varan och höjer kriterierna för tillhörighet genom att differentiera sig ifrån den breda massan. Släpande efter de är en “ny-mäktig” grupp har aktivt har sökt sig bort från sitt ursprung. Den nymäktiga gruppen gör mycket för att inte bli avslöjade som bluffmakare(imposter). De ser varningssignaler i alla symboler som påminner de om “träsket” av ociviliserat varande som de lämnade bakom sig. De ser sina befolkningen som de har bakom sig som parodier av sig själva; inkompletta, otillräckliga och odugliga livsformer. Utan att ifrågasätta sin förvandling så blir den en gång förtryckte själv en förtryckare. De förtryckta blir till förtryckare genom att klä sig i sina förmyndares överblivna overaller. De ömsar bort identitetskapital för att komma åt förmåner som förtryckarna har gjort exklusiva.

Än idag kan man se att det i utvecklingsländer med en kolonialhistoria finns en högre samhällsklass som klär sig på ett sätt som efterliknar det som finns i länder som tidigare koloniserade de. Det ska vara äkta varor och funkar inte att med lokala replikan som kostar en hundradel av originalet. I dessa samhällsklasser finns ofta ett språkbruk där ord och termer från den forna kolonialherrens språk ingår. Man umgås i sina egna kretsar och hör på sättet som folk talar samt ser på sättet som de klär sig att de inte tillhör en. Att de är sämre. I Sverige har vi en light version av samma fenomen. De som sticker ut kallar vi för importinvandrare.

Nu är det såklart inte hopplöst eller oåterkalleligt. Som i andra situationer där marknaden får flipp så gäller det att det växer en motståndsrörelse som först sätter fingret på problemet och därefter vinner kraft för sin sak. Då räknas alla enskilda bidrag och ställningstaganden. För att det redan från början fanns fler sätt att göra. Men nu passar det bättre i tiden.