Tänk om det var dig det var fel på (färdig)

 You have the right to remain silent

Hur många kilo väger patriarkatet och hur mycket rasism står i lager egentligen? Visserligen är det bevisat att utländskt klingande namn befläckar sina bärare så att de i större omfattning diskrimineras i arbetsplatser, bostadsmarknad, akademi, rättsväsende etc. På samma sätt kan man se att kvinnor idag har ett tuffare liv inför sig även om trenden kan komma att vända med tanke på att högre akademisk utbildning lockar fler kvinnor än män. Men frågan är ifall alla som ser dessa saker värderar problemen som lika omfattande och vad som skiljer deras synsätt åt.

Sedan är det en bra idé att fråga sig om de som inte har upplevt förtryck verkligen har svårt att relatera till det. Resonemanget skulle vara att samhället upplevs annorlunda beroende på ens plats i maktordningen. Det skulle medföra särskilda livsvillkor och upplevelser som formar de som har varit med om dessa på ett sätt som andra inte kan föreställa sig. De som har det bättre skulle förbli förhållandevis skymda från den förtrycktes verklighet. Genom att de inte har insyn i hur det är att vara underordnad så bör de hålla sig undan från att tycka för mycket. Deras delaktighet är inte lika autentisk som de som vet hur det är att vara underordnad. Däremot kan de gärna acceptera och bejaka behovet av en kamp.

Det ovanstående resonemanget underskattar hur mycket människor kan gå utanför sig själva när de ser att det går att vara på annat sätt än de. Det svåra är egentligen att förstå kopplingen mellan det någon har varit med om och den känsla som personen fick ur upplevelsen. Svårigheten beror på att du inte kan identifiera dig med upplevelsen för att den inte finns representerad inom dig. Men det är till stora delar ett pedagogiskt problem där lösningen är att beröra och dirigera känslorna i önskvärd riktning. Att en person är priviligierad är inget hinder mot att de kan känna med dig. Det tar bara tid att bygga upp medkänslan vilket gör att ögonblicks-analyser underskattar hur mycket de vill.

Att människor inte skulle förstå din kamp fullt ut behöver heller inte vara förödande. Det ger dig en anledning att samla ihop dina tankar till konkreta ting som är mer begripliga än dina privata känslor. Den här processen är stärkande i sig då den får dig att dissikera dina känslor och ta reda på hur de är sammanvävda. När du studerar dina upplever så går du igenom deras innehåll och tänker igenom det.

Tänk om det har funnits vissa instanser av förtryck som kanske inte är förtryck ändå. Tänk om det finns situationer som beroende på hur du agerar när du befinner dig i de, kan tippa över till antingen förtryck eller egenmakt. Tänk om vissa subjektiva upplevelser skulle ha andra förklaringar än det som kulturellt är fashionabelt vid ett visst tillfälle. Kanske har jag misstagit mig och valt fel spår i bedömningen av ursprunget för en av mina upplevelser.

Det räcker som ledtråd att man har haft dagar som har spenderats i upprörda funderingar och av en händelse så har det visat sig bero på en hård mage. Eller att lite sömnbrist tar fram ens mest pessimistiska sidor och får alla runt en att framstå som något mer fientliga och illvilliga. Men det förblir så att en del tankar som uppstod kring förstoppningen eller sömnbristen hade mer att göra med ditt inre jämfört med den yttre verkligheten. Sen är det såklart så att världen runt en är kvar och att den som är upprörd gör saker som träffar vissa mer än andra. Hur makt är fördelat i världen ändras inte omedelbart för att man unnar sig en glass och mår som en prins under en liten stund. Men glassen spelade roll i den förändring som så småningom blev.

Om det inte var förtryck så vad kan det ha varit?

Jag kan ta mig själv som exempel. Många av upplevelserna som jag har uppfattat som rasistiska var nog inte särskilt rasistiska när jag tänker efter. Det låg i mina betraktande ögon. Allteftersom jag har blivit äldre så har börjat att se mina erfarenheter i ett nytt ljus. Mitt självförtroende har vuxit under resans gång. Från att knappt kunna möta människor med blicken så tycker jag nu att det är rätt trevligt med ögonkontakt. Jag förstår samtidigt samhället på ett helt annat sätt. Jag är medveten om att rasism är befintligt för att det förefaller praktiskt att tänka på människor i termer av kvaliteter, essenser och dispositioner. Jag tvivlar heller inte på att den svenska mångfalden ännu är för ung för att huden inte ska vara avslöjande.

Det som är nytt är att jag idag känner mig mycket mindre trängd av min sociala omgivning än vad jag har gjort tidigare. En viktig förklaring är att min familj efter många om och men har integrerats förhållandevis bra i samhället. Men det finns fler förklaringar. Den förklaring som jag vill lyfta upp är hur jag över tid har förändrats och hur det har avspeglats i mitt omvärderande av situationer. Det finns en mognadsaspekt i det hela. Vi kommer nämligen att som människor fortsätta att rekontextualisera våra minnen tills att det tystnar innanför pannbenet. Vi kommer att föreslå alternativa samband mellan våra intryck och känslorna de skapar. Den tystnad som en gång var blyghet, vars blyghet var försiktighet, och försiktigheten uppfostran, och uppfostran disciplin, kan en dag kännas som en rekonstruktion. Det kan en dag kännas som en förklaring som inte tränger tillräckligt djupt under ytan. En dag vaknar du upp och frågar dig själv om den gemensamma nämnaren istället kan ha varit en hittills okänd introversion. Om det sedan råkar vänta fler uppvaknanden och nya versioner av samma berättelse får du veta först när tiden är kommen.

Över tid har jag blivit mindre misstänksam samt mer öppen och initiativtagande än förut. De förändringarna har i sig kurerat en del av mitt självupplevda handikapp. Jag har under samma resa kommit åt verktyg som gör mig mer kapabel som individ. I och med dessa förändringar så har det har skett en förskjutning av mitt perspektiv. Jag kan stå utanför mitt tidigare själv och ifrågasätta de slutsatser som den drog när den var det som jag idag inte längre är. Samma blickar är kvar som jag en gång i tiden tyckte var konstiga. Visst är en del blickar tydligt avvisande. Men jag undrar om inte en hel del av det jag såg förr var oskyldiga blickar och att det var jag som övertolkade. Jag hade inte lyckats sätta fingret på varför jag for illa så jag såg istället faran överallt. Jag var rädd för det främmande och letade efter tecken på att min rädsla var befogad. Jag var i sällskap av ett dåligt självförtroende som försörjde mig med all paranoia som den kom åt. En misstänksamhet som organiserade mina betraktelser i enlighet med det jag trodde att jag borde kunna se. Jag förstod inte att källan till mina upplevelser fanns inuti mig mer än utanför. Jag såg istället min egen konstighet ur andras ögon i tron att det var så jag var menad att bli sedd. Jag var alltför medveten om mig själv och tog för givet att de såg rakt igenom mig. Jag utgick ifrån att vi inte kunde ha en naturlig relation eftersom det var jag som avvek och att vi båda visste det. Jag gav omgivningen mer makt över mig än vad de var medvetna om. Jag censurerade mig själv åt de och fråntog mig själv rättigheter för deras skull. Rättigheter som behövde försvinna om jag ville tona ner min uppenbart avvikande befintlighet. Men jag anklagade de likväl för att ha satt mig i den positionen. Jag tänkte illa om mig å deras vägnar men anklagade de ändå för att innehållet i mina dystra tankar. Till mitt försvar så fanns det en och annan rasist i gröten på den tid när vi var nyanlända samtidigt som alla svenska ansikten ännu såg likadana ut. Mina generaliseringar var därför inte helt tagna ur luften. Det som idag är annorlunda är att jag har en tydligare uppfattning om min plats i världen och vägrar helt enkelt ta emot vissa blickar. Men framförallt kan jag idag sortera blickarna i fler kategorier än att de skulle vara för eller emot mig.

Men visst är det så att icke privilegierade som vill lyckas får slita häcken av sig. Säkerligen stöter de på onödiga förhinder. Däremot så är det viktigt att komma ihåg att förväntningar, farhågor och föreställningar kan vara en självuppfyllande profetia. Det finns en inlärd hjälplöshet som kan drabba individer som fastnar på alltför många trösklar. En psykisk spärr som frikopplas från situationen som föranledde den och därefter finns som bagage vart man än reser. Det finns en mycket komplex relation mellan tankar och emotioner där den ena färga av sig till den andra men där emotionerna oftast är starkare. I slutändan gäller det att människor som har klibbat fast i ett av livets träsk kommer att ha en förhöjd mottaglighet för tankar som rimmar med deras kännande. För varje upplevelse som du har i livet så kommer det att finnas ett flertal alternativa förklaringar som önskar att få agera uttolkare åt dig. Ganska ofta fördelar du mandat efter dina förväntningar. Vid sidan om social konstruktion så kommer individuella faktorer såsom neuroticism(emotionell instabilitet), öppenhet, mognad osv att påverka innehållet i ens upplevelser. Förtrycket kommer alltid att kännas lamslående stort så länge du inte tar reda på hur stort det är.

So what?

Den som vill arbeta med att stärka sin egen och andra människors egenmakt får inte glömma att mänskliga upplevelser inte kan antas vara identiska mellan individer som har ett par etiketter gemensamt. De olika individernas framgång gynnar gruppen i den mån som medlemmarna är beredda att ställa upp för varandra. Att utgå ifrån att alla har det lika illa gör att många blir rädda för att möta världen. En bra kompromiss är idén om de flesta människorna identifierar sig med ett flertal identiteter med varierande privilegieprofiler. Då finns det något att hämta av att spela identiteterna med och mot varandra och till sin fördel utnyttja ett större spektra av lojaliteter. Att förändring är möjligt beror på att människor kan skapa nya lojaliteter som korsar befintliga gränser och därmed omformatterar i samhällets sociala konfiguration.

Många förtryckare är i grund och botten människor som vill gott. De behöver hjälp att se hur de agerar paradoxalt mellan situationer utan att själva veta om det. Den här motsägelsefullheten som är inklämd bland deras positiva värderingar utgör en förändringspotential. Men det krävs en som är beredd att göra sin röst hörd för att ta tillgodo denna resurs. I kampen mot samhällets orättvisor behöver vi därför stärka individerna vid sidan om att bygga filosofiska underland.