Dikt: As we speak(färdig)

Den här dikten handlar om upplevelsen av att lyfta med andra människor i ett trevligt samtal. Avkapslade från omgivningen i en privat mikrokosm så överbrygger vi det avstånd som skiljer alla levande väsen åt. Vi kan tala på riktigt genom att lämna åt sidan allt som inte förhöjer ögonblicket. Det finns nämligen nivåer i samtalet som bara är möjliga med tid. Vi närmar oss dessa nivåer genom att bättre lokalisera varandra för varje ögonblick i samtalet.

Beyond silence we transcend as we float

Among droplets of thoughts that surge from our entities

Until they unite in a common stream

Made for our curious beings to eventually meet

As every artist with their colors breathe

We tumble in the waves of one another’s proximity

Vagabond rafts lost in an ethereal eternity

Yet the melodious ripples imply a discernible peace

We are bound in an organism that pulsates its life

In the notes of our hearts symphony

Entangled in one another’s destinies

We need not see each other drifting in these seas

Only close our eyes, listen carefully, and we shall feel.

För mig handlar dikter om att halka mot språket som underlag men att sedan reda ut det på så elegant sätt en kan. Det jag menar är att man tillsynes förlorar greppet över innehållet men lyckas återfå kontrollen och därmed skapar ett överraskningsmoment. Det kan vara en liknelse som behöver knytas ihop eller en känsla som läsaren behöver leta efter med orden som ledtråd. Elegansen har inte nödvändigtvis med svårighetsgraden att göra. Istället handlar det om läsarens upplevelse alltmedan den blottlägger diktens innehåll lager för lager i jakt efter en helhet.

Idén i den ovanstående dikten är att våra tankar förs samman som droppar som blir till ett hav. Därefter paddlar vi i det havet och försöker att orientera oss mot varandra. Att vi börjar i olika punkter på havet symboliserar hur skilda våra världar är och hur svårt det är för oss att relatera till varandras privata världar. Men vi enas av en vilja att mötas. Denna vilja blåser liv i havet som med sina vågor bär oss mot varandra. Vi förlorar kontrollen över att bestämma riktning på egen hand, men vågorna är ömsinta och vaggar oss till ro. Havet har fått mer liv än något av våra enskilda bidrag och blir till sin egna organism, levande i symbios med oss. Den är mäktigare än oss båda men vi är beredda att förlora oss själva i den.