Vill du vara min trofé? (färdig)

TED talks är en samling korta föreläsningar med allmänbildning som syfte. De är starkt rekommenderade som tidsfördriv eftersom samtliga talare är utvalda i och med att de kan leverera föreläsningsmaterial av världsklass. Ett av dessa TED talks är från Februari 2014 av en filosof som heter Yann Dall’Aglio. Citatet nedan är en del av talet och utgör en bra förtext till resten av denna essä.

What is love? It’s a hard term to define in so far as it has a very wide application. I can love jogging. I can love a book, a movie. I can love escalopes. I can love my wife. But there’s a great difference between an escalope and my wife, for instance. That is, if I value the escalope, the escalope, on the other hand, it doesn’t value me back. Whereas my wife, she calls me the star of her life. Therefore, only another desiring conscience can conceive me as a desirable being. I know this, that’s why love can be defined in a more accurate way as the desire of being desired. Hence the eternal problem of love: how to become and remain desirable?

The individual used to find an answer to this problem by submitting his life to community rules. You had a specific part to play according to your sex, your age, your social status, and you only had to play your part to be valued and loved by the whole community. Think about the young woman who must remain chaste before marriage. Think about the youngest son who must obey the eldest son, who in turn must obey the patriarch.

But a phenomenon started in the 13th century, mainly in the Renaissance, in the West, that caused the biggest identity crisis in the history of humankind. This phenomenon is modernity. We can basically summarize it through a triple process. First, a process of rationalization of scientific research, which has accelerated technical progress. Next, a process of political democratization, which has fostered individual rights. And finally, a process of rationalization of economic production and of trade liberalization.

These three intertwined processes have completely annihilated all the traditional bearings of Western societies, with radical consequences for the individual. Now individuals are free to value or disvalue any attitude, any choice, any object. But as a result, they are themselves confronted with this same freedom that others have to value or disvalue them. In other words, my value was once ensured by submitting myself to the traditional authorities. Now it is quoted in the stock exchange.

On the free market of individual desires, I negotiate my value every day. Hence the anxiety of contemporary man. He is obsessed: “Am I desirable? How desirable? How many people are going to love me?” And how does he respond to this anxiety? Well, by hysterically collecting symbols of desirability. 

I call this act of collecting, along with others, seduction capital. Indeed, our consumer society is largely based on seduction capital. It is said about this consumption that our age is materialistic. But it’s not true! We only accumulate objects in order to communicate with other minds. We do it to make them love us, to seduce them. Nothing could be less materialistic, or more sentimental, than a teenager buying brand new jeans and tearing them at the knees, because he wants to please Jennifer.”

Den sociala kritiken

Det sägs ofta att vi förvirrar ihop ”att ha och att vara”. Att vi i vår strävan efter ett tillfredsställande liv gärna letar utanför oss själva i jakt på det där okända som skulle få alla bitar att falla på plats. Mycket av den typen av social kritik bottnar i olika människors reflektioner kring konsumentkulturen. Det finns en idé om att marknaden använder våra behov som en sårbarhet för att kunna ge oss saker att roa oss med. Utgångspunkten är att vårt beroendeförhållande till omgivningen utgör en mottaglighet för inflytande utifrån.

Mycket av kritiken handlar om att det vi äger blir ett sätt för oss att stoltsera med vår position i samhället. Det menas att marknaden presenterar för oss ideal som återberättar vad de som har lyckats bäst med att uppfylla sig har gjort eller haft för sig. Traditionellt sett har människan haft en kärv existensform där makt var ett absolut krav för att få ha ett värdigt liv i och med att olika resurser var begränsande. Kritikerna har traditionellt sett varit oroliga över sambandet mellan köpkraft och glädje. De har haft en rädsla över att de rika skulle få makten som krävdes för att leva det liv de önskar och att de andra skulle få nöja sig med att efterlikna de rikas tillstånd utan att kunna uppnå det. Det de egentligen säger är att man behöver bete sig som om man vore rik för att få umgås med rika människor. Dock kostar det tyvärr pengar att bete sig rikt viket ger en slutsats om att det med få undantag krävs att man är rik till att börja med för att få vistas bland de rika. Det är sedan de rika som har råd att ha det bra.

Jag tror att många kan tycka att scenariot ovan är förhållandevis träffande. De rika kan ju trots allt leva på räntan av sina pengar medan de mindre lyckligt lottade behöver köa utanför arbetsförmedlingen för att få sig en omgång i arbetslivets ekorrhjul. Men å andra sidan så verkar något inte riktigt stämma. Ingen känner sig lika handfallen som stycket ovan antyder. De flesta som köper saker idag gör det inte för att de vill spela rika(?!).

Kritiken i dess moderna form har sitt ursprung i Karl Marx idé om “varu-fetischism“. Idén går ut på att precis som att människan kan skapa idolgudar av sten för att därefter dyrka de, så kan vi göra samma sak med handelsvaror. Han menade att själva ägandet börjar betyda någonting utöver varans praktiska värde. Ett bra exempel på varu-fetishism är mode. Mode är ett “formaliserat sätt att klä sig” som innebär att man betalar mer för kläderna än tygets värde. Man vill med den extra kostnaden komma åt mervärdet som finns utanför tygets fysiska egenskaper. Ingen skyler sig från vintern numera… Det tinget som gör plagget dyrare än dess tyg kan kosta lika mycket som någon är beredd att betala. Vissa av de här tingen är så dyra att endast några få människor kommer att kunna komma åt de. Ett exempel är världens dyraste just nu dyraste konstverk där priset landande på 142 miljoner dollar. Enligt idén om varufetishism så börjar ägandet att betyda någonting på grund av att förmågan att äga en sak är förknippat med status, inkomst, klass och makt mm. På så vis kan man lite ironiskt sammanfatta det hela med att den som har mest leksaker när den dör vinner.

Det har skrivits några utmärkta böcker kring varu-fetischism för den som är intresserad av fördjupning. Bland klassikerna finns “The society of the spectacle”, “The culture of narcissism” och “Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste”. I de mest utvecklade länderna någonting dock förändrats sedan alla dessa böcker skrevs. Det är denna förändring som jag vill lyfta fram med resten av denna text.

Kritiken av konsumentkulturen har många år på nacken. Många samhällen har förändrats rätt dramatiskt från tiden då de flesta av de böckerna skrevs. Det som har ändrats är att relationen mellan kund och marknad idag inte är densamma som den en gång var. När Marx presenterade idén om varu-fetischism så var det under en tid då ägandet av eftertraktade varor var exklusivt och följde skillnader i inkomst på ett förutsägbart sätt. De som var rikare hade definitiva fördelar mätt i livskvalitet. Idag är ägande inte märkvärdigt på samma sätt i de rika länderna. Idag kan de flesta människorna i de rika länderna få tag i snarlika varor trots skillnader i inkomst, samhällsposition, familjetillhörighet etc. Folk är inte strikt uppdelade i fattiga och rika som det en gång i tiden var. Klassamhället såsom det beskrevs i sociologin har visat sig vara mer relativt än hur det ursprungligen framställdes. Om någonting så finns klasskampen idag mellan rika och fattiga länder när deras intressen ofta är motstridiga men maktskillnaden alltid närvarande.

I de rika länderna finns det idag ett utbud av varor och tjänster som kan ge livskvalitet oavsett samhällsnivån som använder befinner sig i. De flesta har råd med “vardagslyx” i dagens samhälle och levnadsstandarden är överlag god även för de med lägst inkomst. De finns såklart skillnader i kvalitet men de är inte lika påtagliga som förr i världen eller som nu i de fattiga länderna. Därmed ses det inte upp till rika på det sättet som tidigare generationer en gång gjorde. Denna förändring är en konsekvens av att fattigdom inte existerar på samma sätt som tidigare. Framförallt är fattigdomen som livsöde inte lika verkligt idag som när Marx skrev sin kritik.

Denna förändring i samhällets sociala dynamik innebär att man behöver omvärdera rätt mycket av den ursprungliga kritiken. I samhällen där man inte behöver vara priviligierad för att äga en mobiltelefon så behöver ägandet av en mobiltelefon inte säga särskilt mycket om en. Vår ekonomi handlar alltmer om att köpa och sälja tjänster och inte varor. Vi är med andra ord till stora delar “post-industriella”. Kulturkritiken ovan har som sin utgångspunkt ett industriellt masskonsumtions-samhälle och har inte tagit i beaktning möjligheten att världen en dag skulle bli postindustriell.

Jag vill påstå att det idag är i stort sett meningslöst att visa upp varor som man äger för att markera sin sociala ställning. Det beror på att vi är förbi tiden då de industriella länderna kännetecknades av sin masstillverkning av identiska varor. På den tiden så innebär massproduktionen att alla köpte från ett begränsat urval av stereotypa varor. Med ett fåtal tillgängliga varor så betydde varorna ungefär samma saker för olika människor. Det fanns en tydlig relation mellan varan och förmågan att äga varan. På så vis kunde de som hade råd att äga saker sticka ut över de andra. Idag är produktionskostnaderna mycket lägre än förr. Därför kan en vara finnas i extremt många variationer. Den enskilda individen kan aldrig äga särskilt mycket så mycket som det produceras. Det drabbar även de allra rikaste. Med de förutsättningarna så blir idealet om att äga mycket oövervinnligt och alla tvingas att göra val. Det som sticker ut behöver inte vara dyrare. Det behöver bara vara intressantare än genomsnittet av de valen som istället hade kunnat göras. Trösten är att vi i detta nya samhälle ofta har råd att testa igen upprepade gånger om vi skulle råka välja fel. Det är viktigt att komma ihåg att inget samhälle kan beskrivas på ett renodlat sätt. Trender i det sociala samspelet kommer och går med förändringar i den sociala dynamiken.

Trofékulturen

Det var länge sedan som det spelade roll att man ägde kläder. Det som är intressant nu är hur man bär kläderna på sig. Vi har gått från att vara pälsdjur till att bli mer som påfåglar och är vi återigen på väg vidare. När för många påfåglar finns på samma plats samtidigt så behövs det mer än den enskilda påfågelns vackra färger för att den ska synas. Det vi har idag är en trofékultur där påfåglarna gör mer av sina fjädrar än att bara äga de. Utan att någonsin ha flugit så anspelar de på en förmåga göra saker med sina fjädrar som omgivningen hade värderat. Själva akten som omger fjädrarna blir huvudnumret i och med att det huvudsakligen är där som framgångsrik innovation är möjligt.

“Spektakel samhället” går ut på att säga att det man har är en tårta och inte en enkel bakelse. “Narcissist samhället” handlar om att man visar upp sig själv som ägare av tårtan. “Smakfullhet samhället” handlar om att kunna säga att den tårta man har är den finaste. “Trofé samhället” är inte ens intresserat av tårtan. Det har tröttnat på tårtan. Istället behöver den göra tårtan åter intressant genom att dekorera situationen som omger tårtan. Ett exempel på trofé-samhällets tårta är att äta tårta i en undervattensgrotta tillsammans med Loch Ness. Ett konkret exempel är selfie-kulturen som handlar om att dokumentera situationer som överträffar vardagen. Troféer är det fluff som omger en sak för att göra den mer attraktiv. Mervärdet i trofén kan liknas vid att vispa in luft i grädden för att ge den volym och tillföra en ny funktionalitet.

Idag kan man inte sticka ut med att bara säga att “jag gjorde”, “jag åstadkom” eller “jag köpte”. Det handlar om något ännu mer abstrakt. Anledningen är att idealet inte är överkomligt. Det går överhuvudtaget inte att uppnå men är en attraktiv illusion. Det bästa man kan göra är ge en hint om att ha förkroppsligat idealet. Syftet med en trofé är just att kunna hänvisa till den intensitet med vilken man närmade sig något som samhället värderar. Troféer handlar om att kunna säga att “jag är där”, “jag snuddade vid det”, “så här ser det ut”. Troféerna är det bevismaterial som man använder för att stärka sitt vittnesmål om att ha överträffat det banala. Troféns innehav är ett sätt att anspela på att man hade kontroll över den situation som omger trofén. Upplevelsens innehåll är inte det huvudsakliga.

För att något ska vara en trofé räcker det med att människor i en social krets enas om dess relevans. Det innebär att de som det angår känner till troféns symbolvärde. På så vis garanteras det att uppvisningen av trofén ger bekräftelse i utbyte. Det som gör världens dyraste tavla dyrast är dess trofévärde. Det beror på att troféer omges av föreställningar som ger de trovärdighet.

Troféns format går ut extrahera det bästa av många världar för att sedan komprimera och förpacka ihop det på ett presentabelt sätt. Det här skapar en overklig intensitet som fångar omgivningens uppmärksamhet och ger de en show värd deras tid. Det är ungefär som att skapa en trailer för en film – själva framställningen får ett avgörande värde för hur filmen som finns bortom det uppfattas. Även om filmen sedan inte skulle få publik så skulle publikens inställning till den vara fördelaktig(”approval”). På samma sätt vill man med trofén säga något om sig själv. Troféns värde finns i uppvisningen och den bekräftelse som finns att hämta ut från den berörda omgivningen men även ens egen känsla av prestation. Troféers avtar allteftersom de inte längre klarar av att göra omgivningen förtjusta. När tröskeln för omgivningens uppmärksamhet blir högre så ger troféerna dig en chans att återberätta dig själv genom dem.

I olika sociala sammanhang räknas olika ting som troféer. Trofén speglar de attityder och tankar som finns det i dess närmiljö. En sak kan inte vara en trofé om inte fler människor än en själv visar intresse för den. Trofén är en symbol som associerar dess ägare med ett eftertraktat ideal. Dessa ideal föds ur samhället och trofén är en antydan om att personen har bemästrat några av dessa ideal.  Eftersom troféer har en lokal kontext så kan något vara en trofé för en viss grupp men sakna betydelse eller ha alternativa betydelser för en annan grupp.

Den ängsliga själen

Som människa är det ytterst lätt att bli nostalgisk i och med att vår glädje är ett sinnestillstånd som vi själva behöver skapa. Att vi inte konstant känner glädje ger oss en anledning att längta efter det som en gång har gett oss glädje. Vi kan sedan försöka att återskapa glädjen som tillstånd. Problemet här med troféer är att de lovar oss mycket mer än de någonsin kan leverera. Ändå blir vi lurade av det attraktiva fluffet som omger trofén. Troféns värde handlar om uppvisningen inte att den skulle lämna en bestående tillfredsställelse. När vi därefter blir besvikna av att inte ha blivit uppfylla så tänker vi att upplevelsen inte var den rätta. Då letar vi efter nästa trofé. Vägen mot glädje handlar om att skapa glädjeämnen kring det vi besitter snarare än vad det handlar om att förvärva fler saker som lovar oss mer av det vi redan har prövat.

Trofévärdet kan alltså utgöra olika stora andelar av sakens egenvärde. Exempelvis så har utbildningar ett trofévärde, men det är ofta rätt litet i förhållande till det verkliga värdet då många utbildningar till stor del levererar det som de lovar. Personen som utbildar sig utvecklas även om ingen fanns där för att tala om det för den. Troféer är å andra efterliknelser som i sig själva inte skänker annat en övergående glädje. Däremot kan trofén upplysa en om saker som vid ett engagerat utövande kan skänka en ytterligare glädje. Den viktiga skillnaden är att glädjen inte fanns i trofévärdet utan i personen förmåga att landa i upplevelsen.

De ultimata troféerna är enligt min uppfattning de medvetna avtryck som vi sprider i den sociala sfären. Det är ett sätt för oss att försäkra oss om att rätt intryck av oss når omvärlden. Ett exempel är de av våra fotografier som vi “lägger därute”. Selfies har ett högre trofévärde än andra bilder. Skillnaden beror på att selfies helt och hållet är fingerade. Genom en medveten ansats inpräntar de intryck utöver de som spontant hade varit att återfinna i det fotografiska motivet som avbildas. Man väljer sina vinklar, omgivningen, färgskalan, posen, ansiktsuttrycket, kläderna etc på ett sätt som främjar att den som avkodar bilden erkänner den berömvärda insats som man gjorde med att närma sig ett ideal som er emellan är eftertraktat. Selfies riktar den subjektiva komponenten som finns i porträtten mot ett erkännande om att “det här är den jag klarar av att vara”.

Tänk på det så här. Du är en person som befinner dig i ett öppet fält i totalt mörker. Till och från så noterar du ett blinkande ljus i ögonvrån. Detta fångar din uppmärksamhet. Spänningen som uppstår av din förväntan distraherar dina funderingar kring mörkret som omger dig. Du gör dig upptagen med att titta efter nya ljus och det blir till meningen med tillvaron. Tyvärr kan det bli väldigt ensamt och förtvivlande om nästa blinkande ljus dröjer. Om trofésamhället inte ska absorbera en helt så behövs en djupare meningsfullhet i livet. Du behöver förhålla dig till mörkret förutom din strävan efter ljuset. Nostalgi är oundvikligt om man inte finner en överbryggande tillfredsställelse i det egna varandet. Idealen är nämligen både oövervinnliga och outtömliga.